T.ex. en småkylig novemberdag då tolv medlemmar ur singelföreningen New Friends samlas på en parkering som tyvärr är avgiftsbelagd alla dagar (brukar vara gratis söndagar:(). Vi börjar med att gå över gatan mot IKSU Spa till den ensamme mannen som ser så levande ut. Den tredje skulpturen vi stannar till vid är Eye benches av Louise Bourgeois, vilket faktiskt är precis som det låter, bänkar i form av ögon.
En av dem beundras av S, men det är lite för kallt för att slå sig ned på den. Däremot är ytan skön att känna på.
På andra sidan Umedalsallén passerar vi flera gamla konstverk, bl. a. Carina Gunnars plåtbadkar som ska minna om Umedalens förflutna som mentalsjukhus. 1986 upphörde verksamheten och nu är där istället otaliga företag i sjukhusets gamla byggnader samt ett helt nytt bostadsområde har byggts upp med vackra namn på gatorna. Vad sägs om Paradisgränd, Löftets, Hoppets och Glädjens gränd?
Det är säkert för att höja områdets status och putsa bort den negativa klang som namnet Umedalen hade. Om gatorna döpts till Ångestgränd, Förtvivlans Allé och Hopplöshetens gata hade nog ingen velat bo där:). Trots leendet finns allvaret med, visst är det bra att mentalsjukhuset inte behövs längre men många tycker nog inte att det är så mycket bättre att bo helt ensamma med sitt lidande.
Nästa stopp är denna trevliga spegelinstallation, Cristina Iglesias "Vegetation Room" En del av oss blir riktigt glada av att gå genom skulpturen, som synes. Ni ska strax få titta in i den.
Dagens färger är rött och svart, ser nästan ut som om vi förutbestämt vår outfit:).
Undrar hur många av mig ni vill se? Här kommer jag i några extra upplagor.
I verkligheten finns det bara en tredimensionell (eller fyr?? då jag ju lever i tiden) Barbro och tre tvådimensionella i speglarna fast här syns inte den tredje. I bakgrunden anas fotografen E, för dagen iklädd mörk skäggstubb:).
Apropå dimensioner så läste jag i Västerbottens Kuriren förra veckan att några fysiker hävdar att det ska finnas sex dimensioner till, men det kan visst inte förklaras närmare, i alla fall inte så vi lekmän (-kvinnor) ska förstå. Lite intressant är det allt men fullständigt obegripligt än så länge. Härligt att tänka sig att en dag kanske allt klarnar.
Denna något skrämmande skulptur påminner om en kraftig stålkäke, tycker de flesta, men den kallas "Loop" och är skapad av BjØrn Poulsen.
Röda mössor signalerar en viss samhörighet:).
Den här dalmatinerstenen gillar jag. Den kallas "Trashstone" av Wilhelm Mundt och är visst skrot ingjutet i glasfiber. Så len att känna på om det inte varit för frosten som gör delar av ytan sträv.
En amerikansk Barbecue-grill fångar vår uppmärksamhet. Dess namn "The most lonesome story ever told" väcker funderingar, kanske tankarna går till en ensam cowboy på sin ritt genom öknen i någon gammal Westernfilm. Eller så har konstnären Jonas Kjellgren tänkt på något helt annat.
Verket är helt silver/stålfärgat men speglingen av våra ytterkläder gör den än mer amerikansk, tycker ni inte? Många vill dra ett varv med veven och då gnisslar det något fruktansvärt i känsliga tinnitusöron :).
Astrid Sylwans läckra kakelmosaik med den ganska trista titeln "Black, Grey, Broken Sky and Palest Blue" lyser vackert bland tallarna och de rosa husen.
Jag har visst svårt att begränsa mig, känner jag. Det är helt klart roligare att gå runt bland konstverken på riktigt, se dem från alla håll och kanske känna på ytan, kommentera dem med vännerna eller bara njuta av att betrakta något ovanligt, än att få se en massa bilder på dem, men... några till bjuder jag ändå på.
I Galleri Andersson/Sandström visas verk av Tony Cragg men eftersom det är stängt kan jag bara fotografera denna skulptur genom skyltfönstret.
Jag vet inte namnet på den men gillar strukturen, formen och fantasin. Vid Strömpilsplatsen finns ett verk som liknar denna men är guldfärgat och javisst, det är samma skulptör. Läste i VK att han har ett team med 12 anställda som hjälper honom att framställa sin konst.
I slutet på vår runda står denna speciella byggnad och A-C som funderar på att byta bostad blir riktigt förtjust:).
I öppningen anas hennes glädje. Verket består av dricksbackar staplade på varandra och tydligen fungerar det isolerande för det var riktigt varmt där inne.
Och inuti ser det väl inte så tokigt ut heller? Jag tycker det är ganska vackert.
Winter & Hörbelt kallar sitt verk "Kastenhaus".
Efter denna inspirerande konstrunda blir vi bjudna hem till E på god värmande soppa och kaffe/te med goda kakor. Intressanta samtal om föreningen och annat samt en svår frågetävling hinner vi också med innan var och en (nästan) går hem till sitt. Mörkt är det då utomhus och temperaturen faller snabbt långt under nollstrecket. Den natten till nästan -13°, kallast hittills i höst.
1 kommentar(er)
