Jag har lite bråttom för jag vill inte riskera att lilla katten springer iväg men vill samtidigt inte gå så fort att jag måste passera honom och sen tvärt vika in i skogen, så jag saktar in. Men det gör han också, tittar bakåt på mig ett par gånger och stannar sen och tänder en cigarett bara en liten bit framför ingången till skogsstigen.
Jag kan ju inte stanna där och stå och stirra på honom så jag går lugnt in i skogen vilket fångar hans uppmärksamhet, ser jag. Efter en stund kommer han efter, iiiiinte kul, så jag går så fort jag kan utan att springa, genar rakt mot där Desirée ska finnas och turligt står hon där och väntar på mig. Han går inte fort men rakt mot mig ca 30 meter efter. Det är svårt bedöma avstånd men inte så nära att jag får hjärtklappning av rädslan, men tillräckligt nära för att jag ska vara på min vakt. Jo, jag såg tidigare en golfboll ligga på marken och tog upp den om jag skulle behöva försvara mig:). Lugnt ropar jag på katten som faktiskt reagerar och följer mig.
Jag tänkte om han kanske tyckte att jag var otäck där jag tidigare gick efter honom med vänster hand i högläge så borde han nu förstå att jag var en fullkomligt ofarlig kattägare. Men han fortsätter gå mot mig, klädd i ljusgråblå huvjacka med huvan på, förstås.
Desirée befinner sig mitt emellan oss och stannar en stund för att iaktta honom. Jag ropar igen och då finner hon för gott att följa mig så vi hinner till öppningen mot vårt bostadsområde och dit kommer han inte.
Usch, vilken otäcking, vad hade han tänkt göra? Vi följde ingen stig så det fanns ingen chans att
han bara ville ha en promenad, nej, nog var han ute efter något, den fulingen. Irrationellt beteende oroar mig, gissar att han kunde varit drogad.
Jag har alltid känt mig trygg i den lilla skogen, men nu kommer jag ju att vara tvungen att hålla uppsikt nästa gång vi går dit.
Ute på det öppna området behöver jag inte vara rädd och där omringas vi av drillande sidensvansar som glatt flyger omkring i rönnbärsrestaurangen. Fort in efter kameran och jag tar nästan 30 bilder innan jag ger upp. Dessa två blev de bästa.
Tur att solen skiner och att himlen är så blå.
De har ju så vackra färger och jag skulle verkligen vilja fånga en på bild mycket, mycket närmare.
Märkligt att jag sätter mig att blogga när jag varit med om något otäckt. Det borde väl vara bättre att ringa någon, funderar jag medan jag stryker färdigt min skrynkliga klädeshög. Ofta möts jag dock av att den jag berättar för börjar förklara och försvara den andres beteende, vilket är otroligt irriterande. Jag har redan tänkt de tankarna själv och vill bara få berätta. Kanske därför bloggen är ett bättre forum just nu.
Egentligen är det nog medkänslan jag söker en sån här gång, att få bli bekräftad i känslan att jag upplevt något otäckt. Och när man inte får det gör det liksom ännu ondare.
Jag kommer kanske att dra den här historien på caféträffen ikväll och då vill någon säkert driva med mig, men det klarar jag bättre än de som försöker förklara något de inte alls varit med om, som om de begrep händelsen bättre än jag!!!:).
1 kommentar(er)
