Barbro S

Återseende
För drygt två veckor sen, den 15 april, fick jag återse en vän jag inte träffat på 8 år. Jag skriver inte gammal vän för egentligen känner vi knappt varandra, men den 24 maj 2008, då vi båda var lite tilltufsade möttes vi. Då var vi båda med i singelklubben New Friends (men från olika städer) som anordnade en Sverigeträff här i Umeå på Officersmässen. Jag hade varit med i föreningen ca ett halvår men inte lärt känna någon, av naturliga skäl då jag bara deltagit i enstaka träffar. När programmet för vintermånaderna kom hade jag prickat för massor av aktiviteter jag ville vara med på. Istället bröt jag armen och blev gipsad 6 veckor så stillhet var att föredra.
 
Men festen ville jag absolut gå på. Hade inte varit på fest (förutom lugna familjeträffar) sen 1992, inte dans heller men kände att nu var det dags. Jättefina lokaler, massor med folk, en hiskelig volym när alla pratade på och jag försökte smälta in, så fort jag såg ett känt ansikte gick jag dit och hängde på ev samtal. Ganska stelt var det för mig och jag slappnade nog inte av förrän vi satt till bords och jag fick en trevlig kvinna från Sundsvall att prata med. Mannen på andra sidan sa inte mycket, satt mest och gnuggade en fläck på sin kostym. 
 
Det är alltid roligt att bryta av med en bild fast den inte hör hit.
Igår, den 1 maj, kom dessa söta minikrokusar.
 
I alla fall, på andra sidan bordet ganska långt till höger satt en man som log så vackert mot mig. Jag log väl tillbaka ett tag, men sen blev jag osäker på om det var mig han tittade på så jag låtsades om annat. Men lite nyfiken blev jag. Vi presenterades per ort, oftast större grupper, men han var den enda från sin stad, Västerås, och hade kört motorcykel upp till oss. Tufft! 
 
Kvällen gick, borden bröts och folk samlades i bar, på dansgolv och i mindre grupper. Jag hade inte speciellt roligt, funderade faktiskt på att gå hem, men gjorde inte det som tur var. Han log fortfarande mot mig, den här långe mannen som såg alldeles för ung ut. Inte kunde han väl vara intresserad av mig, då 53 år?? Oftast stod han bland folk, pratade med många kvinnor, men tillfället kom då han satt alldeles ensam på en soffa i baren. Jag bara gick dit och satte mig bredvid, sa hej. - Så du kom ändå, sa han, och log glatt. 
 
Sen var kvällen räddad, vi pratade på, mest han som visade sin Iphone som han köpt i USA och som här var i stort sett helt okänd, i alla fall för mig. Vi dansade också en hel del. Det var så roligt att dansa, något jag inte gjort på 16 år. Bara att upptäcka att jag kunde följa!
 
Så mycket mer blev det inte, vi sågs en gång till då jag åkte ned till Sigtuna över en dag. En härlig dag då solen sken och det var 30° varmt. Då jag lämnade Umeå på morgonen var det bara +8°. Jag fick åka nercabbad sportbil, vi fikade och åt ute, tittade på båtar och änder, solade en stund i parken och hade mycket trevligt. Jag hade ju förälskat mig lite, men insåg rätt snart att vi inte alls passade ihop som par, så olika som vi var. Som vänner har vi däremot haft kontakt, första året lite på telefon, sen bara via Facebook.
 
Nu kom han alltså på besök till Umeå för att heja på sonen som spelar fotboll och skulle möta ett Umeålag. Jag hämtade honom ( och tre andra okända) på flyget och sen sågs vi på Restaurang Invito för att äta middag. Här är nu P som jag endast träffat tre gånger i mitt liv men ändå känner att han är en god vän.
För oss båda har det blivit betydligt bättre än det var 2008 då vi sågs sist. Jag har min vän och särbo Å sen fem år tillbaka. P träffade sin nuvarande fru redan 2009 och de har ett gott liv tillsammans vilket inte minst syns på alla bilder på FB :).
 
Vi hade så trevligt och åt gott på den italienska restaurangen på Renmarkstorget, bara några steg från Plaza där han och alla andra supportrar bodde under helgen. Vi fick extra bra service av den litauiska servitrisen vars dialekt ingen av oss kände igen. Hon avslöjade först bara att hon hade en norsk pojkvän så vi tänkte att hon påverkats av det norska, men så enkelt var det inte.
 
Efter ett glas prosecco åt vi olika förrätter. Jag fick faktiskt bara en liten smakbit bestående av en fantastiskt god mozzarellaost med några cocktailtomater och grönt till vilket passade mig bra då jag ville spara mig till fiskvarmrätten. 
Rimmad skrei med tillbehör. Jag kan inte påstå att det är speciellt vackert då allt staplas på hög i stor djuptallrik, men gott var det. 
 
Till efterrätt beställde jag en Tiramisu.
God den också. Vi kom även i samspråk med bordsgrannarna då man där sitter ganska tätt. En man i min ålder, övre medelåldern?, och hans son som kanske inte haft så mycket att prata om då det visade sig att de lyssnat en hel del på vår konversation. Han var väl inte helt nykter heller eftersom han avslöjade att de hade konstaterat att vi inte var ett par och att jag bodde med mina två katter !! Inte gjorde det något utan vi pratade med dem en stund också innan vi tog en kort promenad i den relativt folktomma staden. 
 
Superkallt var det den kvällen, bara någon enstaka plusgrad och isande vindar, vilket kanske anas på P med täckjackehuvan på när han här poserar bredvid skulpturen Standing Man på Rådhustorget.
Så lugnt ute på gatorna var det nog inte kvällen därpå då 100-talet supportrar från VSK hade intagit stan, men då var inte jag med :).
 
Nyaste gallerian Utopia ger fina färger till kvällsbilden. 
Sen sa vi hejdå och jag tog bussen hem till katterna. På söndag efter matchen som VSK vann skjutsade jag åter P och de tre andra till flyget. Ett kärt och mycket roligt återseende var till ända.
 
Jag vet inte om jag har lyckats förmedla det men det var mötet med P 2008 som gav mig livslusten åter. Denna lilla känsla som väcktes då fick mig att ta flyget till Stockholm, jag som inte rest vare sig med tåg eller flyg sen 1995. Senare det året vågade jag mig på en utlandsresa med en väninna. Vi började orientera, skogsluffa, som vi gör varje sommar sen dess. Jag blev mer aktiv i singelklubben som idag är en vänskapsklubb då även vi icke singlar får vara med. Jag lärde känna trevlig människor där och vågade så småningom föreslå egna programpunkter som lockade folk. Mitt liv blev åter mer normalt och det sjuka tog inte kraft i tillvaron lika mycket som tidigare.
 
Det tackar jag P för och han var ändå bara sig själv, en positiv och trevlig kille på tillfälligt besök. Jag hoppas att även jag gjorde lite skillnad i hans liv. 
 
Ute lyser nu solen med bara små ulliga moln på himlen. Än är kullen utanför beigegrå med fläckar av vintergrus men häggens knoppar lyser allt grönare, likaså gräset på soliga ställen och i rabatten spirar små gröna bladtoppar. En underbar tid är här och nu ska jag ut och rensa lite i den lilla trädgård jag har.
 
En härlig vårvecka önskar jag er alla!
 

 

#1 - Lena i Wales

Vilken härligt återseende!
Tänk att en person, som man egentligen inte känner, kan påverka så mycket positivt i livet!
Härligt att du delar med dej av detta.
Ha en fin helg!