Barbro S

Katthjälp och fadderbarn
Äntligen har jag  börjat med att plantera om blommorna. Det är något jag vill göra i februari helst och nu är det inte så många dagar kvar av denna månad. Jag tycker väl inte att jag har så många blommor men de verkar förmera sig och bli fler och fler när jag står där med min jordpåse och mina krukor.
Som ifjol när två Saint Paula blev minst fem med viss hjälp av Tusse, ser det i alla fall ut som.

Han fanns vid min sida även i år, nosade lite, tittade intresserat och var inte alls i vägen. Riktigt mysigt faktiskt med katthjälp. Han såg bara lite orolig ut när jag härjade lite hårdhänt med någon växt. Det gör jag ibland med större, äldre, gröna växter som fått för många rötter. Då river och sliter jag i rotsystemet utan försiktighet. De brukar tåla det.

Katt nr 2, Desirée, är mera ointresserad,  i år visade hon sig inte alls i köket utan låg och sov någon annanstans.

Denna bild är också från ifjol, från mars faktiskt så då var jag inte alls snabb med blomomplanteringen. Det går det också.

Hos en annan fototrissande bloggare hittade jag ett inlägg om fadderbarn som hänvisade till en artikel i Aftonbladet. Tydligen har det debatterats om nyttan av egna fadderbarn, var visst bättre att skicka till alla barn. Jag har inte följt debatten utan läste bara denna, ganska korta artikel. Eftersom jag har ett fadderbarn vill jag naturligtvis tycka till lite.

De påstod av vi vill ha fadderbarn för att döva vårt dåliga samvete. Det tror jag inte alls på, utan mycket mer om att det handlar om en glädje att ge och få respons på att det jag ger kommer fram, tas emot och uppskattas av någon som verkligen behöver min hjälp. Då tror jag hellre att samvetet mer styr över allt annat biståndsgivande.

Kanske vill vi alla ibland, precis som lilla A, få känna oss som goda féer.

Förutom att jag har ett fadderbarn i Etiopien är jag också s.k. världsförälder i Unicef, dvs ger även där två hundra i månaden att användas som de anser bäst. Det gör jag normalt utan att reflektera
över det, pengarna dras automatiskt via autogiro och jag får rapporter en eller två gånger per år hur alla givares pengar används. 

I mitt fadderbarn engagerar jag mig, vilket ger så mycket mer än att ge anonymt. Jag har alltså ett fadderbarn bara för mitt eget egoistiska nöje skull (!), en liten flicka i ett land i Afrika som mina pengar ger möjlighet till utbildning, hälsovård och ett näringsrikt mål per dag.

Dessutom skickar jag 500 kr extra två gånger per år (man får inte skicka mer enligt Barnfonden, kanske för att de tänker på just orättvisor mellan barnen). Senare får jag alltid brev där de berättar om hur de pengarna används, inte bara till t.ex. kläder till mitt fadderbarn utan även kläder till syskonen och mat åt hela familjen. Det är tillfredsställande för jag får direkt veta att mina pengar kommit fram och att de gjort nytta.

Hur mycket jag än skulle vilja det så har jag ingen möjlighet att hjälpa alla fattiga barn. Istället gläds jag åt att kunna hjälpa åtminstone en av dessa behövande. Kanske egoistiskt men egentligen bara mänskligt. Kritiken om att pengarna skapar orättvisor mellan barnen bygger på tron att världen är rättvis. Det är den inte, även i vårt rika land finns det massor av barn som har det svårt på olika sätt, inte bara pga brist på pengar.

Jag har inga egna barn, men när jag ger mina syskonbarnbarn gåvor, de som redan har mängder av leksaker, inte tänker jag då på alla dessa barn som inte får något. Jag vill ge för att jag tycker om dem. Ni som har egna barn eller barnbarn, gläds väl också åt att få ge dem utan att ha dåligt samvete. Samma sak är det med fadderbarn, det är roligt att få ge och lära känna en liten människa i ett annat land.


Barns nyfikenhet och iver att få öppna sina paket kan man inte få nog av.

Debatten gällde tydligen en annan insamlare än Barnfonden och delvis handlade det om att pengarna gick till ett projekt, inte till det enskilda barnet. Det tycker jag är okej med månadsgåvorna, men extrapengarna, presentpaketen och breven som jag/vi skickar till det namngivna barnet är det som betyder mest i kommunikationen oss emellan, som berikar och gör det roligt att ha ett fadderbarn. Det är väl inget ont i det?

Jag hade ett fadderbarn i Brasilien och hon var trots sin ringa ålder väldigt duktig på att både teckna, måla och skriva. I Afrika kan man inte förvänta sig samma sak utan hittills har bara pappan skrivit och Fetiya ritat en pytteliten teckning på en julhälsning, men så glad jag blev när den kom. Mitt inlägg vill alltså säga: Låt oss få ha fadderbarnen kvar! :)

Sen kan man ju naturligtvis önska sig en bättre värld utan dessa orättvisor mellan människor och då skulle inte mitt bistånd alls behövas. Men som det är idag så...