Vi slog oss ned utomhus för fikalunch, en del hade matsäck med, en del köpte sig västerbottensostpaj (den finns banne mig överallt numera:)), hamburgare eller kladdkakor. Själv hade jag lunchmackor med, samt min hemgjorda körsbärssaft, men köpte en läcker morotskaka till efterrätt.
Sen var det dags för visning av kraftverket som erbjuds varje heltimme hur liten gruppen än är. Vi blev totalt ganska många så guiden fick dela upp oss i mindre grupper vid ett tillfälle. Här är Umeås första vattenkraftverk som togs i besittning 1899.
Guiden till höger är på gång att samla gruppen.
En vacker gatlykta från den tiden finns utanför.
Det var inte Umeås första kraftverk, bara vatten..., för det fanns redan ett ångkraftverk inne i stadens centrum.
Verksamheten upphörde 1958 och där finns skrivet i en loggbok när det stängs ner. "Nu stänger jag för sista gången" skriver en ansvarig anställd och det måste varit oerhört vemodigt att stänga och gå därifrån för att aldrig komma igen. Jag vet hur det känns för det företag där jag hade arbetat i tolv år gick i konkurs och jag var med bland dem som stängde och aldrig kom tillbaka :(.
Guiden berättar och visar på en skiss hur det fungerade.
Liksom barnen vill jag också röra och pröva på vilket ni får se senare.
Maskinerna var fina och välputsade men inte kommer jag ihåg vad de användes till.
I ett rum innanför fanns en verkstad full av verktyg och elektriska maskiner, kanske denna kom därifrån.
Dessa ger mig lite lust att inreda på liknande vis. Jag tycker de (kugghjulen?) är läckra.
En massa mätare pryddes av en krusidullkupad tvåfaslampa längst upp som verkligen inte såg ut att höra till utan hade passat bättre hemma hos någon i ett sovrum, tycker jag, men enligt guiden hörde den dit.
Jag får sån lust att röra och se vad som händer men det vågar jag förstås inte. Jag gör som barnen tidigare istället, nöjer mig med att veva.
Sen var det dags att gå nedför smala, branta trappsteg till turbinerna under jord, eller rättare sagt 7-8 meter under vattenytan. Kallt och av fukt drypande väggar gav en lite kuslig känsla, men tankar om att vi var där frivilligt och när vi ville kunde gå upp igen gjorde mig trygg.
Guidens berättelser om hur de som arbetade där kunde tvingas dyka ner när proppen frusit på vintern och för hands hacka bort isen var riktigt ruggiga.
Här beundrar H turbinen.
Om ni undrar varför jag har så få bilder på deltagarna i utflykten beror det på att inte alla gillar att vara med på bild och det måste jag respektera. När jag då har gruppbilder och den eller de personerna råkar finnas med så måste jag helt enkelt avstå från att ta med dem här på bloggen. Så är det bara, tyvärr!
Väl uppe i dagsljus igen såg jag denna fina telefon på väggen, flyttad av någon anledning som synes.
Hit kom samtalen från stadens olika företag när de behövde extra el och då fixade Klabböle Vattenkraftverk det:).
Hela Energicentrum är väl värt ett besök, eller flera, inte bara för att fika utan man kan gå runt och titta på utställningar, prova på allt möjligt inom el, magnetism och annat roligt rörelsebetonat eller bara njuta av forsen och den fina naturen runt omkring. Jag försökte få syn på den sällsynta forsärlan som enligt traktens kände ornitolog CO skulle häcka här men jag lyckades inte. Däremot fick jag se en ensam skäggdopping putsa sina fjädrar i ett stilla vatten en bit bort. En ny art för mig i år, alltid lika roligt.
I morgon är det dags för ännu en NF-utflykt. Vi ska nämligen besöka Norrbyskär. Hoppas vi får bra väder. Jag önskar er också en härlig helg hemmavid eller på utflykt som vi:).
0 kommentar(er)
