Vi bodde på Hotell Setar i Sardinien, fyrstjärnigt enlig broschyrer, men den benämningen var nog gammal. Ändå ett helt okej hotell med flera restauranger, pool, bar, liten souvenirshop m.m. även om heltäckningsmattan var lite äcklig, vi bara hade en tandborstmugg och lite andra småsaker att sakna. Vi hade betalat extra för att få bättre hotellstandard, 610 kr per person, men vari den bestod begrep vi aldrig. Vår balkong vette mot norr och en stor trafikerad väg ca 50 meter bort så solen kom aldrig på besök till oss den här årstiden.
Ni ser busshållsplatsen på andra sidan vägen. Vi pratade med några kvinnor som hade rum nära oss och de hade inte betalat extra alls, så vi kände oss lite lurade. Men vem ids bråka för fyra nätter, speciellt när vi fick veta detta nästa sista dagen på vår vistelse där.
Vi bodde alltså ca 5 - 6 km utanför staden Quartu Sant'Elena som vi besökt under denna dag, fredagen den 2/10. Klockan var nu 19.30 ca när vi beslöt oss för att ta en promenad i omgivningarna och se oss omkring. Det var väldigt skräpigt så fort man svängde runt hörnet, inte alls fräscht, och små söta kattungar grävde i hotellsoporna. Stackars små, magra var de, och någon kattmamma syntes inte till, bara lite större syskon.
På den här inhägnade ängen med mestadels torrt gräs betade en liten, liten häst men inte just när jag tog bilden, tyvärr. De har en slags vildhästar på Sardinien, hörde jag, men om det var en sådan vi såg vet jag inte. Till stranden var det bara 200 m och vi gick hoppfulla ditåt.
Hus med murar runt om och hundar som skällde och vaktade när vi kom för nära men inte en människa. Stranden var bara en igenväxt skräphög men med fin utsikt.
Ljusen kom från huvudstaden Cagliari som enligt Wikipedia var 4,5 mil bort. Långt ut till havs såg vi ett upplyst fartyg, en lyxkryssare, gissar jag.
Jag vet inte om jag skulle vilja åka på kryssning. Lyxigt och bekvämt, men ingen natur som jag älskar att vara i och kanske för bekvämt för att jag skulle trivas. Det närmaste jag upplevt är en tredagarsfärd med min mor på Göta Kanal 1982 (ca) men det var ingen lyxhytt direkt, utan smalt, supertrångt och med motorljud nära. Maten däremot var av hög klass men sådana måltider tre gånger per dag blir lite trist. När jag blir äldre och bekvämare, kanske :).
Åt andra hållet kunde anas en annan ort längs sydkusten, dit vi aldrig hann åka.
Vi gick tillbaka upp mot husen som de flesta var mörklagda. Gatlyktorna lyste och enstaka andra promenerande mötte vi men inga caféer, ingenting som kunde samla folk. Ett läckert hus såg vi eller är det delvis en ruin??
Mörkret sänkte sig och några lockande ljuspunkter såg vi inte i närheten när en svart stor bil började cirkla kring oss. Då valde vi att vända om och ta samma väg tillbaka till vårt hotell. Där tog jag en auberginemacka i baren och tittade ner över det tomma men fina poolområdet.
Så är det att resa när säsongen är över, trodde vi, men övriga kvällar när vi beblandade oss lite med svenskar och norrmän som bodde på samma hotell blev det trevligare.
Hade vi gått efter den stora vägen hade vi så småningom kommit fram till ett litet centrum med några restauranger men om de hade öppet vet jag än idag inte.
Ute ökar minusgraderna sakta denna fullmånenatt. Jag ska gå på fikat ikväll, på relativt nyöppnade Espressohouse vid Renmarkstorget, där jag hoppas få en trevlig stund med mina vänner i UMeGänget.
0 kommentar(er)
