För en dryg vecka sen hade Scandic Syd invigning av sitt nyrenoverade hotell. När jag jobbade där 1973-77 kallades det ofta motell, fast namnet var Esso Motor Hotel, med bara ett l av någon anledning. Jag gissar att det redan då var med en blinkning mot engelskan. Invigningen missade vi men valde att besöka hotellet i fredags istället, jag och min vän som båda arbetade där på 70-talet, för att återuppliva lite minnen.
Lobbyn som på vår tid gick i blått hade totalförändrats och ändå kände jag igen mig:).
Söta gladfärgade fåtöljer och en läcker tidningsomslagsvägg livar upp. Lite skillnad mot de låga, stora skinnsoffor och blålaserade bord som fyllde lobbyn 1974 där det på motsatta sidan stod 3-4 spelautomater som lockade spelberoende tegare och andra mer vanliga som sökte efter lyckan av en jackpot.
Ytterligare en soffgrupp med lite annan inredning fanns bara en bit bort. Snygg och spännande tapet, tycker jag.
Vi gick vidare mot konferensavdelningen och mindes våra två konferensrum, Vindeln1 och Vindeln2, som vi kallade V1 och V2. Å arbetade som vaktmästare och skulle bl.a. fixa till konferensrummens utrustning m.m. Möbleringsansvaret flyttades senare till nattportiererna. Jag minns en fasans lördagsmorgon då jag varit ute på dansrestaurang till sent fast jag skulle arbeta redan kl 7. Jag var där men kanske inte så pigg. Vi hade en ny nattportier som möblerat för ca 40 personer med en stol till varje bord (det skulle förstås vara två). Det gick knappt att ta sig in i konferensrummet då där var dubbelt upp med bord. Suucck!!
Det var bara att tvinga kvar nattportiern och möblera om hela lokalen samtidigt som man tog hand om de andra gästerna som skulle checka ut tidigt. Det gick :).
Nu finns där många fler konferensrum med mer fantastifulla namn men en Vindeln såg vi. I korridoren fann vi en spegelvägg och då måste vi förstås ta en selfie, hotellreceptionisten och vaktmästaren som jobbade här för ca 40 år sen.
Å var en tuffing då och nu vill han kanske se ut som en, inte le i onödan :). Korridoren ledde då till festvåningen och restaurangen som var separat från självserveringen, som kallades tavernan.
På väg ut mot lobbyn igen vilar jag en stund i mina minnen.
Sen var det dags att besöka restaurangen för att äta en god buffé. Den innehöll bl.a. rödingfilé med getost på, vilket var jättegott. Stavningen på menytavlan var lite lustig, rödining med ......(obegripligt).ost och desert med bara ett s (vilket bl.a. betyder öken). Sånt är typiskt för mig att lägga märke till då jag ser detaljer som inte andra bryr sig om. Det är både en tillgång och ibland en plåga.
Personalen var jättetrevlig och visade intresse då vi berättade att vi varit personal vi också, men de kunde nog inte fatta riktigt hur länge sen det var. Inte riktigt vi heller :).
Efter den goda middagen bad vi att få se på några olika rum och det var roligt att gå uppför samma trappa mittemot dåvarande reception som också gick i blått. Så många minnen, både roliga, hemska och mer vanliga. Å hade jobbat där redan några år när jag började så vi delar inte alla minnen, men en del och det är roligt.
Ett av de finare dubbelrummen visades.
Badrock med tofflor vilar på sängarna och tapeten är även här läcker.
I den nedre korridoren låg förr rummen där jag senare arbetade som kontorist, men de var nu omgjorda till gym. Vi hade också en liten gymnastiksal mittemot, som en gång fick hysa 30 idrottsungdomar från Norge (felbokning), där det normalt stod ett pingisbord. Kul även för personalen, minns jag. En annan dörr ledde in till ett förråd ungefär där Å hade sitt arbetsrum vid pannrummet så även han kunde återuppliva minnen. Annars såg korridoren ut så här.
En rolig matta, speciellt för barn, gissar jag.
Mina fyra år på Esso Motor Hotel var de roligaste i mitt arbetsliv. Arbetsbelastningen var normal, man fick lära sig mycket nytt och upptäcka sin kapacitet, kamraterna var jättetrevliga och några av dem har jag fortfarande kontakt med. Jag hann också bli kär två gånger, en gång var det en gäst från Helsinborg, en annan gång var det en kollega :).
Med en positiv retrokänsla gick vi ut från hotellet och lämnade en bit av vår historia kvar.
Vi funderade på om jättegranen utanför kanske var en liten nyplanterad plutt på 70-talet, men kom inte ihåg. Mycket minns man men mycket har man glömt. Jag/vi har varit där förut enstaka gånger under åren som gått men har då känt mig främmande för stämningen. Nu fanns en del av den ursprungliga känslan kvar även om inredningen var helt ny. Det var gott att få uppleva!
0 kommentar(er)
