En bild hann jag ta och sen flög de i samlad tropp iväg. Rackarns, jag hade velat zooma in dem ordentligt och få en riktigt fin sidensvansbild där man kan se alla deras färger. Nåja, det kanske blir fler tillfällen.
Idag är molnen åter och tråkiga lite mer än noll- plusgrader. En bra dag att sova länge, pappersarbeta och röja lite i uteförrådet. Ja, det var skönt att vara ute i värmen. Men det är trögt att få ut katterna ändå. De sover otroligt mycket, som Tusse här bakom gardinen.
Sötast i världen, min lilla Tusse. En annan tuss jag har är min bil med det passande registreringsnumret TUZ och den ska jag besikta i morgon. Jag upptäckte att några lampor inte lyste som de ska, ett dimljus och en där bak så jag fick snabbt tid hos min favoritreparatör
Kurres Bil & Rep här på Ersboda. Det är behändigt nog promenadavstånd hem till mig så när jag lämnat in den får jag också lite lagom motion. Det var bara småfel så det blev otroligt billigt. Skönt!
Jag tycker så mycket om att få ta det lugnt i mitt liv, vilket kanske är förståeligt med diagnosen utbrändhet sen många år tillbaka. Att få småjobba i hemmet utan stress, utan människor som vill ha en massa av mig. Rent praktiskt är/var jag bra på att fixa det andra vill ha, alltså med min yrkeskompetens i löne-, försäkrings- och personalfrågor, men det andra som krävdes av en var jobbigt.
Den här medkänslan med alla som gnällde och klagade, den här förståelsen för alla andras arbets- och livsproblem - den var jag varken förberedd eller hade riktig kompetens för. Det är klart att jag försökte och lyckades säkert också emellanåt förmedla något gott men oftast ville jag praktiskt förändra för att de skulle slippa ha det svårt. Då upptäckte jag att många inte alls ville förändra utan hellre fortsätta att klaga och gnälla. Kanske jag förenklar men det var så jag upplevde det. Som den positiva idéspruta jag var hittade jag många gånger lösningar, men de togs inte emot, märkte jag så småningom. Då tappade jag geisten och kände mig mer som en slaskhink för andras problem än en kompetent personalchef som ville och kunde hjälpa till i arbetslivet.
Så, nu har även jag gnällt lite :). Tyvärr har jag fastnat och aldrig kommit vidare i mitt arbetsliv. Jag vände mot det konstnärliga istället men där är jag bara en medelmåtta, knappt det. Roligt var det i alla fall att måla i olja några år och kanske den lusten kommer åter.
Nu jobbar jag med gamla fotografier som jag nämnt tidigare i bloggen. Jag scannar in dem från gamla album. Här bjuder jag på en bild från min fars gamla album från 30-talet. Han var född 1902 och här är han med sina föräldrar, sin bror och några av sina systrar på slåtter.
1924 hade farfar förvärvat jordbruksfastigheten på Grisbackaänget där jag senare föddes (fast på Umeå BB) och jag gissar att det är där bilden är tagen. Notera kvinnan, faster Gunhild, näst längst till vänster, hur hon poserar moderiktigt som kvinnor gjorde på den tiden. Jag tänker faktiskt på Astrid Lindgren för jag såg ett foto från dokumentären om hennes liv kring jul där hon stod på precis samma sätt, med sin son, tror jag. Det är ju helt annorlunda från hur vi ser ut idag, men ändå så fint! Min pappa är närmast henne.
Så blev det lite tankar från mig i alla fall. Märkligt att det alltid finns något att skriva om. Ha en fortsatt trevlig vecka, ni mestadels för mig osynliga som läser min blogg. De synliga är de som kommenterar och kommentarer tycker jag mycket om :).