Lite lite pudersnö har fallit ned från himlen. Trots att det är alldeles för lite för att få bort halkan så gör det ändå världen lite ljusare. Så jag blev så glad över flingorna. Min syster har i lördags fallit i sitt hem och hamnat på lasarettet så där har jag varit idag på besök. Som tur var fick hon ingen fraktur men risken finns för hjärnskakning och hon klarar inte att gå med rullatorn som tidigare pga värk i knäet, berättade hon. Hon hålls alltså kvar för observation ett tag till men verkade i alla fall vid gott mod trots att hon är tvingad till att sitta stilla. Jag rullade iväg henne till matsalen för lunch så en liten tur fick hon.
Jag är så glad att jag inte behöver vara på lasarettet mer, en deprimerande plats, känner jag, kanske pga tidigare minnen därifrån. Då kanske det passar bra att jag fortsätter på inlägget om min familjs erfarenhet av cancer. Jag hade hunnit till tiden efter operationen av min tumör i låret och hur jag sakta fick tillbaka förmågan att gå utan stöd. Det hör till saken att jag sen länge varit sjukskriven för utbrändhet och aldrig orkat några längre promenader så att jag nu gick lite saktare var för mig ingen större skillnad. Ortopeden, en utmärkt kirurg, visade däremot inget intresse för min sjukdom utan koncentrerade sig helt på benet som var opererat.
Som tidigare, bilder utan koppling till texten. Här en liten fågelkonferens på taket.
Pga av att tumören var elakartad, en 3:a på en skala av fyra, ville de att jag både skulle strålas och få cellgiftsbehandling, men jag vägrade båda. Dels litade jag på min dröm (se förra inlägget) dels insåg jag att jag var helt ensam och absolut inte skulle orka gå igenom biverkningarna av cellgifter helt på egen hand. Jag intervjuade läkaren på onkologen och även ortopeden ovan om riskerna. Jag fick faktiskt fram att det bara var 50% chans att cellgifter m.m. skulle få bort cancern och då resonerade jag som så, att det då också var 50% chans att det skulle gå bra utan att jag gjorde något sådant. Vilket det också gjorde. I alla fall så har ingen tumör kommit tillbaka och nu har det gått snart 18 år sen den togs bort.
Fina större hackspetten gillar min fågelmat.
Däremot ville de kolla mig fyra gånger per år med magnetröntgen vilket också är en sorts strålning så jag gjorde bara några enstaka sådana kontroller, en per år ungefär i fem år, tror jag det var. Att ligga inuti detta stora magnetrör med hörlurar på och ändå höra smattrandet medan alla foton togs i ca 1,5 timmar per gång var ganska jobbigt, men jag fick i alla fall veta att allt var okej.
Mitt liv förändrades åren 2005-8 sakta men säkert till det bättre. Med det också förmågan att gå mycket längre än de mest sjuka åren då jag promenerade så långsamt på Haga. Nu orkar jag orientera i skogen, alltså vandra i varierad terräng, inte springa, långa sträckor. Härligt, för jag älskar verkligen att vara ute i naturen.
Flera gånger när solen skiner har jag nu hört talgoxen vårsjunga. Så härligt!
Mycket sorgligare blir nästa historia om min 13 år äldre bror som 2003-4 fick en hjärntumör. Den upptäcktes efter att han oförklarligt fallit flera gånger. Han opererades före jul 2003 och vi firade delvis julafton uppe på lasarettet. Då mådde han hyfsat och var på gott humör. Han kom hem och blev frisk, som jag fick veta. Efteråt har jag förstått att han nog istället fick beskedet att han bara hade ett år kvar ungefär att leva. Han ville nog skydda mig eftersom jag inte mådde så bra själv. Sådana här tankar kommer efteråt när inga svar längre finns. Den sommaren var han lite speedad, tyckte jag, och hade väldigt bråttom bl.a. att måla stugan. Jag tyckte att han slarvade med skrapningen en del, men har förstått att han nog ville lämna något bra efter sig. Och kände stressen att hinna med, att blir färdig.
En vacker amaryllis med hela 10 klockor jag fick av hans dotter i julas.
I februari 2005 ringde han mig och berättade att han skulle läggas in på lasarettet för att operera bort en ny tumör i hjärnan. Ett litet farväl även om vi träffades några gånger efter det. Operationen gick bra, tror jag, vet inte om de fick bort allt, men efteråt fick han bältros mitt i cellgiftsbehandlingen som de snabbt satte in trots att han var så dålig efter operationen. Varför fick han inte återhämta sig innan?? Jag hälsade på på lasarettet och minns hans funderingar om det var mobiltelefonen som orsakat tumören. Han fick också komma hem någon helg och då gick vi, hans fru och jag, ut med honom på rullstolspromenad i villaområdet där han bodde. Fortfarande var han optimistisk men orkade väldigt lite.
Blå timmen...
Sakta blev han sämre. Den 10 maj drog han sitt sista andetag och kom aldrig tillbaka igen. Vi var alla där då och fick ta farväl fast han inte var vid medvetande. Han blev bara 63 år, gick bort alldeles för tidigt, även om hans liv varit rikt på resor, upplevelser och umgänge.
Det var min förhoppningsvis sista erfarenhet av cancer i familjen. Det önskar jag i alla fall, fast det vet man ju aldrig. En väninna har jag som klarade av sin bröstcancer och nu är helt frisk. Ja, cancer är vanligt och jag hoppas verkligen att forskarna hittar bättre botemedel än dessa plågsamma cellgiftsbehandlingar med jobbiga biverkningar flera år efteråt som är det som bjuds idag.
Januarihimlen är så vacker med sina långa solupp- och nedgångar då himlen hinner skifta färg flera gånger.
Den här bilden tog jag förrgår vid tretiden. Nu har vi ljust nästan ända tills kl 4 på eftermiddagarna. Det ger hopp och tillförsikt om vår även om det här i norr dröjer länge än innan det blir grönt. Först ska vi väl få ordentligt med snö, tycker jag, men prognosen lovar inget sådant.
Igår var jag och vännen på reseinformation om Provence och i morgon ska jag med väninnan och få detsamma om Champagne och Paris. Kanske det blir att boka någon av resorna i september. Det skulle vara roligt att få komma iväg. Flera nära bekanta har åkt eller ska åka till Kanarieöarna direkt härifrån Umeå. Jag skulle också behöva lite mera sol och värme, känner jag, men saknar ressällskap just nu.
Ha en skön vecka!
1 kommentar(er)
