Det var blött men svamparna var fina ändå. Till och med de gula dök upp lite här och där alldeles oförstörda.
Fortfarande tycker jag mer om dem och blir snäppet lite gladare när så här stora och fina kommer i min väg.
Men bäst är nog ändå fikapausen i låg höstsol med fallande löv och kvittrande, tyvärr osynliga, småfåglar runt omkring. Här njuter Sofie av sitt kaffe.
Hon har så vackert hår med sin naturliga färg kvar, däremot är det egentligen lockigt. Hon rakbehandlar sitt, jag lockar mitt naturligt spikraka hår. Ingen ordning alls:).
Jag har också min naturligt blonda färg kvar och har aldrig färgat mitt hår. Däremot permanentar jag mig då och då, vilket gör att mitt tunna hår ser tjockare ut. Jag är vitblond sen barnsben, men nu börjar en oroväckande mörk botten synas. Är det dags att bli grå eller vad?
Inget att göra åt så vi återvänder till svampen. Här gör vi en jämförelse mellan de två sorterna för att visa att en del av trattkantarellerna var nästan lika stor som den största gula.
Fantastiskt, eller hur:)?
Lingon fanns det också kvar men jag hade ingen ork att plocka med mig dem hem. Jag tog bara med några kvistar med fina mörkmogna bär till dekoration.
Vi trampade också iväg ut på en myr för att plocka tranbär men de var svåra att finna. Bara någon deciliter med små bär som krävde många steg i den mjuka myren. Nej, det var inte värt ansträngningen så vi gav upp ganska snart.
Ett ensamt lite asplöv darrar högt uppe i det annars helt kala trädet.
En bild av höstens förgänglighet, lite vemodigt men ändå så färgstarkt.
När jag kom hem fick jag besök och de hjälpte mig villigt att rensa de gula svamparna när jag utlovade att rosta bröd och göra kantarellmackor åt oss tre. Gott och trevligt med sällskap. Däremot är jag idag helt ensam med en jättehög trattkantareller att rensa. Suck! Som tur var regnar det ute så det är bara skönt att kura inomhus.
0 kommentar(er)
