konstbarbro

Quartu Sant'Elena

Kategori:

Så heter staden på Sardinien som vi bodde i, trodde vi, men det visade sig att vi bodde en bra bit utanför. Så det blev till att ta bussen dit fredag den 2/10, dels för att leta flamingos som jag nämnt tidigare och dels för att få se lite av Sardiniens tredje största stad enligt Wikipedia. Efter att vi tagit en sväng till stranden började vi gå tillbaka över bron vi tidigare passerat per buss. Först såg jag en stor fågel som jag fick en suddig bild av.
En silkeshäger läser jag i min fågelbok. Skönt nog slapp vi gå på vägbanan utan det fanns en liten gångväg nedanför närmare vattnet.
De kallas salinas och är stora saltbassänger för att utvinna salt. Om de gör det idag vet jag inte men ursprungligen är de till för det.
Här skulle flamingosarna hålla till men som ni ser är de helt osynliga. Vi hade ändå djursällskap. Små söta ödlor pilade fram och tillbaka framför oss hela vägen över. Jag önskade så få fotografera en och min önskan slog in för denna stod stilla länge nog så vi hann få flera bilder.
I stark förstoring som ni förstås, annars hade vi nog sprungit vår väg. Den är väl ca en dm inklusive svans.
 
När vi passerat över bron gick vi en bit närmare två meter hög vass och däremellan upptäckte vi en flamingo som fastnade på bild.
Väl dold ändå stående på ett ben med huvudet inkilat i fjäderdräkten :).
 
Stadens trottoarer var fulla med olivträd.
Oliverna mognade och föll ned på trottoar och gata så lite slöseri tyckte vi att det var. Avgasoliver vill man väl inte smaka, eller?
 
Vi var redan då ganska trötta av blåsten inte minst och sökte oss till en park för att studera kartan i lugn och ro. Det var en jättekarta som vinden omöjliggjorde någon vidare granskning av :). I parken, Piazza Mons Palo fanns det en fin staty på ett helgon, gissar jag, där många lämnat blommor.
Ganska folktomt, någon enstaka hundägare rastandes sitt husdjur var allt vi såg vid 13-tiden. Vi undrade om de fortfarande har siesta där på Sardinien. Vi ville leta oss ett café, någonstans att sitta ned och ta en cappuccino innan lunchen men ingenstans såg vi varken ute- eller innecaféer. Trist!
 
Vi valde vägar mot vad vi trodde var centrum och gick och gick. Inga människor (nästan), bara bilar som pilade fram och tillbaka. Inga affärer heller så vi trodde vi hamnat i en sovstad. Till slut såg vi i alla fall något att fotografera. En konstvägg, kanske inte vacker, men i alla fall något ovanligt.
Uppåt gick vandringen på allt smalare gator men fortfarande full av biltrafik, då enkelriktad. Finaste huset var detta.
Nymålat och läckert lysande. Nästa bilds hus kunde också vara riktigt fint om det målades och putsades.
Ja, egentligen är det väl vackert som det är också om man granskar detaljerna. Till slut kom vi fram till ett stadhus, kommunhus eller liknande och där började det röra sig lite fler människor. Vi gick förbi två-tre trista barer där man kunde få sig något lätt men kände inte för att sitta ned i mörkret inomhus. Vid det laget var vi redan hungriga och ville ha lunch. Några stängda affärer gick vi också förbi så där fanns hopp om liv! 
 
Byggnaden som gett staden sitt namn är kyrkan Sant'Elena och den är riktigt fin, hade säkert varit värt att titta in i.
Då var vi så sugna på mat att vi inte orkade stanna utan började gå samma väg tillbaka för att ändå få oss en matbit i någon av de trista ställena som hade öppet. Men då ingrep Försynen och fick oss att vända på huvudet. Där var en öppen port men innanför en stängd dörr med en stor skylt på italienska om att stänga dörren efter sig. Något fick oss att ändå känna på handtaget, öppna dörren och där fann vi äntligen en restaurang att besöka :).
 
Mer om det senare. Nu ska jag cykla iväg till Teg och köpa kattmat. En ny sorts mjukmat, kompletteringsfoder, som mina katter är förtjusta i. Jag fick tips om den av en släkting då min ena katt, Desirée, är väldigt kinkig med mjukmat. Hittills har hon bara ätit en sort i flera år. Så roligt att få variera lite för det har märkts att de är lite less på tonfisken de fått varje morgon.
 
Igår var jag på teater, 1984, en föreställning av Riksteatern efter George Orwells bok med samma namn. Jag har inte varit på teater sen 1992, tror jag, insjuknade ju 1994 och efter det har jag undvikit sånt som gjort ont att se. Därför var det extra roligt att få uppleva en riktigt bra föreställning och må gott efteråt även om en hel del var underligt och gav mig lust att läsa om boken som jag läste på 70-talet.
 
Ha ett bra slut på veckan!
  
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: