Det är rätt så märkligt. När jag gick gymnasiet, humanistisk linje på 70-talet, avskydde jag att tycka till om tavlor och konst. När min färgkoordinerade (samma färg på kläder, skor och handväska) fröken frågade vad jag tyckte om en specifik tavla så fann jag aldrig några ord. "Den är väl bra", kläckte jag ur mig till hennes stora förtvivlan efter en lång tystnad, och med en suck vände hon sig till någon av de mer vältaliga eleverna i klassen. Och nu är det så roligt att bluddra på om sina egna bildmotiv.
Det är rätt så märkligt. När jag gick gymnasiet, humanistisk linje på 70-talet, avskydde jag att tycka till om tavlor och konst. När min färgkoordinerade (samma färg på kläder, skor och handväska) fröken frågade vad jag tyckte om en specifik tavla så fann jag aldrig några ord. "Den är väl bra", kläckte jag ur mig till hennes stora förtvivlan efter en lång tystnad, och med en suck vände hon sig till någon av de mer vältaliga eleverna i klassen. Och nu är det så roligt att bluddra på om sina egna bildmotiv.