Dag två på vår resa i Wien började med god frukost i en slamrig matsal med alla möjlig språk talandes runt omkring vårt bord. Kl 9.15 tog bussen oss till centrum, Albertinaplatsen igen, varifrån vi gick i samlad trupp till Josefsplatsen (se statyn nedan) och Spanska Hovridskolan för att se på deras morgonträning.
Vår guide fixade biljetter medan vi såg oss omkring. Fina lyktor i taket vid biljettkassan.
Kl 10 släpptes vi in. Endast tusen sittplatser fanns men vi stod långt fram i kön så det var inga problem. Snabbt fylldes salen av intresserade.
Man fick inte fotografera men det visste jag inte när jag tog mina två första bilder.
Min väninna gick längre bort för att kolla om där fanns bättre platser och hon blev tillsagd av en vakt att det var förbjudet att fotografera. Men det var ju så fint. Kunde man inte fått ta bilder de första, säg 10 minuterna, och sen lägga bort kamerorna, tyckte jag, men sa inget förstås.
Så vi tjuvtog lite bilder. Snabbt fram med kameran, klick och snabbt bort. Ingen blixt förstås och inget ljud heller för det har jag kopplat bort. Men bra blev de inte.
Här syns en av de två kvinnliga tränarna på sin vackra vita Lipizzanerhäst, importerade från Spanien redan på 1500-talet av en regent. Vet ni att de föds bruna eller svarta och blir vita först efter flera år, 10 tror jag det var? Orkesterplatserna är nog fyllda när de har sina riktiga uppvisningar med hopp och annat speciellt. Nu gick de mest omkring, tränade lite sidostepp, lite hög benföring och annat som säkert inte alls är så lätt. Hela tiden spelades Wienervalser, musik som jag älskar när volymen är lagom hög och det var den. Bara korta avbrott för information på tyska och engelska.
När jag var yngre såg jag en serie om Straussfamiljen och den vackra musiken Johann dy och dä komponerade. Jag bara älskade valserna och kunde se mig själv sväva runt i vackra salar. Lite av den känslan kom tillbaka och jag blev faktiskt rörd. Pga min ljudkänslighet har jag nästan aldrig stora musikupplevelser numera men där fick jag njuta ett tag.
Genom en öppning i stenstaketet (fel ord, hittar inte det rätta, muren?) tog jag några suddiga bilder.
Det här var min favoritryttare. Så stilig med perfekt hållning. De var fem hästar inne i salen samtidigt. Efter ca en timme byttes de ut, även några av ryttarna.
En holländsk kvinna som bodde i Australien (vi pratade med henne senare, hon hade varit i Östersund) ställde sig bredvid oss mot pelaren och tog fram en stor surfplatta för att fotografera. Inte så smart! Snart kom en kvinnlig vakt och sa till. Jag såg ingenting men väninnan viskade till mig för jag hade också kameran framme men nere vid knäna :). Gissa om jag kände mig skyldig fast jag inte fick någon tillsägelse. Vakten bara stod kvar bakom oss med korslagda armar. Jag såg henne aldrig men kände närvaron.
När vi skulle gå skyndade vi oss att ta en sista bild. Visst är det en vacker sal?
Just då var det hästtomt. Nerför trapporna till entrén där dessa bilder på eleganta hopp visades.
Tänk att få se dem i verkligheten! Träningen började kl 7 varje dag men publiken fick bara närvara mellan 10 och tolv. Uppvisningarna var betydligt mera sällan.
Här är jag vid ryttaren (ingen riddare) på den vita hingsten!!
Solen sken fortfarande när vi kom ut till vår fria eftermiddag. Vi började med att gå runt hörnet till ridskolans shop där jag förstås inhandlade något, en nyckelring för sådana samlar jag på och en kylskåpsmagnet med fotot bakom mig ovan.
Vid en annan ingång till Hofburgkvarteret hittade vi fint klädda försäljare av konsertbiljetter.
Men det hade vi inte tid med. Vänligt poserade han ändå med väninnan.
Klockan närmade sig tolv och vi började leta efter ett riktigt wienercafé - nästa inlägg.
Ute regnar det för fullt, tredje dagen i rad och värst idag. Jag har bakat blåbärsmuffins och ska plantera om några kaktusar inomhus för ute i trädgården går det ju inte att vara. Inte heller på golfbanan dit vi tänkt oss i veckan, men det ser lite mörkt ut. Kanske på fredag, hoppas hoppas! Vi vill ju komma igång!
Ha en trevlig fortsättning på veckan!
1 kommentar(er)
