Min första tavla på oljemålningskursen för arbetslösa i december 1994 var ett fint hästhuvud. Jag följde punkt för punkt hur man skulle göra enligt ett instruktionshäfte för porträtt av djur. Den färdiga tavlan gav jag till min älskade systerdotter som då bara var elva år. Hästen hade ögon som följde en i rummet och jag var så stolt att jag fick den så levande. Men så var det färg över ... och en stor kartongbit låg i närheten. Läraren, en konstnär, var någon annanstans och jag hade tid över, så jag började måla med den färg som var kvar, på kartongbiten förstås, och det bara blev. Vilket fantastiskt motiv som bara kom, ur ingenting, inte en tanke hade jag på vad det skulle bli.
Då väcktes mitt intresse för att måla utan att avbilda, bara låta motiven växa fram ur mitt undermedvetna. Först när tavlan var färdig gav jag den ett namn, ibland tog det lång tid att hitta på en titel, ibland kom det direkta associationer när jag betraktade motivet och namnet var givet. Tavlan ovan fick namnet Cellminnen för det kändes som en början, något ursprungligt ofärdigt, utan ord men med små ljud förmedlade åt olika håll. Jag tycker i alla fall att figurerna är söta, möjligtvis med undantag för de mörkare, drakliknande överst, men även dem gillar jag.