I Urbino fortsatte vi att titta runt i konstnärens Rafaels barndomshem. De målningar av honom som satt inramade på väggarna var inte äkta utan kopior men välgjorda och fina.
Förståeligt då en äkta Rafael kräver helt andra säkerhetsåtgärder och bevarandekunskap vilket finns på världens stora muséer. Här var det fri entré och massor med folk som fritt gick runt i rummen. Jo, en äkta målning fanns faktiskt, infälld i väggen ser ni nu ett original av den store Rafael.
Visst är den fin.. och så kärleksfullt målad?
Här är konstnären himself som vacker ung man.
Många rum fanns det och vackra inredningsdetaljer, som t.ex. det här fina skåpet.
Jag letar med ögat men finner inga handtag så jag undrar hur skåpet öppnas egentligen.
Härligt att det var så luftigt möblerat. Troligtvis för oss turister, så att vi skulle rymmas :).
I dörröppningen en byst av Rafaels fader Giovanni Santi, vars hus vi befinner oss i.
Någon våning upp kom vi ut till en innergård med en fin brunn.
Det är inte jag även om det är lite likt när jag inte har permanentat hår som nu.
Sen var det så fullt i de smala trapporna att vi avstod att gå upp utan istället vände om ner till köket.
Bredvid hängde en avancerad anordning för att grilla som kunniga imponerades av. Den finns inte med på bilden, tyvärr.
Innan vi gick ned tittade vi över till grannhuset.
Tänk, här stod de och småpratade med varandra på smattrande italienska. På gamla italienska filmer från 50-60-talet minns jag att jag då tyckte att de skrek med gälla röster åt alla håll, från balkonger, trappor, trappuppgångar medan folk rörde sig i alla riktningar och svarade eller bara passerade. För min del var det inte pittoreskt utan högljutt stressande då. Idag kanske jag skulle tänka annorlunda:).
En fin staty lite svårfotograferad då folket ville komma nära.
Jag blurrar (retuscherar) deras ansikten för de har inte bett om att bli fotograferade så nära. Flickan är jättefin och jag är så imponerad av att de kan avbilda klädernas rynkor, fall m.m. i sten, marmor tror jag det är. Om jag hade en stor trädgård skulle hon gärna få sitta där med sin palett i handen:).
Jag fann också en läcker klocka som absolut skulle få plats någonstans i min lägenhet. Ja...drömma kan man ju.
En liten butik låg vid utgången där den mesta tiden spenderades i toalettkön. Där kom jag i samspråk med två kvinnor som rest från Helsingfors. Vi som åkte från Arlanda var lite missnöjda med en försening på 2 timmar och 45 minuter men nu fick jag veta att vi inte alls skulle klaga. De som åkte från Finland var 17 timmar försenade och norrmännen 6 timmar. Så vi svenskar hade klarat oss bra.
Nu var det skönt att komma ut på gatorna igen. Mycket folk där också men lite luftigare och så fint med byggnadens madonnaikon högt däruppe.
Efter lite strosande valde vi att pausa med en cappuccino till mig och en öl till min manlige vän. Det var för tidigt för lunch, tyckte vi, men blev sugna när vi såg bussgrannar äta en matig bit pizza i närheten.
Ute här i Umeå blir nu världen vit då det snöblandade regnet sakta fryser på gator och tak. Än är det en halv plusgrad och blötsnö men de har lovat kallare så det ligger nog kvar och blir ljusare ute. Jag ska nog gå ut och dra undan innan det fryser på, likaså kattrappan behöver sopas litegrann. När det blöta fryser blir det så besvärligt halkigt och sen med nysnö på kan det blir riktigt förrädiskt halt.
Men jag vill inte klaga. Vi har haft en lång och fin höst och igår hann jag precis lägga på vinterdäcken också så jag är redo för vintern. Det är faktiskt det första snöfallet som inte tinar bort direkt i år.
Ha det så gott ni också i vilket väder ni än befinner er:)!
1 kommentar(er)
