Barbro S

Mitt barndomshem

Förra veckan besökte jag resterna av min uppväxtby, Grisbackaänget, vilken jag vill berätta lite mer om. Barndomshemmet finns inte kvar utan revs en tid efter att vi flyttat, vad jag vet. Själva bostadhuset stod kvar ganska många år. Enligt uppgift bodde där en tid Bilfrakts kamrer, sen användes huset som däckförråd bl.a. och en dag var det plötsligt borta när jag körde förbi. Det kändes som ett hårt slag mot hjärtat och jag skrek till när vi passerade. Jag stannade inte.

Jag hade väl ett fåfängt hopp om att en gång få återse mitt barndomshem, gå uppför trappan genom farstun, öppna ytterdörren, titta in i alla rum och minnas. Huset var i så gott skick, för några år innan vi flyttade hade hela nedervåningen totalrenoverats. Visst hade det varit möjligt att flytta gården ännu en gång? Ibland tror jag det kan ha hänt, undrar om man kan ta reda på sånt?

Vår familjs historia börjar nämligen med att farfar 1924 köper mark och bostadshus, vilket flyttas från Grisbacka by till Grisbackaänget, ca 2 km. Undrar hur dom löste husflyttningar på den tiden? Riva ner och bygga upp igen, antar jag. Här är i alla fall ett flygfoto över vår gård taget 1954, mitt födelseår. Kanske ligger jag i barnvagnen där nere.

En praktfull gård, man kan tro att mina föräldrar var välbärgade, men de var blott enkla bönder. Då, när jag föddes var detta rena hyreshuset, i boningshuset bodde tre familjer och i bagarstugan fanns en familj, totalt var där 17 personer på gården, i alla åldrar, jag yngst.

Det måste ha varit härligt att växa upp i denna gemenskap; som liten rörde jag mig säkert ut och in hos dem alla. Tyvärr minns jag inget av det, minns bara den sista familjen som bodde på övervåningen från det att jag var 4 tills jag fyllde 8 år. Sen fyllde vår familj på sex personer hela huset själva. Sju kor rymdes i ladugården, några hästar, får, tidigare fanns där höns och grisar men det minns jag inte heller och så massor av katter, förstås:).

1968 revs ladugården. Jag har en suddig bild på brädhögen som blev kvar. Det såg ut som när man tömmer en tändsticksask på bordet, fast i större upplaga.  Så småningom försvann de andra byggnaderna och nu ser det ut så här där jag bodde som liten.

I bakgrunden ser man Rödberget. Dit åkte vi skidor över slätten för att åka i backe. Det var ganska guppigt och brant, minns jag, lite för tufft för fallrädda mig. Jag gillade och gillar långa sluttningar eller helt släta spår som på en åker eller en sjö.

Precis bortanför ladugården byggdes Bilfrakts garage medan vi bodde kvar. Där i betongskelettet, innan portarna installerades, gick det jättebra att spela badminton den sommaren, eftersom det var helt vindstilla. Åkrar försvann, men det jag saknade mest var ett jättestort dike fullt av saftiga åkerbär. Som trettonåring var det inte så sorgligt att flytta för framtiden såg ljus ut och det var bara spännande att möta det nya.

Det är inte så dumt att fotografera fula miljöer, känner jag, om de betyder något för en.


Eller en helt vanlig uppfart för er men för mig en backe som jag minns som riktigt brant och tung att cykla uppför till min barndomskompis hus, där vi hade mycket roligt, lekar, bus och fnitter i mängd.

Här ser ni utfarten från en annan kompis som en tid hade två jättesöta pekingeser. Gamla byn, nya, alltså nuvarande Västerslätts industriområde och längre fram det av tiden oförändrade Rödberget.


Bakom berget passerar Vännäsvägen, E12, och där på andra sidan ligger byn Grisbacka som vårt hus kom ifrån. Det finns en bok om den byn, ursprungsgården finns på bild, men vår by omnämns bara som slätten. Jag blev besviken över det, som om Grisbackaborna inte ville kännas vid vår by på minst 21 gårdar.

Jag ska själv skriva en bok om byn, tänker jag ibland, men jag är nog för lat. Var ju bara barn när jag flyttade därifrån, har som vuxen frågat ut min mamma om vilka som bodde i de olika husen, men jag saknar energin att göra research och samla in fakta och minnen från andra som bott där. Det måste nog vara fler som hjälps åt med det arbetet, tror jag, vuxna som bott i byn en längre tid och minns mer. Vi får se vad som händer i framtiden. Jag kan i alla fall skriva små anekdoter då och då, i bloggen eller på annat vis.