konstbarbro

Olianas vingård, fortsättning

Kategori:

Efter rundvandringen utomhus var det dags att gå in. I det första rummet fanns det gott om lock på golvet. Mysko såg det ut!
En del av trä som ovan, en del av metall, men alla hörde de till stora amforor som vardera rymde tusen liter vin vilket lagrades på detta vis. Hur dessa amforor såg ut fick vi se i nästa rum.
Där ser ni också exempel på  ett metallock. Om vi går tillbaka till rummet innan fylldes det med massor av folk medan guiden berättade om hanteringen av dessa viner. Mitt i alltihop var det en karl i samlingen som tog sig för att öppna ett lock och fotografera innehållet. Så fräckt, tänkte jag, och så obetänksamt. Tänk om någon hade råkat tappa ned något i amforan (en mobil, ett örhänge..) eller om någon hostat ner lite bakterier. Vips hade tusen liter vin blivit förstört. Men guiderna såg ingenting när även en karl till öppnade ett lock och allt verkade gå bra. Tänk om någon snubblat och halkat ned :)), åtminstonen till hälften. Jaja, jag kanske oroade mig i onödan, eller vad tycker ni?
 
Amforavinerna var speciella och bestod av tre olika sorters druvor.
Den längst till höger köpte jag med mig hem för 22 €. Inte så fasligt dyrt! Den var lagringsbar men det fanns tydligen en ännu bättre om man ville lagra. Det vill jag nu inte men än har jag inte öppnat flaskan utan det blir vid något speciellt tillfälle. Vinkorkarna gjordes förresten av sockerrör, bättre än att förstöra barken på korkekarna, tydligen.
 
Vi gick vidare där 60 % av vinerna lagrades i ekfat...
... och 40 % i stora metalltankar.
I det rummet pågick arbete så vi vandrade bara vidare utan att få förklarat vad de gjorde. Någon som vet?
Efteråt kom vi på att de aldrig berättat hur själva pressningen av druvorna går till. När jag var 18 år var jag sugen på att åka till Frankrike och trampa druvor för hands (eller fots), men det blev aldrig av. Troligtvis var det ett tungt arbete men säkert en rolig erfarenhet tillsammans med andra ungdomar från olika länder. Ett bra sätt att lära sig franska. Idag har de nog modernare sätt att få ut druvsaften, gissar jag.
 
Sen kom vi in i en stor matsal dukad för vinprovning åt oss alla. Mycket trevligt att få sätta sig ned till bords och så bra att det fanns lite tilltugg med.
I mitten av bordet ser ni det speciella tunnbrödet som fanns på alla restauranger vi besökte och som jag faktiskt köpt med hem, men glömt tills nu! Med lite olivolja på, sen bitar av pecorinoost och några blå druvor. Småhungriga/sugna var vi och högg in i väntan på att vinerna skulle serveras.
Vi fick börja att smaka av ett vitt vin som smakade helt okej, sen ett rött som jag inte tyckte var så gott och till sist det mer lagrade vinet Perdixi, vars flaska ni ser till höger på tabletten. Det var rödbrunt till färgen och smakade mycket bra med en lång eftersmak. 
Rosévinet kom aldrig på bordet och det räckte nog så här före vi ätit lunch. Där satt vi och hade så trevligt vid vårt bord när guiderna plötsligt ropade att nu var det dags att åka vidare.
Vi fick jättekort om tid på oss att handla och besöka dam/resp herrum. Det blev lite kaos och trängsel i butiken med bara en expedit, men det visade sig att tidsangivelsen mest var skrämsel för alla hann det de skulle. Vi fick till och med en stund i solen i väntan på avfärd.
Min bleka mer enkla uppenbarelse jämfört med väninnans typ filmstjärnestil.
Hon är tjusig jämfört med mig, men vi trivs bra ihop ändå :). Det har aldrig varit någon tävlan mellan oss även om hon i tonåren var lite hård med mig. Hon tyckte att jag klädde mig lite töntigt ibland och att jag var lite för naturlig, alltså helt osminkad. Efter lite tjat började jag använda mascara och eyeliner m.m. när jag var fjorton år, inte i skolan men på dans och liknande. Före det hade jag naturligt vita ögonfransar:). Senare började jag färga ögonfransarna och tidvis var det plågsamt för det sved som tusan där man satt hos frissan med kladd på fransstråna. Numera är det bättre produkter så det svider mycket sällan när jag färgar dem och brynen inför resor.
 
En vacker blomma växte också som buske alldeles bredvid.
Den påminner om Verbena, men jag tycker inte det stämmer riktigt. Någon som känner igen växten?
 
Så var det då dags att åka vidare. Genom bussfönstret tog jag sista bilden från Olianas Estate i Gergei på Sardinien.
Nästa stopp är nurahger, märkliga stenbyggnader från långt tillbaka. Mer om det nästa vecka.
 
Nu är halkan här, men inte snö än. Efter nattens regn frös det på och i morse gled nog en hel del på de isfläckar som uppkom. Snabbt ringde jag HB Däck, som förvarar mina vinterdäck och fick dem bytta. Så skönt att ha det gjort. Nu väntar jag bara på att snön ska lysa upp och kanske den kommer på måndag, ser jag i tidningen. Hoppas!
 
Ha en god fortsättning på veckan!
  
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: