Ibland händer otäcka saker ens små vänner. Jag satt i soffan framför TV:n med Tusse i knä och Desirée låg och sov på sängen. Plötsligt hörs ett avgrundsvrål (à la katt) och Desirée hoppar ur sängen med uppburrad svans, rusar under bordet, ramlar på sidan och börjar krampa samtidigt som hon utstöter hesa fräsande ljud. Och så strömmar kisset ur henne, stackars liten. Jag försökte ta upp henne, det kanske man inte ska göra, jag blev lite klöst men la ned henne på en torr filt och där gick det över. En stund ligger hon innan medvetandet återkommer och sen är hon förvirrad, går runt och nosar på alla möbler som om hon inte vet var hon är.
Den här gången visste jag ju vad som hände för det var andra gången hon fick ett anfall. Första gången var i början av augusti, alltså fem månader sen, och då begrep jag inte vad det var. Hon lät så mycket så jag trodde något hade fastnat i halsen som hon ville ha upp, men veterinären som jag ringde sa direkt att det var epilepsi och bad mig återkomma om det hände igen. Nu har det gjort det så nästa vecka åker vi dit för provtagning på min lilla kisse, som idag är pigg och leker som vanligt, nästan i alla fall. Nog syns hon lite spak, tjejen.
Bara hoppas att det inte återkommer, i alla fall inte blir värre. Jag har inga bilder till den texten utan visar fler snökonstverk från min promenad för några dagar sen. Idag är det -23° så några nya foton blir det inte.
Här en bänk med tillhörande papperskorg med nya snökläder.
Rena djurparken av snöelefanter och även andra djur ses av oss med fantasiögon.
Gissa vad som döljer sig under dessa snöhattar? 
Ute på ängarna står denna lilla stuga som är ganska söt om det inte vore för klottret som förfular.
Två inlägg tidigare hade jag tänkt berätta om den mobbing jag utsattes för i sjunde och åttonde klass, men berättelser har ju ett eget liv så det blev den första förälskelsen jag skrev om istället. Nu vet jag var lusten att skriva ned eländet kom ifrån. Jo, det var Björn Ranelid i "Stjärnorna på slottet" som triggade igång mina minnen om mobbing. I en av sina böcker har han namngivit sina belackare och det tyckte jag var tufft och tjenligt åt dem. Jag har nog lust att göra detsamma, men min situation är något annorlunda än för en känd författare och mina mobbare bor kvar i staden, flera av dem, så jag vågar helt enkelt inte. Inte än i alla fall.
Sen är jag inte säker på om jag skulle må bättre av det, att gräva i det förflutna med hjälp av någon proffessionell kanske fungerar, men att arga mobbade 14-åriga jag skulle skriva av mig så här offentligt är nog inte att föredra. Det får sjunka undan igen, kanske tyvärr, för visst har jag blivit skadad av det som hände de två åren, åtminstone självbilden och självkänslan, tror jag. Självförtroende måste jag ju ha, annars kunde jag knappast skriva så här i min blogg.
Nu är snart juletiden över, än hänger pyntet kvar några dagar och chokladpralinerna är snart slut. Jag börjar plocka undan så sakteliga, åtminstone julkrubban åker ned i sin kartong idag, men jag tar det lugnt för att inte få julabstinens. Må så gott!
8 kommentar(er)
