Barbro S

Stugutflykt
Solen gassade och himlen var skön så vi passade på att ta en liten utflykt till stugan igår, årets första. Mycket snö var det och vi fick plumsa mer eller mindre djupt innan vi kom fram till härbret där solen värmde mest.

Långa blå skuggor över Kullasjön, bara lite spår av renar men inga fasta skoterspår att vandra på så sjön fick vara. Kanske lika bra då isarna kan vara osäkra.

Jag och min väninna S tog en lång promenad efter stugvägen så långt det bara gick och sen samma väg tillbaka. När vi kom åter till stugan hade en granne med traktor skottat upp en rejäl parkeringsplats åt min lilla Skoda. Jättesnällt, vilken tur vi hade!

Härligt takdropp illustreras av denna si och så-bild, men man ser i alla fall låånga droppar.

Undrar hur man gör för att kunna frysa dropparna på bild? Måste vara supersnabb slutartid och troligtvis en systemkamera.

Fröställningen från plantan Physalis, inte den som ger frukt, tyvärr, stack upp ur snön.

Minner om den vår som komma skall och som jag har längtat så länge efter. Men soliga vårvinterutflykter är inte så dumma de heller. Solen tog på, tror ozonskiktet är väldigt tunt just nu. Jag tycks ha läst det i tidningen nyligen. Någon vacker solbränna blir det förstås inte men lite röda fläckar som snart går bort:).

På hemvägen stötte vi på renar på vägen. Dem fotograferade vi med kompisens kamera och jag har inte fått de bilderna än, men de kommer snart.

Annars är väl ett vårtecken årets första utslagna blomma efter omplanteringarna av inomhusväxterna, en liten Saint Paulia.

Visst är den söt?

Tur vi åkte ut igår för idag är det mulet och betydligt svalare. Jag ska i eftermiddag besöka en fotokurs bara för att kolla om den passar mig, på Byttgränd här på Ersboda. Bra läge. Och i morgon är det ugglespaning igen. Vi var ju ut förra torsdagen då vinden ven och temperaturen var låg. Jag blev kall om fötterna där vi stod i mörkret, blickstilla, för att lyssna på ugglor som var helt tysta när vi var där:).

Vi åkte i fyra bilar, parkerade vid vägkanten och steg ut några minuter åt gången. När vi inget hörde åkte vi vidare, tror det blev fyra eller fem stopp innan vi till slut hörde något som först lät som ett hundskall. Sen identifierade vår ledare att det var en slaguggla, en hona, som hest ropade för att finna sig en partner. Enligt honom var det den enda uggla som var jämlik så att både honor och hanar kunde spela. Bland de övriga arterna var det bara hanarna som ropar på våren.

Jag hade förväntat mig mer naturupplevelse, kanske att vi skulle gå in på någon liten skogsväg i den mörka skog och där lyssna på ugglor, inte stå vid bilarna, men men.. Det blir inte alltid som man föreställt sig och det var lite spännande ändå.