konstbarbro

Tågresan

Kategori: Resor och utflykter

När jag var i Stockholm i slutet på april flög jag ned med Norwegian men bestämde att hem skulle jag åka tåg och testa den nya Botniabanan mellan Sundsvall och Umeå. Ja, jag åkte ju tåg ända från Stockholm så klart men inte på nya banor. Sist jag åkte tåg var julen 1995 då jag besökte Dalarna för en hälsovecka på Masesgården. Då mådde jag inte bra och tågresan var en fruktansvärd plåga, minns jag, men nu har jag tillfrisknat betydligt och har mitt vanliga skydd runt omkring. Då upplevde jag mig verkligen skyddslös och ingenstans hade jag att ta vägen med min sårighet. Huva (ruskar på mig), inte minnas sånt.
 
Så nu kommer lite fula bilder men inte desto mindre roligt att minnas. Väninnan följde med till Slussen och sen tog jag tunnelbanan två stationer till Centralen där jag bara gick framåt tills jag kom till själva Centralstationens mitt. På vägen köpte jag mig en pocketbok "Hundar, hus och hjärtats längtan" av Lucy Dillon, en författare jag tidigare läst och tyckt om. Alldeles lagom lättläst som reslitteratur. Jag valde mellan den och uppföljaren till "En man som heter Ove" men tänkte att det kanske inte var helt lämpligt att sitta på tåget och gapskratta för sig själv. Visst har ni läst den? Om inte - gör det snarast. Man blir glad och mår bra av den även om det alltid finns saker att reta sig på:).
 
I god tid kom jag till perrongen där tåget väntade.
Någon enstaka resenär var före mig men sakta fylldes perrongen av resande. Jag hade förbokat plats i vagn 4 där både husdjur och plats för rullstolsburna erbjöds. Många tyckte jag skulle valt tyst vagn, men det lät alldeles för tråkigt. Lite folkliv ville jag ha.
Länge stod vi och stirrade på denna dörr, flera var vi som försökte öppna men inte förrän ca 10 minuter innan avgångstid öppnades dörrarna. Lite väl sent men alla hann på och tåget avgick enligt tidtabell.
 
Jag fick fönsterplats och ingen bredvid så jag kunde breda ut mig med bok och medhavd Ramlösa, frukt m.m. Och kameran redo förstås. När tåget gick långsamt i början hann jag föreviga lite Stockholmshus.
Lite sjösjukekänsla ger väl speglingarna i fönstren. Snart gick det allt fortare och då klarade jag faktiskt inte av att titta ut, men när slätterna i Upplandsbygden bredde ut sig gick det bättre.
Fin kyrka står still därborta men suddigheten nära gör att ni anar farten. Tåget avgick 12.22 och nu var den 13.09.
 
Jag läser, äter min förbeställda vegetariska varmrätt med Loka till. Tortellini med spenat- och ricottaost var riktigt gott och mikrovågsugnshett. Man fick värma själv i barvagnen. Mamma med barn i säten bakom spelar spel och upprepar samma mening om och om igen. Mitt tålamod sätts på prov men jag har ju valt det själv. En annan mor med riktigt liten baby försöker trösta då och då. Mitt hjärta tycker synd om dem båda, men snart blir det lugnt. Dags för en selfie genom tågfönstret kl 14.38.
Bekvämt är det verkligen men efter ett tag blir det lite långtråkigt. Te ingick i lunchen och jag köper till en god bulle som jag avnjuter en stund. I Hudiksvall går mamman med spelbarnen av, likaså den unge mannen i vit keps ni ser som legat lutad över bordet ända sen Stockholm. Obekvämt, tycker jag, men han är ju ung.
Innan tåget stannat i Hudiksvall tar jag den här bilden. Inget speciellt, bara lite hus och ännu inte helt utslagna löv. Stationen är fin.
Det är ofta gamla järnvägsstationer, mycket spännande byggnader, inte minst i Vännäs tre mil från Umeå. En vacker träbyggnad som jag tror var till salu för en tid sedan. Mer vet jag inte nu.
 
I Sundsvall är jag rätt så less att sitta på min plats. En liten promenad till toaletten eller till baren åt andra hållet där jag köper lite choklad. Drygt tre timmar av resan har gått och ungefär lika lång tid har jag kvar. Jag försöker sova men det går inget vidare. Några mil norr om Sundsvall märker man att våren inte nått lika långt, det spirande gröna på träden syns inte längre.
 
En ny mamma med sin lille son sätter sig mittemot. Han har en docka som pratar, sjunger, upprepar meningar om och om igen med väldig hurtighet och Barbro blir irriterad... men säger ingenting. Barnet håller nog med mig för han kastar hela tiden dockan i golvet, men modern plockar oförtröttligt upp eländet om och om igen. Till slut sliter sig den lille och går i gången, men då kommer en konduktör och säger till att det kan vara farligt för vagnen kränger emellanåt. Barnet hinner i alla fall flörta lite med mig och ler så fint när jag säger ett glatt hej. Och så var dockan tyst ett tag!!! Lycka!
 
Jag måste i alla fall tycka att de gör det bra, mödrarna (och fäderna också om det funnits några) som försöker hålla sina barn nöjda en lång tågresa. Skönt var det också för mig att stiga av vid Umeå Central kl 18.46, helt enligt tidtabell och bli hämtad i bil av min vän. En kul erfarenhet men 6 timmar och 23 minuter är lite för långt jämfört med flygets totaltid från dörr till Centralen på ca 3 timmar. När Botniabanan byggdes utlovades en restid till Stockholm på 5,5 timmar, men det finns lite flaskhalsar på vägen där tåget inte kan köras med full hastighet, bl.a. Ådalsbanan som det skrivits om i tidningarna.
 
Idag är det en riktig ruskvädersdag med bara +5°, iskalla vindar och regn. Lite skillnad från förra veckan då vi fick njuta av flera dagar med minst +25° och strålande sol. De dagarna tog jag tillvara med bl.a. golf, stugbesök, trädgårdsarbete och vila på altanen med glass :).
 
Hoppas veckans väder blir bättre! Jag tror de lovat sol redan i morgon men mer majvanliga temperaturer.
 
 
 
 

Kommentarer

  • Freja säger:

    Jag älskar att åka tåg, skulle helst göra allt mitt resande med tåg. För några år sedan tågluffade hela familjen i Storbritannien, det var en fantastisk resa. Men Botniabanan har jag kvar att testa!

    2014-05-26 | 23:04:36
    Bloggadress: http://frejareddevil.wordpress.com

Kommentera inlägget här: