konstbarbro

Händer inget men minnen finns

Kategori: Min närmiljö

När nu helgerna och därmed de festliga sammankomsterna är över kommer lugnet sakta, i alla fall det yttre. När jag skrev sist var det kallt och det hann ner till -26° innan det vände och blev behagligt igen. Sen svängde det över till plusgrader och just idag är det riktigt ruskväder med regn och snöblandat vertikalt i luften då det blåser ordentligt. Till postlådan har jag gått två gånger men inte mer än så utanför dörren. 
 
En bild från en av de fina morgnarna.
Grönfinkar är det som solar högt uppe i björken.
 
Jag plockar bort julsaker, byter ut julgardiner och dukar och gör mig redo att möta det nya året. Januari är vanligtvis en trist månad med få ljustimmar och en sån dag som vi har idag gör det inte lättare. Kanske är det den stämningen eller att de i tv nyss haft cancergala som får mig att vilja berätta om min familjs cancerhistoria.
 
Min far som dog redan 1974 hade lungcancer på slutet. Han hade rökt pipa i femtio år innan han slutade efter sin andra hjärtinfarkt. Han var på sjukhuset ofta det senaste halvåret men låg på Medicin så jag är inte säker på om det var cancern som tog hans liv. Någon strålning eller cellgiftsbehandling hörde jag aldrig talas om. Han hade sitt tjocka hår kvar och när han dog talades det om lungödem och en tredje hjärtinfarkt, men det är klart att cancern spelade roll. Jag var bara 19 år när han dog, en tid i livet då mycket hände utanför hemmet, så jag vet faktiskt inte mer.
Bilderna hör inte alls hit men är nytagna.
 
Min mor som var en riktig friskis ville visa mig en sak 1983, tror jag det var. Försynt visade hon mig en stor knöl under högra bröstet. Men mamma, sa jag upprört, varför har du inte berättat tidigare? Som sagt var hon inte den som ville besvära i onödan. Jag tog i alla fall med henne till läkare direkt. Snabbt blev hon inlagd och hela bröstet opererades bort. Hon var då 75 år. Däremot hade inte cancern spritt sig så hon slapp cellgifter. Strålning fick hon varje dag i flera veckor men hurtig som hon var cyklade hon från Åldermansvägen på Teg upp till lasarettet och tillbaka efter behandlingen, ca 4 km enkel väg. Det var väl ingen sak, sa hon bestämt, när jag ville hjälpa.
Skatan kämpar för att få sig en smakbit av småfåglarnas solrosfrön med fett.
 
Nästa gång var det jag som hade en cellförändring på livmoderhalstappen 1987 vilket upptäcktes vid en rutinkontroll. Den tog de bort med laser i stort sett smärtfritt för mig. Stor som en tjock femtioöring var den.
 
Ni vet att jag drabbades av utbrändhet 1994 (den fanns redan 1992 men arbetslöshet gjorde att jag inte begrep). När jag efter mycken kamp fick sjukbidrag 1999, alltså jag ville inte alls ha det utan få hjälp tillbaka till arbetslivet istället, sökte och kom jag in på en collegeutbildning i engelska. Där gick jag med betydligt yngre elever ca tre halvdagar varje vecka och kämpade hårt. Först bröt jag ett handledsben i höger hand så jag fick också lära mig skriva med vänster, bl.a. ett nationellt prov.
 
Vad vill jag nu säga med det? Jo, jag hade så svårt att acceptera min sjukdom och istället för att vila och ta det lugnt påbörjade jag studier vilket inte alls var bra då stressen och pressen ökade. Jag upptäckte en knöl i höger lår som faktiskt växte ganska snabbt. Jag försökte väl ignorera den men till slut bokade jag tid på vårdcentralen. Jag fick vänta ca fyra veckor innan jag kom dit, men sen gick det snabbt.
En lite otäck målning kanske passar. Jag känner att det är jobbigt att berätta om det här fast det är så länge sen.
 
På lasarettet konstaterades att jag hade en elakartad tumör som skulle opereras bort. Jag scannades ordentligt med olika röntgenbilder men den hade inte spritt sig. Den första läkaren jag träffade sa att jag kanske inte skulle kunna gå efteråt då de var tvungna att ta bort en hel del muskel. Jag skulle alltså blir rullstolsburen. Jag blev förstås skärrad men tog nog inte helt in den infon, som tur var. 
 
Jag hade fått plats på Konst i Kvarn i Vindeln i juli och planerade den utställningen, men studierna var i alla fall avklarade och tumören hade slutat växa. Men den var rejält stor visade det sig när de plockat ut den, nio cm lång som ett stort ägg. Jag har ett ärr på ca tjugo cm som går från höften ner på låret och en liten grop inåt där den satt. Däremot går jag hur bra som helst trots att de tog bort en bit av lårmuskeln. Läkare nr 2, en fantastiskt förtroendegivande man, sa tryggt att inte behövde jag oroa mig för att hamna i rullstol, när operationen närmade sig. 
 
Jag hade också haft en dröm: jag kravlade omkring på knä på ett golv med en krossad spegel. En bit hamnade i knäet men den gick att ta bort. En större skärva satt i just höger lår. Den måste opereras men det kommer att gå bra sa någon i drömmen och den vissheten bar jag med mig. Efter operationen låg jag inne på ortopeden i ca fem dagar där jag fick träna på att gå med kryckor. När de skulle ta bort dräneringsslangen varnade de för att det nog kunde göra ont, men si, jag kände absolut ingenting, så nerverna var troligtvis kapade. 
 
Den första tiden hemma gick det förstås tungt att gå. Jag bodde 3,5 trappa upp utan hiss så lite kamp var det allt med så småningom bara en krycka. Lycka var det när jag upptäckte att jag både kunde cykla och köra bil obehindrat men bara att gå några meter på stan t.ex var länge väldigt jobbigt trots att jag kunde släppa kryckan relativt snabbt. 
 
Inte hade jag trott att det skulle ta så här lång tid att berätta. Suck! Jag tror det får bli ett senare inlägg också fast jag jättegärna hade gjort färdigt idag :).
 
Blev det här för tungt för er läsare, tro? Skriv gärna en kommentar.
 
 
 
 

Kommentarer

  • Lena i Wales säger:

    Ja, detta var tung läsning, men jag säjer inte därmed alltför tung läsning. Cancer är skit och så många som drabbas. Önskar man kunde göra mera.
    Bra att du tog upp detta, tycker jag.
    Även utbrändhet är inte lätt. Ibland tror jag att jag varit på branten.
    Nu till något glädjande, vacker första bild. Så blå himmel!
    Januari månad gillar jag eftersom jag då har min födelsedag!
    Ha en fin helg!

    2017-01-14 | 16:38:01
    Bloggadress: http://lenaiwales.wordpress.com

Kommentera inlägget här: