konstbarbro

Sigrid Hjertén på Waldemarsudde

Kategori: Konst

Ute lyser solen och då vill jag bara ut, men +7° efter en kylig natt är inte så skönt som det ser ut. En stunds bloggande kan jag unna mig istället. Lördag den 17mars var jag i Stockholm hos min väninna som bor ute på Värmdö. 
Här står hon vid busshållsplatsen i Hemmesta i väntan på fordonet som ska ta oss in till centrum. Vi fortsätter sen med buss mot Djurgården och går den sista biten mot vårt mål, Waldemarsudde.
Blå himmel, söta molntussar och ett par minusgrader som solen snart värmer upp över noll.
Därute i det öppna vattnet simmar enstaka sothönor och vanliga gräsänder.
 
Prins Eugéns Waldemarsudde avtecknar sig en bit fram.
Som jag har längtat att få besöka denna plats men aldrig har det blivit av förrän nu och jag känner mig så förväntansfull och nöjd. 
 
Riktigt vintrigt Stockholm i mars. 
Massor med folk trängs i kapprum, butik och galleri men det går ändå bra att se och njuta av Sigrid Hjerténs underbart färgstarka målningar.
Hyfsat luftigt är det i stora salen. Man fick fotografera utan blixt. Här är en fin byst av konstnären gjord av en av hennes vänner, tror jag.
Visst är hon fin?
 
En av de mer kända målningarna är hennes självporträtt från 1914 med lilla sonen i bakgrunden.
Så härligt med en alldeles egen stil. Jag fascineras över hur hon avbildar människorna runt sig, ja, sig själv också, och att hon verkligen vågar brassa på med färg.
Livat och glatt, till höger Maskeradbalen 1916 och nedan På teatern 1915.
Senare i livet blev hon sjuk och hamnade i perioder på Beckomberga sjukhus. Även där (eller efter det) målade hon många fascinerande tavlor, t. ex. denna fina Fasantupp och julstjärna från 1936.
Hon dog tragiskt på sjukhuset efter en misslyckad lobotomi 1948, läser jag på en informationstavla. Men åh, så många fina tavlor hon efterlämnade.
 
När vi tittat oss mätta var det dags för lunch som vi tänkt inta även den i samma hus, men där var långa köer, trångt och fullt vid varje bord så vi gav upp och gick ut. Alldeles i närheten fanns ett mindre café i en grönmålad stuga och där fann vi till slut en plats. Våfflor åt väninnan men jag som var mer hungrig valde en härlig jätteräkmacka.
Lite dragigt då det hela tiden kom och gick en massa folk men det var ett riktigt mysigt ställe som också visade sig höra till Waldemarsudde. Utomhus fanns några bord, varav ett faktiskt omgavs av sittande människor men vi valde att stå upp.
En härlig dag med kära väninnan jag känt sen 1975 då hon kom som praktikant till Esso Motor Hotel där jag arbetade som receptionist. Jättekompisar blev vi de år hon bodde här uppe. Sen hade vi mer sporadisk kontakt när hon flyttade åter till Stockholm efter att också arbetat några år som guide i Bulgarien resp Fuerteventura (där jag besökte henne 1987).
 
Så lätt var det att åka runt i staden med någon som känner till, vet var man ska stiga på resp kliva av, var det finns förvaringsboxar m.m. Då kan jag riktigt slappna av och det behöver jag verkligen.
 
Ute tinar det för fullt så snöhögarna blir allt smutsigare av svartgrått grus. Idag såg jag tussilago vid vägen, första blåsippeknoppen i min egen rabatt och massor av bergfinkar som hittade mat på baksidan. En av dem fastnade på bild. 
Vacker teckning har denna fågel med mindre fint läte. Gäddfräs är visst ett gammalt namn på den utifrån hur den låter.
 
Mina kära katter skickar en vårhälsning till er alla.
SMHI har nu konstaterat att våren kom hit till oss i Umeå den 14 april. Ha det så gott!
  
 

Kommentarer

  • Lena i Wales säger:

    Vad härlig att sammanstråla med en "gammal" väninna. Sådana kontakter är viktiga.
    Gillar Sigrid Hjertén och hennes verk.
    Och räkmacka äter du, fresterska där! Älskar räkmacka!
    Önskar dej en skön söndag!

    2018-04-29 | 13:26:21
    Bloggadress: http://lenaiwales.wordpress.com

Kommentera inlägget här: