Barbro S

Till hästs
Hej igen. Det blev inte att flytta hem idag som jag planerat. Nu när vädret är så fint vill jag stanna på stugan några dagar till och därför är jag bara hemma på snabbvisit som vanligt. Bryggan med sol och sjö lockar mer än bärplockning, vattning, pappersfixande och blogg, men sånt måste också göras.
 
I söndags var vi några väninnor som besökte Islandshästcentrum Norr i Långviksvallen där det var öppet hus. Vi var bland de första besökarna och fast jag var tveksam peppade de oss oerfarna att prova på. Gården ligger fint med utsikt över den vackra Tavelsjön.
Jag har mig själv veterligt aldrig suttit på en häst. Varför jag inte är säker beror på att jag faktiskt växte upp med hästar mina 13 första år och kan ha glömt om jag provat som riktigt liten. Men jag har inget minne av det, däremot att jag var rädd för hästar. Vår stora härliga nordsvensk Dolla som jag älskade var jag inte rädd för men att rida på henne var aldrig aktuellt.
 
Däremot har jag sen en tid velat prova och se om rädslan finns kvar. Islandshästar är inte så höga vilket passar mig så det var bara att gå iväg med ledarna till hagen där vi först skulle prova ut var sin hjälm.
Inte helt lätt som synes:), min rem var svårinställd och Sofies satt för hårt.
 
Sen var det dags att kliva upp på hästen och vips kom en pall fram som underlättade stort.
Min fina brokiga häst heter Meja, det är isländska och betyder något fint som jag tyvärr glömt. Lite osäkert kändes det att kliva i stigbygeln och inte var jag helt avslappnad först.
Nog ser leendet lite tillkämpat ut... men snart är jag tillfreds med sadeln.
Här vågar jag mig till och med på en antydan till vinkning:).
 
Hästarna leddes av praktikanter från Österrike så vi kommunicerade på engelska. Jag vågade mig inte på att plocka fram skoltyskan som nog är ganska rostig. De hade 13-14 veckors praktik då de fick vara utomlands om de ville.  Jag uppfattade inte utbildningens namn och om de skulle vara här hela tiden men jag gissar att de väljer att praktisera på flera olika ställen för att lära sig så mycket som möjligt.
Runt hagen ledde de oss och det kändes riktigt bra att sitta lugnt i sadeln utan att ha det minsta ansvar. Sofie har provat på att rida när hon var barn, i 8-årsåldern, men inte sen dess. Hennes fina islänning heter Duva och har samma betydelse som i svenskan.
Se så glad hon är med fina pippilotter. Hon blev eld och lågor och ville genast anmäla sig till en ridningskurs men jag bromsade. Först måste jag lära mig golf ordentligt, tycker jag, men kanske någon gång i framtiden kan det vara roligt att lära sig mer om hästar och deras beteenden.
 
Visst gav det mersmak - jag hade gärna ridit några varv till och fått hålla i tyglarna själv, åtminstone till hälften. Men nu var det dags att lämna över till nästa passagerare, kanske åldersmässigt mer vanligt förekommande i dessa sammanhang:).
Men nog är hon väldigt liten, eller hur?
 
Några bilder på fina hästar vill jag också visa.
Vilken snygging. Jag tycker färgen är helhärlig och med den vita bläsen fram blir hen så vacker. Min bror hade travhästar hemma och en av dem var lite lik denna. Hennes föl hette Fuxjan, tror jag, och den tyckte jag jättemycket om. Fölen skrämde mig inte men de stora lösa på gården som jag måste passera med min skolväska när jag kom hem från skolan var jag rädd för och väntade tills mamma såg mig och följde med. Ibland fick jag vänta så länge att jag istället gick till grannen mittemot.
 
Denna häst skulle tävla snart och var därför flätad så snyggt vilket inte syns på bilden.
Här kanske frisyren ser mer häftig ut:). Sötast av alla var i alla fall Ugla, lilla blyga fölet med lockig man som modern ville skydda. Vi fick jobba lite för att kunna ta bild i helfigur.
Efter denna härliga upplevelse åkte vi vidare för att fika gott. Ett stopp vid den roliga affären Blå Eld först och sen blev det hembygdsgården som fick ett besök. God mandelkaka med vaniljsås och en förpackning sprött jättegott tunnbröd inhandlades.