En stor kommamåne blickar ned på mig från kvällshimlen nu när jag plötsligt får lite energi att skriva här. Serien Doctor Thorne har just slutat lyckligt för nästan alla medverkande och nästa program som intresserar mig börjar inte förrän om en halvtimme. Ute har kylan gripit tag ordentligt, -20,8° står det på termometern. Idag vid tolvtiden när jag tog en liten promenad efter snöfallet var det bara kring -12°, men med isvindar på kinden ville jag inte gå långt. Istället har jag sorterat årets papper bl.a. och känner mig så nöjd när nu lådan är tom redo för 2017 års dokument. Fast man har mer och mer på datorn så nog blir det papper ändå trots att jag är bra på att kasta det oviktiga.
Julaftonen bjöd på mycket mildare luft när jag körde till Grubbe och min brorsdotters familj vid tvåtiden. Vi samlas där 7-8 personer, i år bara 7 och har det gott tillsammans. Detta år var det exakt tjugo år sen min mor och brorsbarnens farmor dog just på julaftons morgon. Hon finns ständigt i mina tankar någon gång per dag. Jag minns henne med glädje och värme, tyckte så mycket om mamma, Hedvig Maria född 1908, en glad, livlig och aktiv kvinna ända tills hon vid 84 års ålder fick en stroke och blev halvt förlamad. De sista 4 åren bodde hon på Hemgården bunden/buren av rullstol som någon annan måste styra. Jag vill minnas hennes friska tid och det är också det jag gör för det mesta. Här ska jag sätta in en bild som jag scannar från något album men det får bli senare.
Istället får ni se mig denna julafton.
De säger att jag blir allt mer lik min mor men det ser inte jag. Mest släktingar som ser mig sällan som säger så, eller de som hör min röst i telefon och också känt min mor. Här har jag min nya julklänning inköpt på MQ några dagar innan. Enkel, rak och juligt röd i behaglig viskos. Mamma hade mer grått hår på äldre dagar men jag har ännu mitt blonda hår kvar även om det mörknat lite längst upp. Hon var också en lång kvinna, ca 173 cm medan jag bara mäter 165, alltså kvinnlig medellängd.
Så, åter till nuet. Vi bjöds på god glögg, superläckra hemgjorda biskvier och andra bakverk, småpratade lugnt tills det var dags att samlas till Kalle Ankas vänner kl 15.
När barnen var mindre visade de inte speciellt intresse för denna tecknade timme men nu när de är 10 resp 12 sitter de snällt med oss vuxna och kommenterar, skrattar och har kul.
Efter det börjar vi sakteliga förbereda middagen. Jag hade gjort grönkålschips som jag tog med, likaså gravlax med senapssås och goda tomater. Även brorssonen hade gravlax med, hemgjord sådan vilket förstås var godare. Vi hjälps åt att fylla julbordet med godsaker.
I uterummet, det relativt nya, hade de dukat fint. Här är värdinnan A med sonen som sakta blir allt vuxnare.
Här är vi bänkade och låter oss väl smaka.
En nyhet var varm grönkålssallad med valnötter och västerbottensost. Den var jättegod, åtminstone var den min favorit. Efter alla sillar och lax smakar det så gott med grönsaker, tycker jag, och lider inte alls av att avstå från köttbullar, skinka och prinskorv. Några julsånger blev det också som passade bra som snapsvisa, t.ex. Hej tomtegubbar.. som visst just är en sådan och inte alls en barnsång som jag trodde i yngre dagar.
Någon brådska blir det inte nu när inte tomten kommer. Lite höll familjefadern och morbrodern deras på för att försöka lura barnen att tomten var i faggorna, ringde på dörren och bultade på altanfönstret, men inte går de på sånt idag. Lite kul är det i alla fall. Lilla A delade ut klapparna och pilade snabbt mellan oss alla med färgglada paket. Helt utmattad blev L av att få så mycket.
Eller var det bara spel.... :)?
Jag skulle vara nöjd med 2-3 klappar men helt utan vill jag inte vara. Så barnslig är jag fortfarande att det är roligast att få.
Klart att det är roligt att ge också när det man ger blir riktigt uppskattat men det är ju lite ansträngning varje år att komma på gåvor, gå i affärer och slå in paketen. Kära besvär, eller hur?
Fadern med tomteluva var lite ledsen ett tag att han inte fick några paket men så småningom växte julklappshögen där också.
Så även han blev nöjd. Paketöppningen är alltid ett kaos men lite lugnare än vanligt, tror jag, som trivdes denna afton i gemenskap. Jag som inte har en egen familj varje dag även om katter och särbo fyller tiden och ger litegrann familjekänsla.
Glad är jag att vi ses till jul och firar våra födelsedagar ihop. Såsom varande faster och gammelfaster får jag vara med. Resten av julhelgen blev lugn. Min vän och hans son kom och hälsade på en av dagarna och sen var det dags för släktmiddagen jag redan nämnt.
Himlafint var det och med bara lite vitt på marken fanns julstämningen nära. Till nyår fastnade detta lilla pärlemormoln på bild.
Om det är ett sådant vet jag inte säkert, men kanske.
Jag försöker ta det lugnt nu efter allt firande men ändå piper och susar det i öronen dagligen. Jag är så less på min tinnitus som aldrig ger sig. Det gamla susandet består och nya ljud gör sig hörda emellanåt samtidigt som öronen slår lock med jämna mellanrum. Jag har en tro på att när stressen minskar ska tinnitus också lugna ner sig men jag börjar tvivla. Visst finns tystare stunder men när ljudet då kommer igen med förnyad styrka är det lätt att ge upp hoppet. Nåja, än finns tron på kroppens (och själens?) självläkande förmåga.
En liten katt som inte vill gå ut i kylan får avsluta mitt inlägg.
Nu kl 22.30 är det -21,7°. Hurv! Men redan om några dagar ska det bli varmare att vara ute.
En god fortsättning på det nya året önskar jag er.
1 kommentar(er)
