Barbro S

Fettisdagsvindar
Igår inträffade både fettisdagen och den Internationella Kvinnodagen. Det firades med att göra en blåsig utflykt till Holmsund tillsammans med en väninna.

När jag var i Rom 1992 med P, en ganska ny bekant, inträffade just kvinnodagen. Där var det kutym att männen gav kvinnorna en kvist mimosa fick jag berättat för mig. Jag fick faktiskt en, av en totalt okänd italienare, inte alls av P fast gav honom små hintar:). Det var en härlig resa. Jag tyckte att Rom var helt fantastiskt vackert och inte minst romantiskt, men mitt sällskap var inte av det romantiska slaget, i alla fall inte så mycket som jag ville. Vi hade en fin vecka tillsammans ändå.

En liten utvikning, tillbaka till vinden som friskade i ordentligt när vi kom ut på havet vid Ljumviken och hade tänkt oss en behaglig vandring i vacker natur. Vackert var det..

...men vääldigt blååsigt otrevligt nog. Här måste Sofie hålla i sig själv för att inte blåsa omkull:).

Väninna i blåsväder!

Själv försöker jag utnyttja vinden, kanske inte för att flyga, men för att få lite push i livet.

Tänk, sådana här bilder tog jag och mina kompisar när vi var tio, när vi var tonåringar och nu när vi är lite (!) äldre. Härligt med barnasinnet kvar, undrar på vilket sätt man mognar, utom kroppsligt, alltså:)?

Vi kämpade över isen till Ljumvikens gamla badplats där vi fann lä i skydd av ett förråd. En liten paus då vi skalade och avnjöt apelsiner och clementiner/mandariner (vet ej skillnaden). Sen gick vi in i skogen och vandrade en stugväg tills den tog slut. Stugväg, förresten, de flesta hus ser ut som villor numera, inte så många små mysiga stugor kvar. Lite gamla minnen, av det romantiska slaget, väcktes också på den vägen..:). Mer passion än romantik, förresten. Såå längesen:(!

Sen ett djupt andetag innan vi kämpade samma väg tillbaka. Här ser jag så glad ut för att vi snart är framme vid bilen som ska föra oss vidare till semlornas förlovade land, nämligen Nisses Konditori i Holmsund.

Parkeringen var full, vi fick vänta tills några besökare bärandes semmelkartonger lämnade plats. Kön var lång men den hann bli ännu längre sen vi satt oss. Genom att fräckt fråga en ensam dam om vi fick slå oss ned fick vi plats och här är den, den vi längtat efter så länge:).

Jag överdriver lite för jag är egentligen ingen semmelfantast men en gång om året är det gott att njuta. Denna var en höjdare, smakade perfekt och smälte i munnen samtidigt som den ändå mättade. En till hade jag inte orkat, däremot tog jag lilla pralinen som ligger bredvid. Mmmycket god!

Nisses semlor är berömda vilket också märktes på mängden kunder den korta tid vi var där. Lite kul var att se att just igår, fettisdagen, gapade konditoriets hyllor tomma frånsett någon enstaka chokladboll och några chokladhjärtan. Det var väl inte lönt att baka annat när alla ville ha samma sak.

Många är utmärkelserna som de ramat in, likaså priser som de vunnit i olika tävlingar. Däremot är fiket ganska trist ur myssynpunkt, tycker jag,  men det verkar inte som någon bryr sig om det när deras bröd smakar så gott.

I källaren finns Tropikhuset som vi inte besökte, men på vägen ut fann vi ett av deras djur, en belgisk jättekanin, som jag bara måste fotografera.

Den vände ryggen till när jag stack in kameran genom nätet för att slippa rutor. Så här ser den ut på närmare håll.

Så söt! Jag hade kaniner när jag var tolv, vanliga vita med röda ögon och vassa tänder. Det vet jag för en av dem bet mig en gång, och det gjorde ordentligt ont.

Och idag blåser det igen. Så synd när det nu är så milt och för det mesta soligt (inte just nu). Jag ska ta mig en promenad till Marieberg och försöka klippa min systers hår, i alla fall putsa till det lite. Hon har härligt tjockt hår med ljuvliga lockar till skillnad från mig som begåvats med tunt, fint, spikrakt hår. Men hennes har grånat medan jag ännu har kvar min ljusblonda färg. Fast det är klart, jag är ju tio år yngre:).