konstbarbro

Vietnamesisk konst, fortsättning

Kategori: Konst

Ute är det -24° och mörkret har sänkt sig över trakten. Fast jag vet att dagarna sakta blir allt längre känner jag nu uppgivenhet och otålighet över bristen på ljus i tillvaron. Jag har gått en kortare promenad, ca 20 minuter, så pass välklädd att jag bara frös lite om näsa och kinder. Lite luft måste man bara ha i dagsljus. Eftersom det nu är snö ute, även om tunt, så blir det riktigt ljust när solen till och med visar sig en stund. 
 
Nu åter till utställningen med vietnamesisk samtida konst jag började blogga om här. En mysko stol drog uppmärksamheten till sig.
Ingen av herrarna ville nog sätta sig i den för att blir klippt eller rakad. Verket heter "The vacant chair" av Bang Nhat Linh och stolen är gjord av flygplansdelar. Om man tittade in i spegeln såg det ut så här.
Var kom den här mannen ifrån ??
 
Andra häftiga upplevelser fick man av verket "Utan undertext" som är en videoinstallation av Nguyen Trinh Thi.
Verket är en reflektion över konstnärens position i det vietnamesiska samhället. Det är 19 konstnärer som lugnt och stilla äter varsin matbit. När de ätit klart säger de sitt namn och berättar vad de just ätit upp. Mycket effektfullt och levande. När jag fotograferade från sidan ser man att de inte finns på plats utan bara är en projicering.
Verket ska förmedla känslan av det stilla motståndet mot landets övervakning och censur. Så snyggt tekniskt ufört. Den här mannen tappade en bit av sin tofu på marken och till och med det fixade projektorn.
Se den lilla vita pricken mellan hans fötter! Nästan så man ville gå dit och plocka upp biten.
 
Några guldfärgade skulpturer med kapade fingrar fanns också. Nedan är en av dem. 
En bronsskulptur med namnet "Uppmätta sakers rätta avstånd" av Nguyen UuDam. I programmet står det att "Staters suveränitet och gränser omskapas ständigt, beroende på vems händer som sträcks ut".
 
Efter vår rundvandring med guide tog vi en paus för att fika och diskutera våra upplevelser m.m. Det var en fin oktoberdag vilket syntes på Arkitekthögskolans gavel där studenterna solade.
Känns som så länge sedan!
 
Några av oss gick tillbaka till utställningen och tittade runt lite mer. Vackra små bord lockade.
På nära håll såg man att det var konstverk med budskap och djup. Alla olika.
Mina fötter får också vara med. De vietnamesiska tecknen förstår jag inte men bilderna talar om strider och annat som känns oroligt inuti. Verket heter "16 kafébords berättelser" av Nguyen The Son. Alla verkar har samma förnamn??
 
Som helhet en mycket intressant och givande utställning. Jag återvände till en av konstnärernas systrar som enligt guiden blivit avbildad på ett skämmigt sätt, vilket berörde mig.
Hon var välutbildad, hade fått en position i samhället som professor, tror jag det var, men konstnären/brorsan hade avbildat henne med ena handen innanför sin klädsel och den andra hållande några papper vilket också symboliserade något dåligt. Jag tolkade direkt att han var avundsjuk på sin systers yrkesposition, att hon lyckats bra och därför ville nedvärdera henne. Detta utifrån egna erfarenheter. Därför ville jag fotograferas bredvid henne som för att säga "Heja tjejen, du har gjort det bra och behöver inte alls skämmas".
 
Så kan konst påverka en :). Innan vi skiljdes åt tittade vi ut över Umeälven som stilla flyter utanför vårt Konstnärliga Campus. Vi ser centrums tre broar, närmast Kyrkbron som byggdes 1975 trots massor av protester från olika håll, sen Tegsbron från 1949 och längst bort den fina Gamla bron med sina valv och bågar ända från 1864. Idag är det en gång/cykelbro.
När jag vrider kameran lite till höger ser vi ut över staden. Träden i Döbelns parks döljer det mesta, men man kan se..
...Stadskyrkans torn i mitten, till höger och vänster de fula vita höghushotellen vi fått de senaste åren och ännu en gul lyftkran som visar att det fortfarande byggs för fullt i Umeås centrum.
 
Så, nu känns det som att jag gjort lite nytta idag i alla fall. Då kanske jag kan återvända till boken som just nu börjat bli lite spännande. Det är en Wallanderbok av Henning Mankell. Så vanlig och så många som läst dem, men för mig är det den första deckare jag läser sen 1992 ungefär. Jag hade då en utrensning av böcker i mitt hem, en hel del såldes till vänner för en ringa penning, en hel del gavs bort till dem och till Myrorna, bl.a i stort sett alla deckare jag ägt och läst. Fråga mig inte varför, det bara blev så.
 
Under många år klarade jag inte av spänning eller det minsta våld i böcker och på tv. Konflikter försökte jag också undvika, men det första program som lockade mig att bära ned tv:n från vinden där den stått i ca fyra år var just första omgången av Robinson. Där förekom det ju lite av den varan. Men Morden i Midsomer började jag inte se förrän 2007 och fortfarande vill jag undvika serier innehållande mycket våld, även om det inte alltid går då jag idag gillar spänning som jag gjorde innan jag blev sjuk 1993-1994.
 
Nu önskar jag er en trevlig januarihelg! Kanske finns det någon bra konstutställning ni kan se :)!
 
 
 

Kommentarer

  • Lena i Wales säger:

    Intressant utställning även om allt kanske inte var min stil.
    Fina bilder över Umeå också, gillar det!!!
    Ha en bra helg!

    2016-01-09 | 13:07:00
    Bloggadress: http://lenaiwales.wordpress.com

Kommentera inlägget här: