Invigningen började med vitklädda dansare på scenen. Som synes är jag lite för kort, trots uppsträckta armar anas många huvud högre än mitt.
Precis kl 18.30 tändes ljusinstallationerna och den första vi såg heter Nattskog och befinner sig just i Döbelns park.
I bakgrunden anas Umeå Stadskyrka. Detta foto är taget med hög ISO men nästa är bara med blixt. Lite kul att jämföra hur olika de blir.
Runt omkring oss flammade brasor att värma sig vid om man ville, men där fanns också betydligt mer rörligare eldar.
Dessa eld-shower verkade uppstå spontant lite här och där i parken och här är en av dem.
Ett gemensamt ljuståg gick genom tunneln till Vänortsparken även om några av oss följde fel ström och krossade en stackars häck innan vi kom rätt. Framme på andra sidan möttes vi av en fantastisk syn med 3 501 ljuslyktor, gjorda av dagisbarn, som placerats ut i cirklar. Den bästa bilden på den installationen fann jag hos en bloggarvän Kerstins Foto. Titta gärna in hos henne!
Jag visade också en del av cirklarna i gårdagens blogginlägg. Så vackert som på hennes bild fick vi inte se verket för där var massor av barn som trampade runt för att hitta just sin ljuslykta att visa de vuxna som var med. Lite synd, tycker jag, för de råkar ju också stöta till en del lyktor så de faller omkull och/eller slocknar i förtid.
Så här såg det ut i parken när vi tittade till lyktorna några timmar senare. Som synes har en hel del av dem redan slutat lysa. Å andra sidan lyser kyrkan desto mer :).
För att inte behöva trängas valde vi att besöka ljusinstallationerna i "fel" ordning så vi gick ner till älven först. Det fungerade, trängseln minskade betydligt.
Där fanns först ett pilträd med (skulle det se ut som) rötter som glödde av sorg. Verket hette förstås Olycklig kärlek och konstnären Sofie Weibull. På andra sidan Umeälven som alltmer börjar isläggas såg vi lusthus fyllda med rosa och grönt ljus samt några pelare i cerise längre bort som speglade sig i vattnet. Lite kan de anas på denna bild.
På väg upp från älvskanten passerade vi kärleksdikter skrivna med självlysande bokstäver. Mer eller mindre olyckligt, upplevde jag, mest saknad och längtan uttryckt med vackra ord. Mycket gladare blev vi av verket Ballroom där en stor discokula lyste upp dansgolvet och snön runt omkring samtidigt som sköna kärlekshits från 80-talet spelades på lagom volym.
Denna lilla grönklädda figur rockade loss till Alphavilles "I wanna know what love is" . Leenden spreds i novembermörkret.
Mera ung kärlek symboliseras av dessa dansande rosa hjärtan på det snötäckta Renmarkstorget.
Verket heter just Kär-lek och är faktiskt en del av en ljusdekorerad lekplats.
Snöfallet ökade i styrka och vi började nog frysa lite för tankar på att besöka ett café dök upp. Ändå stannade vi till hos Reidar Rovas isskulptur på Rådhusesplanaden. Den kallas Iskärlek och lockade verkligen till sig barnen som klängde på den lite mer än vad som uppskattades av oss som vill att den ska stå kvar länge.
Låter jag tråkig? Jag visade förresten en bättre bild av statyn i förra blogginlägget, Fototrissen.
Bibliotekscaféet var lyckligtvis öppet och det var så skönt att få komma in i värmen en stund. Att de dessutom bjöd på (nja, vi fick förstås betala) choklad med vispgrädde och bananchokladsmulpaj med vaniljsås, mmm, gjorde inte saken sämre.
De två sista installationerna låg i närheten av Vasaplan; i Mimerskolans gymnastiksal silhuetten av en dansande kvinna genom fönstren. Mycket vackert! Och så projektioner i färg med olika kärlekshälsningar.
En trist betongfasad blir ganska mycket finare med sådana här bilder på väggen.
Vi avslutar kvällen framför torgets glashus där B bestiger istronen med renskinn på.
Hennes glädje passar väl som illustration till rubriken på fönstret till höger. Nog blir man lite kär i staden som smyckas med så mycket fint i november som annars är en så mörk, grå och trist månad. Det är femte året som Höstljus anordnas och det är säkert en tradition som kommit för att stanna, så uppskattad som den är.
1 kommentar(er)
