Barbro S

Poettostranden
Idag när det vackra vinterlandskapet tinar och regnar bort kan det vara läge att minnas tredje dagen på vår Sardinienresa, den 4/10. Solen sken härligt varmt från ljusblå himmel och vi bestämde oss för att gå till den hyfsat närbelägna stranden Poetto. 
 
Först gick vi ut på terassen direkt efter vår frukost för att ta lite bilder.
Utsikt över en liten blåvit båtparkering och gatan vi gick på kvällspromenaden jag berättat om tidigare. Där nere fanns ingen strand det gick att bada vid.
 
Härligt varmt var det redan vid niotiden så jag vågade använda min relativt nya sommarklänning i en mjuk, härlig kvalitet.
Klippan i bakgrunden zoomar jag in. 
Den är ganska mäktig belägen i närheten av huvudstaden Cagliari dit vi skulle åka nästa dag. Efter att vi tagit dessa foton började vi gå till Poettstranden som skulle vara ca 2 km bort, enligt info på nätet. I receptionen sa de ca 4 km. Det skulle vi väl klara av att gå, tyckte vi och påbörjade promenaden. Jag hade kollat kartan och vi valde små gator för att slippa ljudet och avgaserna på den större mycket trafikerade Viale Leonardo da Vinci.
 
Sista biten före vi skulle över en bro gick vi på en stig omgiven av snårig sly och gläfsande små hundar. Skräpigt var det och på ett ställe en hundgård full av stora skällande hundar av olika vaktraser. Det var riktigt otäckt just där och lite känsla av maffiafilm. En plats man verkligen inte skulle passera i mörkret och helst inte dagtid heller, men vi kom till stora vägen där bron fanns utan problem och följde sen den en längre bit.
Vacker hibiscus blommade över en mur och gav oss tillbaka den trygga semesterstämningen. Det var betydligt längre än vi föreställt oss även om stranden dök upp men den var verkligen inte badvänlig redan. Smal och skräpig av torra växter, bara enstaka fiskare som sökte få napp.
Här har vi just delat på oss. Jag som gillar att gå i sanden  och vattnet tog trappan ned och väninnan som föredrog fast under fötterna fortsatte en bit till på trottoaren ovan.
 
I det ljusare bruna som ni ser i sanden fanns det massor av små torra stråbollar, alldeles jämnt runda eller ovala i olika storlekar. Jag funderade verkligen vad det var. Kompakta som om de var tovade av ull, men inga djur inuti. Jag kollade innan jag tog med en av dem hem. På nätet hittade jag sedan att de kallas Posidoniabollar, ett sjögräs formade av havsvågorna. Klicka här så får ni se dem. Mycket märkliga! Vid första anblicken såg de ut som stenar men sen såg man att de var mjuka.
 
Så småningom hittade jag en ny nedfart till stranden och sen var det bara att hitta igen väninnan också. Lite strul men det lyckades ganska snabbt med hjälp av mobilerna förstås. Vi gick vidare tills stranden var renare och solstolar erbjöds.
Nog kändes det som att vi gått minst 6 km då, så det kanske hade varit enklare att ta bussen direkt. Vi var alldeles i närheten där vi stannat första dagen för att få se flamingos i Quartu Sant'Elena. Det var alltså den närbelägna Poettostranden, vilket de nekade till i receptionen första dagen. Så snurrigt det kan bli :).
 
Det var i alla fall skönt att till slut få lägga sig på solstolen och njuta. Vi hade pratat med två kvinnor i frukostmatsalen och det slumpade sig så väl att de låg bara någon meter bort. Som vana golfare var det ingen sak för dem att gå så här långt, menade de, men jag tyckte att det var tufft. Ja, jag är golfare också men har inte så bra kondition, dels säkert pga min utbrändhetsdiagnos. Går bara niohålsrundor än så länge.
Visst ser havet lockande ut. Jag hade doppat fötterna och kände hur skönt ljumma vågorna var. Väninnan ville inte bada men som tur var fick jag sällskap av våra nya bekantskaper som visade sig komma från grannstaden Skellefteå. Jo, jag hade nog hört Västerbottnisk dialekt.
Först fick man gå igenom ett stråk av brunt flytande sjögräs. Ni ser att den vänstra vågen är mörk. När man passerat det var bottnen jättefin. Det var helt ljuvligt att få simma och flyta omkring en stund.
Så mycket roligare med sällskap också även om jag kan konsten att njuta liggande i varmt Medelhav även helt ensam.
 
Delar av sjögräset följde med upp men vad gjorde det.
Bara vänta till det och sanden torkat innan man återgår till horisontalläge. Vad jag inte visste då men kom att upptäcka senare när jag kommit hem var att i sanden, på stranden, gömmer sig pyttesmå loppor som gärna biter en badande nordbo. Jag fick massor av bett på båda benen från knäna och ner som kliade infernaliskt i mer än två veckor. Väninnan som snällt låg kvar på solstolen och gick med skor i sanden hade inga.
 
Först var jag rädd att jag kanske fått med mig vägglöss hem - det hade varit förskräckligt - men efter lite infosökande var jag säker på att det var sandloppor. Jag lyckades inte låta bli att klia och en del bett gick ju sönder så det blev sårmärken. Tre av dem finns kvar ännu!! Fast det var längesen de slutade klia :). Konstigt, på fötterna hade jag inga bett, bara på benen??
 
Nu till något roligare. Vi sökte oss ett lunchställe men fann inget som såg trevligt ut på avstånd. När vi kom lite närmare upptäckte vi att det var fullt med italienare som såg nöjda ut, en riktigt fin restaurang med så sunkig utsida. Ja, den har jag inte fotat utan det här är utsikten från bordet vi till slut fick.
Ett sånt där fotbollspel hade min motocrosstävlande broder med sig hem från Belgien vid en av sina resor i Europa när jag var 11 år. Vi ställde det i vårt stora lantkök trots mammas protester och det var jättekul att spela på. Jag blev riktigt bra och lyckades nästan slå min 13 år äldre bror. Nä, han vann alltid men hans kompisar vann jag över ibland. Så kul!
 
Vi fick vänta jättelänge på maten så det var tur att vi hade en skål med oliver på bordet. God lokal öl smakade läskande och fräscht.
Här mår väninnan (och jag) så gott för vi har ännu inte hunnit bli övervänta på maten.
Vi hade bett våra nyfunna vänner att passa lite grejer vid solstolarna och ängslades en del vad de skulle tycka att vi stannade borta så länge, men de visade sig ha haft det bra och hade alls ingen brådska.
 
Äntligen kom vår mat. Först min mozzarellasallad som såg så läcker ut, trots avsaknad av olja och balsamvinäger.
Men den kom. Sen den friterade bläckfisken, Calamares. 
Jättegott!
 
Tillbaka till solstolen och senare ett dopp till med sällskap innan det vid halv fem tiden var dags att börja gå åter till hotellet. Vi valde nu stora vägen och undvek den läbbiga stigen. Då upptäckte vi som ett mindre torg med restauranger inte så långt från vårt hotell. Dem hade vi önskat finna vår första kväll då vi tyvärr gick åt fel håll.
 
Jag shoppade lite koraller i hotellets souvenirshop som jag senare bar när vi träffades alla fyra, för att smaka den läskande drinken Aperol Spritzer, i hotellets bar.
Lite suddigt men visst syns det att vi har trevligt? Så skönt att kunna sitta utomhus i oktober. Restaurangen en trappa ned var som halvt utomhus den också där vi strax efter åt vår sista middag på ön Sardinien. 
 
Nästa dag åker vi hem men först ett besök i huvudstaden Cagliari som jag bloggar om lite senare.
 
Ha en skön fortsättning på veckan.
 
 
 
#1 - Lena i Wales

Ser verkligen härligt ut! Förstår att du njöt av resan!
Något fint att se tillbaka på i vintermörkret.
Hibiskusen blommar här, men för kallt för bad nu.
Ha det bra!