Tavlan Nedstigningen är målad i flera lager, först akryl på krokilektion med naken modell, hon i mitten. Då var hela bakgrunden blåstrimmig. Sen fick den stå i flera år innan jag gav mig på den med oljefärger, gav henne kläder och medhjälpare som stöd när hon skulle stiga ned på jorden från det blå kaoset.
Ansiktet på flickan här nere till vänster påminner mycket om mig i tioårsåldern, med stora, pigga ögon nyfiken på livet. Hon däruppe svävar lite för högt, behöver hjälp att ta sig ned och de två härnere verkar ha benen nere i myllan, kanske de skulle må bra av att stiga upp lite. Oj, vad man kan analysera om man vill.
Det är alltid upp till betraktarens öga vad tavlan betyder. Jag tycker om henne i mitten, hon ser så harmonisk ut där hon sitter i sin delvis genomskinliga fåtölj. Hon har troligtvis ingen aning vad som väntar där (här?) nere, men ensam blir hon inte.
Ute blåser det hårt, jag lockas inte att gå ut. Väninnan ville vi skulle Skogsluffa mera, en sommarorientering där man tar sina kontroller i egen takt. Igår fann vi sex stycken i Gammliaskogen, delvis på cykel innan regnet hindrade vidare utomhusvistelse. Kul är det , ger både frisk luft och lagom motion, och så en massa prat, förstås.
0 kommentar(er)
