I helgen har jag spelat bowling med UMEGänget och sen ätit stoor pizza på Restaurang Mix på Mariedal. Jag blev själv förvånad att jag fick i mig hela men det är klart att två serier bowling tar på krafterna:). Jag blev sist som sist (vi bowlade) fast jag hittade ett tillräckligt lätt klot. Egentligen nästan för lätt men hellre det än tvärtom.
Fotona, fotonen??, äh, bilderna tog jag på en promenad på Ersbodaängarna i fredags. Snön som är allt annat än vit i det svaga januariljuset uppvisar olika mönster eller som här spår från en ensam vandrare.
Jag fantiserar om att det är en räv eller annat vilt djur men troligast är kanske ändå att det är en hund som fått gå fritt.
Mera fantasi kan behövas om man ska kunna lista ut vad som kan dölja sig under detta snötäcke.
Ett jättestort fågelhuvud med lång näbb eller vad tror du?
Vinden gör också fina mönster på snötäcket.
Lätta linjer eller som på nästa bild, stora vågor.
Här kan fantasin få ännu mera inspiration om man känner för det, snödjur, monster, smurfar eller:)?
De skriver i tidningen om särbegåvade barn och jag var nog ett sådant i mina tidiga skolår. I alla fall hade jag väldigt lätt för att lära mig läsa, matematik, språk m.m. upp till nian. Hemma brydde sig ingen om det utan nästan tvärtom då det i bondefamilj var nästan fult att vara för duktig. Man skulle inte förhäva sig eller vara märkvärdig utan det viktiga var att göra rätt för sig.
Föräldrarna uppskattade väl att det gick bra i skolan men någon stimulans fick jag inte alls. Inte heller från lärarna utan jag fick ofta sitta av tiden då jag var så mycket snabbare än de andra. Enligt artikeln kunde man bli aggressivt utagerande eller börja dagdrömma. Såsom varande snäll flicka valde jag förstås dagdrömmeriet. Jag minns alla tråkiga stunder då jag satt och tittade ut genom fönstret och lät tankarna vandra.
I gymnasiet blev jag alltmer slö och oengagerad vilket faktiskt fick som följd att betygen sjönk. Där råkade jag också på konkurrens från andra duktigare elever men det stimulerade mig inte utan då gav jag hellre upp. Det gick ändå hyfsat fast det skulle ha kunnat gå ännu bättre, tror jag, om jag fått stimulans och inspiration att lära mer tidigare under min skolgång då jag hade lusten och energin till det.
Här gör jag en lååång skugga på gångbanan.
Man kanske tycker att jag som vuxen skulle kunna göra något åt det nu när jag blivit medveten om problemet, men det är som att jag nu saknar kraft och motivation. Vill göra något men vet inte vad. Tänk om det dök upp ett område som kunde väcka mitt engagemang, såå roligt det skulle vara.
Ärligt talat så börjar jag bli less på att blogga. Fotografera har jag alltid tyckt om sen jag fick min första kamera i nioårsåldern men mina omgivningar är väl ganska väldokumenterade nu efter snart fyra år med digitalkamera och tre år med min blogg. Igår, den 9 januari 2012, var det exakt tre år sen mitt första blogginlägg. Lite stolt kan jag kanske vara över att jag hållit på så länge och allt fler läsare har jag fått även om kommentarerna är få, nästan obefintliga utom från andra bloggare.
Jag behöver ett nytt intresse men jag kommer inte på något som jag vill veta mer om. I VK såg jag en annons om teckning nybörjare för seniorer på dagtid, kanske något för mig?
Fåglar fortsätter att fascinera även de mest vanliga. Oturligt nog vände skatan på huvudet just när bilden skapades fast den i sökaren hade så fin profil.
Nu ska jag tvätta håret innan jag åker till mitt kära syskonbarn som snart ska lämna staden då hon fått jobb och bostad i Uppsala.
0 kommentar(er)
