Barbro S

Pisa

Vår andra dag i Toscana tog vi tåget till Pisa med byte i Lucca. Vänliga, hjälpsamma italienare bistod med biljettanskaffning i automat, att få oss på rätt tåg och en kvinna till och med visade rätt vid bytet. Så hjälplösa var vi väl inte men det är alltid roligt med människor som engagerar sig, speciellt på italienskt vis med gester och stora ord :). Jag fick till och med plocka fram skoltyskan igen och gjorde mig förstådd, men de var också turister och visste inte mer än vi.

Det visade sig vara långt att gå från järnvägsstationen i Pisa till Mirakelplatsen där Lutande Tornet finns och vi gick fel några gånger då vi inte skaffat oss någon karta. Men det var mäktigt när tornet uppenbarade sig.

Tornet var vitare och vackrare än jag föreställt mig, hade på något vis fått för mig att det var gult??

Sista biten kantades av mörkhyade försäljare med solglasögon, klockor, väskor, paraplyer m.m. och det blev till att vänligt avböja alla. Jag tycker nog lite synd om dem för de var många med samma varor och jag har hört historien bakom några gånger så man kanske borde ha köpt bara för att hjälpa till. Så dags att komma på det nu!! Väninnan införskaffade faktiskt ett par solglasögon senare för billig penning.

Gröna gräsmattor omgav de magnifika byggnaderna, helt klart imponerande i storlek och prakt.

Härligt var också att uppleva folklivet, att vi fick beträda och sitta på gräset, med barn och hundar som lekte bland alla kultursökande. Efter att ha stått i kö någon kvart för att köpa besöksbiljetter fick vi tid först 17.40 att gå upp i Tornet, alltså en väntetid på nästan 5 timmar.

Men tiden gick fort, vi besökte två av byggnaderna (S hann med fyra men då satt jag på gräsmattan och njöt, skrev bl.a. vykort som visst inte har kommit fram än.) Här är det dock Soili som unnar sig en stund i gräset med infobroschyr om platsen. Solen var med oss denna dag och det gick också att sitta ute och äta lunch, men med schal på. Varm sol men kyliga vindar.

Ett av många konstverk inne och ute på denna plats.

Så var det då dags att gå uppför de 253 nedtrampade marmortrappstegen inne i Lutande Tornet och det var verkligen en häftig upplevelse. Än lutade det dit, än lutade det hit och ju högre jag kom desto räddare blev jag. När vi kom ut i det fria visade det sig att där var bara vanliga räcken, inte alls den säkerhet som i tornet i Florens. Jag blev riktigt höjdrädd fast jag inte alls var det dagen innan. Min modiga väninna gick ända upp på platån men jag stannade en våning ner och höll mig hårt i räcket. Vågade ändå ta några foton.

Först inåt mot kyrkklockorna. Kvinnliga väktare ropade upprört åt mig och jag fattade först ingenting, fick jag inte fota dem? Men hon ville bara att jag skulle gå sista biten upp...det ville inte jag!

Här är utsikten över Pisa från tornet nästan längst upp, en betydligt tråkigare stad jämfört med Florens där allt var vackert. Mirakelplatsen var dock fantastisk, La Piazza del Duomo är visst rätta namnet men mirakel passar bättre, tornet står ännu kvar lutande och vackert efter alla dessa år.

Lycka var att komma närmare marken, att komma ner till människornas nivå :).

En lättnaden suck undslapp mig när jag kom ut ur tornet. En ny erfarenhet att lutning och frånvaro av säkra räcken kunde ge en otrevlig upplevelse. Jag vill absolut inte vara utan detta besök, klart att man ska gå upp i tornet när man väl är där. Jag hörde att många gav upp för att det var så lång väntetid men jag är glad att vi inte gjorde det.

På kvällen besökte vi en lokal restaurang fylld av högljudda, pratglada fransmän och nyfikna, något berusade unga italienare, inte fullt så charmiga. Grillade räkor var en höjdare, dem minns jag med saknad trots behovet av öronproppar och visst tålamod med andra gäster. Restaurangen bjöd på en liten drink när vi kom, läskande och god, alltid ett plus. Sesamgrissini också jättegott, mmm! Nä, nu måste jag sluta.

Dagen idag här och nu lockar med flyttfågelmöten och fika ute, trots många moln riktigt varmt.