Till slut var jag nästan färdig och unnade mig en skön TV-stund i soffan med Tusse i knät. Plötsligt kommer Desirée rusandes ut ur sovrummet där hon länge vilat i elementsängen, passerar oss och stannar upp i köket, stirrandes på hörnskåpet. Jag blev orolig att hon fått ett lättare epilepsianfall, men inget mer hände, hon bara stod kvar och glodde intensivt på skåpet. Jag återgick till TV-tittandet och när programmet (Skavlan) var slut skulle jag rensa de sista trattkantarellerna.
Lilla katten stod kvar på samma plats så jag böjde mig ner och kollade under skåpet. Det var rätt dammigt så jag hämtade skurtrasan och torkade så rent det bara gick, stack till och med in armen längst in (huh!). Något litet svart syntes bland dammet. Det var nog musskit, men jag tänkte att det är väl något gammalt. Jag var hur lugn som helst:).
Rent blev det men katten visade fortsatt intresse så jag började försiktigt baxa fram skåpet. Överdelen är lös och skåpet är fullt med glas och porslin så man måste ta det sakta. När jag lyste längst bak med ficklampan såg jag något mörkt som liksom glänste i ljusskenet.
Ni har förstås listat ut det vid det här laget att det var en liten mus som hukade i hörnet. Den hade precis samma storlek som de leksaksmöss jag köper i djuraffären som ligger lite varstans i lägenheten efter katternas lekframfart. Men denna hade dessutom små jättesöta, rosa tassar. Trots det reagerade jag precis som i skämtteckningarna och hoppade upp på kökssoffan och skrek till.
Skrika hjälper ju inte när man är ensam så efter att ha tagit på högskaftade skor och gummihandskar satte jag igång att säkra området, stängde dörrar, spärrade undre ingången till kyl- och frysskåp m.m. Försökte få katterna att hjälpa till men de verkade inte bry sig alls nu när jag upptäckt vad Desirée ville visa mig. Tror dom att jag är en jättekatt som liksom dem gillar att leka med möss???
En rund burk med lock fyllde jag med några ostbitar. Jag vet att jag läst att man inte ska fånga möss med ost, det är bara en myt, men min hjärna var helt tom på alternativ så jag kom inte på något bättre. Inget hände förstås! Till slut stod jag bara och tittade på musen som turligt nog höll sig kvar i sitt hörn.
Vad göra? Fick en bra idé att ringa min granne, fantastiska J som hjälpt mig förut, och han kom förbi helt lugn och kompetent. Vid det laget var jag själv lite småhysterisk. En fyrkantig burk skulle det vara och äntligen fick jag användning av de tvåliters glassförpackningar jag brukar spara. Vips var lilla skogsmusen fångad och min räddare i nöden, kvällens hjälte J bar ut den till frihet.
Här sitter hon, råttjägaren som troligtvis burit in musen, och blundar oberört. Ett tag fick jag för mig att musen följt med i svampkorgen, men den tanken är för otrolig, nog skulle jag märkt det. Den svampen vill i alla fall inte jag äta, men nej, jag väljer lugnt att tro på att Desirée (eller Tusse) är den skyldiga.
1 kommentar(er)
