Barbro S

Ökenvandring
När jag ser filmer från Sahara och andra öknar fascineras jag av skönheten i de rena linjerna, sandfärgat mot blå himmel. Jag har varit en gång på Fuerteventura, 1987, och då besökt sanddynerna på Playa Esmeralda, där jag fick uppleva skönheten på nära håll. Men nu på vår resa i februari hade jag ju de ökenliknande dynerna på Mas Palomas alldeles i närheten så dit måste jag bara:).
Här fick jag till en riktig ökenkänsla, eller hur? Annars var det ju fullt med spår av små (mer eller mindre) människofötter överallt i sanden för fler än jag ville vandra där.
 
Vi började med att gå strandpromenaden så långt det bara gick mot Mas Palomas. 
Tidig förmiddag, ca +23° i skuggan, men ändå svalt nog för en vandring. Det hade blåst rejält två dagar innan så sanden hade väl virvlat iväg lite för mycket och behövde fixas till.
En traktor ser man nog knappast i den riktiga öknen :). Jag ville ju inte heller ha en traktor i hasorna så vi vandrade iväg en bit till innan jag tog av mig sandalerna och vandrade barfota ut i sanden. 
Det ser inte långt ut men det är ganska jobbigt att gå i lös sand och det tog mig 20 minuter att nå stranden. Vännen avstod och valde fastare underlag. Här fotograferar vi varandra :).
Vackert åt alla håll. Gissa om jag fotograferade mycket! Jag valde att gå på sanddynekammarna för det mesta då jag inte vågade gå ned i dalarna av rädsla för att inte ta mig upp. Ibland måste jag upp på en kam och då var det lite småläbbigt. Ett steg och massor av sand rasade mot mig, även jag gled tillbaka. Bara att ta fart och vara snabbare än sandflödet neråt så gick det.
Se så olika färgerna på sanden blir beroende på åt vilket håll jag fotograferar.
Så fantastiska mjuka former som uppstår. Man vill bara gosa ner sig :). Neej, förståndigare än så är jag och går långsamt vidare, tittar bara tillbaka mot Playa del Ingles emellanåt, men nu ser jag inte vännen mer.
För det mesta var det bara skönt att gå där men lite höjdrädsla kände jag när jag måste passera på en smal kam med branter långt ned åt båda håll. Då blev det liksom att hålla andan lite.
Där fanns enstaka andra vandrare men bara på långt håll. Vid stranden finns nakenbadet men jag hade tagit riktning så jag inte skulle hamna just där. Ändå såg jag en naken man komma vandrande mot mitt håll och spände mig av obehag ett tag. Inte ville jag möta honom på en smal sandbergskam. Han kände nog likadant för han valde en annan väg, som tur :).
 
Jag kom till slut ned till platt mark. Måste säga det var ganska skönt. Mot mig vällde tusentals förmiddagspigga vandrare. Senare hade det säkert blivit för hett att gå barfota i sanden men nu var det jätteskönt.
Många strandvandrare är det!
 
Jag strosade sen längs vattenbrynet tillbaka mot Playa del Ingles tills jag mötte vännen som kom från andra hållet.
Mina fötter blev så mjuka och fina av barfotavandring, peeling i sand och sköljning i salt vatten. 
 
En behaglig och ofarlig ökenupplevelse som jag gärna gör om.