Naturens Dag är ett återkommande arrangemang med olika aktiviteter av Studiefrämjandet med samarbetspartners. Det som lockar mig är förstås fågelskådning med ringmärkning. I princip bara det senare, någon kikare behövs inte, men det är oerhört fascinerande att få se de små fåglarna på så nära håll.
Vi hämtades först i Degernäs vid skådarlimpan som bjöd på fint ljus denna tidiga lördagsmorgon. Lätt frost hade det varit på natten och gräset ångade fukt i solens låga strålar.
När vi kom fram satt ringmärkare Darius med en fin rödhake i handen.
Ute på Degernäsängarna hade ringmärkning pågått sen sextiden på morgonen men så tidigt hade visst besökarna varit få. Vi kom vid nio, en hel timme tidigare än ifjol så det artar sig. En riktig fågelskådare ska ju vara morgonpigg men riktigt där är jag inte än.
Många bilder vill man ta och en del blir lyckade. Rödhaken är nu mätt, vägd och bedömd ålder på så nu ser den ut att säga till mig. "Se hur jag blir behandlad, varför gör du inget åt det?"
Den vet ju inte om att den alldeles strax blir släppt. Just denna dag får de som önskar hålla i fåglarna. Det första erbjudandet går till en liten grönklädd kille i gruppen som sträcker fram sin hand, så liten att den passar perfekt för en rödhake på ca 16 gram.
Ringen väger mindre än 0,1 gram av superlätt aluminium så den inte ska vara till obehag. Strax upptäcker fågeln att den är fri och flyger lättad sin kos till närmaste snår för att pusta ut lite innan den långa färden söderut.
Darius med assistent är snabba ringmärkare och mest sävsparvar passerar revy denna dag. Även bergfinkar är vanliga. Här är det ornitologen, tillika vår kursledare från fjolårets ugglekurs Thomas som håller upp en bergfinkhona för oss fotografer med åkrarna som en fin höstbakgrund.
Vi möter tuffa småfåglar som vill ge igen för denna i deras ögon omilda behandling. Här är en annan bergfink som biter tag i pojkens finger.
En tuff kille är det också som inte klagar alls fast det nog måste känts en hel del när fågeln inte begrep att den bara kunde flyga iväg utan desperat höll sig fast i lillfingret.
En relativt ovanlig art som fångades i näten var en blåhake. De häckar normalt inte här utan passerar bara på sin väg norrut eller som nu söderut.
Jag lyckades inte få någon bättre bild än så här men visst ser ni den blå haken? Jag har faktiskt sett en här på Glassgränd också tidigare i höst. Mina katter var ute med mig och plötsligt prasslade det till i snåren och en fågel flög upp och satte sig i ett litet träd. Antagligen var den lite omtumlad av att nästan ha blivit kattföda för den satt stilla länge så jag hann se den vackra blå haken och bli glad att jag funnit en ny art för året:).
En järnsparv har jag aldrig sett och önskade mig högt en sådan vilket infriades lite senare då två stycken fångades i näten. Det är trots namnet ingen sparv. Se på näbben som är för smal och spetsig, sa de som vet mer, och jag såg.
Denna art är alls inte sällsynt men däremot väldigt svår att få syn på med sina neutrala färger som smälter samman med vegetationen den rör sig i.
I denna vinkel ser fågeln väldigt tuff ut. Jag fick förstås hålla i en av dem men det var andra som tog bilden av fågeln i mina händer. Här är det någon okänds händer som syns.
Lite regn föll på oss så ringmärkarna valde att sitta i skydd under uppfälld baklucka ett tag men den mesta tiden var det en fin höstdag med uppehåll om än lite molnigt. En gammaldags landsväg får avsluta mitt höstliga fågelreportage.
På lördag är det återigen en utflykt med ringmärkning som jag naturligtvis ska vara med på om inte regnet ställer in den. Regnar gör det verkligen i höst. Idag har det varit en jättefin solig höstdag så jag tog cykeln till stan och njöt av de blå himlaglimtarna som bjöds. När jag skulle hem regnade det för fullt igen, suck! Som tur var hade en av fikakompisarna bil med kula och cykelställ så jag kom hem torr och belåten:).
0 kommentar(er)
