Ett besök till Mickelbo gård hade länge varit planerat men inte förrän den 10 juli i år blev det av. Vi löste entré till miniparken och vandrade in bland djuren i deras olika hagar. Där var betydligt fler djurarter än jag hade förväntat mig och betydligt större areal för dem. Det kändes bra att djuren fick gå hyfsat fritt och friast av dem alla var lille Herman som vi mötte direkt.
En söt liten tjockis med massor av personlighet, men för nära fick man inte komma. Då gick han bara vidare, helt oberörd.
I bakgrunden ser ni de roliga alpackorna. Alltså de ser så roliga ut när de blivit avklippta sin fina ull.
Dem fick man tyvärr inte komma riktigt nära för att få bra bilder. Denna har jag zoomat till max innan den blir suddig.
Sen kom de svarta fåren...
...och de vita getterna, båda ätandes.
Däremellan en liten ponny som vännen gärna klappade på min uppmaning. Lagom stor!
Annars har han respekt för större hästar. Inte riktigt som jag som tycker hästar är jättefina men egentligen är rädd för dem, sen jag blivit skrämd i barndomen. Jag vill inte vara rädd, jag önskar jag skulle våga lära mig rida, men numera är jag ännu räddare för att ramla av och skada mig, så gammal som jag blivit. Jag menar skelettet är skörare och det är lättare att bryta något, så det blir nog ingen ridkurs för nybörjare, tyvärr.
Till slut kom vi fram till kamelerna som gården är mest känd för. Kameler i Mickelsträsk, 4 mil inåt landet från Umeå!! Nog är det bra konstigt. Men som ökendjur klarar de både extrem hetta och extrem kyla så det verkar gå bra.
Det var visning av dem vissa tider och först då vågade man gå fram för att klappa. Som synes är jag lite försiktig:).
Jag kliar bara lätt på örat. Den till vänster kunde vara lite orolig, sa skötaren tillika en av ägarna till gården, så jag undvek att röra den. Sen kom de andra (!) barnen springande.
Så småningom blev jag allt modigare och vågade slå mig ned bredvid den vita kamelen.
Se så lycklig jag är. Mycket barnasinne finns kvar hos mig och det är en stor livsglädje att ha den kvar när annat vuxentjafs tär på ens sinneslugn. Men inte denna dag,då var allt bara solsken.
Vännen försökte sig på att berätta en rolig historia för kamelen.
Huruvida den gick hem förtäljer inte historien, men dessa ser ut att skratta i alla fall.
Hihi!!
Under tiden träffade jag en fin gris som också hade något att förtälja.
Även om jag inte begrep ett dyft!
Kalkonerna har också ett lite udda utseende.
Gobbel, gobbel, tror jag deras läte beskrivs som. Tyvärr tänker jag mest på amerikanska Thanksgiving-firande då de tillagar kalkoner i mängd. Det har jag ofta sett i sitcoms som jag ibland tittar på för att få skratta lite.
En som verkligen mådde gott och inte alls behöver vara ängslig för att hamna på matbordet var denne lille vän.
Myspålle!
Då hade vi gått runt men inte lyckats se alla djur. Lamorna saknade jag men var annars så nöjd med besöket. Vid utgången liksom vid entrén såg vi än en gång alpackorna, nu betandes.
Pudelklippta, eller?
Jag rekommenderar i alla fall ett besök där om ni har vägarna förbi. Vi stannade inte och fikade eller handlade i gårdsbutiken då vi skulle hälsa på ett par vid sjön där fika bjöds:).
Idag har jag varit åter på stugan för att städa bort lite katthår innan min brorsdotter med familj intar stället med stor kräftfest i helgen. Åskan gick så hårt att jag faktiskt satte mig i bilen en stund, men en solsnutt kom när jag skulle dricka mitt te och det är jag tacksam för. Jag funderar på att flytta dit igen för några dagar men väderprognosen ser väldigt blöt ut så jag får nog nöja mig med att åka dit fina dagar.
0 kommentar(er)
