Inte hade jag en aning om att spindlarna varit så flitiga. Visst blev jag lite kladdig ibland när jag plockade blåbär till morgonfilen men att det var så här många nät var jag lyckligt ovetande om.
Nu är det verkligen bärtider och sakta men säkert fylls lilla extrafrysen i förrådet. I morse gick jag ut här på Ersboda och tog svarta vinbär till fil och flingor. Jag känner mig så rik när naturen bjuder mig så mycket att välja på.
Inte minst mitt körsbärsträd, det stackars eländiga, som dignar av röda mer eller mindre mogna bär. De är lite sura men mycket saftiga och är utmärkta att koka saft av när man lessnat på att stoppa dem i munnen.
Igår kväll när jag cyklade hem från Haga där jag umgåtts med goda vänner, sett bilder från Hurtigruten som jag alltid velat åka på och ätit gott, mötte jag en förtvivlad katt på cykelbanan utanför Coop Forum. Hej kisse, sa jag, för jag hälsar alltid på katter jag möter. Då ropade den högt och ivrigt, äntligen en som pratar mitt språk och hoppade fram ur gräset, strök sig kring mina ben och jamade fram sin berättelse. Där omkring är bara vägar och stora företagsbyggnader så jag insåg att katten helt klart gått vilse. Med hjälp av förbipasserande ungdomar försökte jag läsa på halsbandet var den kom ifrån men det var för suddigt och för mörkt ute.
Vad gör jag? Jo, jag sätter katten i cykelkorgen och börjar gå. Den trampar och kurrar ivrigt och sitter faktiskt kvar en bit men sen hoppar den svartgråvita varelsen ner och följer mig ända hem, genom tunneln fick jag bära den, sen över Willys gigantiska nattomma parkering och in på mitt bostadsområde springer den en bit efter mig.
Väl hemma separerar jag den från mina egna, något nyfikna och lite ängsliga katter, och studerar halsbandet ordentligt. Till slut kommer jag fram till rätt familj som saknat sin Viggo i två veckor. Vilken lycka att få hjälpa lille kissen hem, det värmer en kattälskares hjärta.
1 kommentar(er)
