Jag gjorde nya bekantskaper och vi tog oss in till stan trots gårdagens osäkerhet. Biljetten som vi så fruktlöst jagat visade sig finnas i hotellreceptionen. Ankomsten till Venedig var ännu vackrare när solen sken på husen.
Ungefär i mitten ser ni de jättelika blå reklamaffischer som täckte Suckarnas Bro. Den syntes inte men en del av Suckarnas gång fick vi se (undrar om bron och gången kan vara samma sak?). Antagligen var det renovering på gång.
Målet idag var gondolfärden som jag längtat efter och efter vissa besvärligheter lyckades vi fyra sammanstråla och med vår stilige gonoljärs hjälp stiga ner i den rangliga men vackra gondolen.
Han var inte bara snygg, mannen med svartvitrandig tröja, utan en riktigt bra guide. På rullande italienskengelsk dialekt berättade han om byggnader, gränder, lite om vardag i Venedig, dess historia och visade bl.a. på Casanovas och Marco Polos hus. Fascinerande var när han med mörk, djup röst ropade "Oi" inför varje kanalhörn där risken fanns att kollidera med andra gondoler.
Han berättade med märkbar stolthet att gondolen som var 12 m lång var hela 30 år gammal och att hans far haft den före honom. Vi var också imponerade över gondoljärernas skicklighet, med bara centimeter tillgodo lyckades de framföra fordonen utan att ta i varken väggar eller varandra, aldrig hördes ett skrap. Nedanstående bild visar hur trångt det ofta var.
När vi vek av från den livliga Canal Grande blev det så härligt tyst, det enda som hördes var kamerornas eviga klickanden. Nästa gång, ja, jag vill återvända till Venedig, ska jag åka gondol utan att ta bilder, bara njuta av färden ännu mer.
Känn stillheten!
Ibland blev det stockning och jag räknade till minst 9 gondoler i rad i en smal kanal och dessutom möten. Vår gondoljär gled upp bredvid den framförvarande och med trevligt småprat tog han sig förbi dem alla utan att någon protesterade. Jag tror det var då en annan gondoljär längre fram började sjunga så vackert i den fina akustiken. Mitt leende sträcker sig från öra till öra :) vid minnet.
Efter gondolfärden letade vi upp ett glasstånd och lyckan var fullständig. När vi sen kom till Marcusplatsen höll solen på att gå ned och fick då guldsmyckningarna på Marcuskyrkan att lysa magiskt.
Vi lyssnade på en av uteserveringarnas orkestrar som spelade Straussvalser (tror jag) men tvärt tystnade. Då halades flaggorna och när det var klart ljöd en signal och så började alla spela igen i den ljumma Venedigkvällen.
3 kommentar(er)
