Alla ni vet väl att jag älskar att vara ute i naturen, och det är sällan man får chansen till en skogsutflykt i november men i år, igår, lyste solen från en klarblå himmel och välkomnade oss ut. Jag och min orienterarväninna valde att åka några mil från stan ut till min brors skog där jag känner mig hemma.
Solen låg lågt bakom träden men vi vandrade och vandrade tills vi fann en fikaplats i solen.
Mossan har verkligen fått fina höstfärger. Vi gick faktiskt lite vilse, eller ja, kom inte dit jag tänkt egentligen. Jag känner mig ändå så bekant med skogen att jag inte alls är rädd att gå vilse på riktigt.
Frusna löv dekorerar marken, ser nästan sockergott ut:).
Väninnan har köpt en ny mobil på senare tid och är väldigt fascinerad av dess möjligheter.
Hennes hår lyser så vackert gyllengult i solen utan att ett enda grått hårstrå kan anas. Jag har också kvar min ursprungliga ljusblonda färg men det börjar mörkna lite från hårbotten nu. Mitt hår är ju så tunt jämfört med hennes härliga kalufs, så ibland är jag lite avundsjuk:).
I skogen finns inga sådana känslor utan jag bara trivs.
I min gammjacka som är köpt på Domus damavdelning. Ni som bor i Umeå vet hur länge sen den lades ned.
Trots solens "värme" gick det inte att sitta still så länge. Jag får sån lust att vandra iväg över bergsknallarna och se vad som finns på andra sidan.
Förnuftet får ändå råda så vi vänder åter mot skogsvägen vi passerade och går in i broderns skogsdel för att bara kolla om det finns svamp kvar. Några enstaka trattisar bortglömda av tidigare plockare (kanske vi) hittas men gladast blev vi av att se dessa sötnosar.
Vi låter dem stå kvar för de skulle troligast vara ruttna efter att ha frusit och tinat flera gånger om, men trattisarna tar min väninna med hem för att äta upp i gryta samma kväll.
Lite iskonst på skogsbilvägen som är på väg att växa igen.
Jag ser en profil till vänster, öga, näsa, mun kan anas men sen en väldigt lång haka, rufsig lugg och lockigt, busigt hår:). Vad ser ni?
Fika nr 2 höll vi på att glömma men när vi väl tagit oss över lilla vattenfyllda diket som väl är för litet för att kallas bäck, eller...?
Mjukt porlar den sista stämman innan allt snart fryser. Ja, sen vi hoppat över den fann vi två stubbar i skogen nära bilen att inta gofikat på. Jag hade med en rabarbermuffins och en seg hallonruta, mmm.
Jag hade velat stanna längre men hjärnan påminner förnumstigt om kommande kyla och mörker så det var bara att masa sig till bilen och köra hem. I skuffen låg en fin blivande utomhusjulgran. Brodern låter mig ta granen på han skifte vilket uppskattas av mig:).
0 kommentar(er)
