En tycker att jag ska ignorera mobbarna; det har jag ju gjort i mer än 40 år - det hjälper ingen, allra minst mig själv. Mobbare ska inte ignoreras, de ska stoppas och göras medvetna om det onda de gör och har gjort. Den mobbade behöver upprättelse för att dämpa skadorna resten av livet, inte med egen kraft för det går knappast när man är så nedtryckt utan med hjälp av vuxna förstående människor. I en idealisk värld alltså.
Men jag tycker det är bra att det idag skrivs och talas mer om mobbing och att även offren får ersättning för sitt lidande ibland. Det går mot större medvetenhet och förståelse av problemet.
Varje gång det skrivs en artikel om mobbing, varje gång jag hör någon prata om det så väcks mina minnen till liv och en vrede så stark vill ut, men där går jag bet. Det finns ingen i min omgivning som vill/kan/klarar av att möta den. Jag får bara råd eller förklaringar eller så berättar de om någon annan som också mobbats. Då blir jag ännu argare.
Jovisst har det funnits någon enstaka fin människa som lyssnat en liten stund.
Tänk om lärarna hade vågat säga ifrån, fem stora killar mot en liten tjej och de flesta lärare låtsades inte se vad som pågick minuterna innan lektionen började. Kan de verkligen ha varit så blinda, det tvivlar jag på? Sen hände en massa saker på icke lektionstid men det kan inte lärarna belastas för.
I sjuan fem stora killar gav sig på en liten tjej, i åttan de fem i grupp plus en ensam lång kille som mobbade mer fysiskt. Hotet som fanns varje dag, varje lektion utom i matematik där läraren hade så bra disciplin att de inte vågade eller i slöjd där inga killar fanns med överhuvudtaget. På två år var det en lärare i biologi som vid ett tillfälle sa till mobbarna som då genast slutade håna mig.
Nu vill jag inte berätta mer om mobbingen utan ska hålla mig till nuet eller mindre svåra saker. Förlåt om jag gjort någon upprörd, det är inte min mening, jag får bara ibland en sådan stark lust att berätta om allt svårt jag varit med om, men ska naturligtvis begränsa mig här i bloggen.
Kanske stigen behöver trampas upp mer innan det går att fortsätta berätta?
Dagens promenad var så härlig, bara -5° och solen förgyllde timmarna mitt på dagen.
När jag tittade upp såg jag tallens grenar.
Har ni tänkt på att i sången om ekorren i granen så hoppar han sen från tallegren? Det tycker jag är ganska gulligt.
Så härligt att kylan har gett med sig för den här gången. Min termometers rekord stannade på -28,8°, natten mot igår. Nu plockar jag sakta bort julsakerna, julgardinerna åker ned i tvättkorgen och chokladpralinerna försvinner ner i min mage :).
1 kommentar(er)
