konstbarbro

Till minne av Tusse

Kategori: Allmänt

Min älskade katt Tusse finns inte mer. Söndag den 21 oktober 2018 somnade han in på Marahällans veterinärstation i Vännäs. Jag saknar honom så. Nedan är en bild från i somras.
Jag tror han fick en fin sista sommar på stugan. Han verkade njuta och rörde sig fritt i allt större cirklar, som om han tänkte ta sig ett revir där. Problemen började när vi flyttade hem till Glassgränd i slutet av augusti. Hans aptit minskade och jag fick jobba för att hitta sånt han gillade.
 
En längre tid hade han magrat men då från en viss övervikt och när prover togs visade det inget fel. Så jag ändrade foder, lade in kattmalt, kokt fisk och annat gott som han tog emot. Hela tiden var han pigg, ville ut, busade inne men det var lite bök med maten, han som alltid varit så matfrisk och ätit allt. I februari i år togs alla prover igen, även ultraljud som alla visade helt okej värden.
 
När jag däremot tog honom till veterinären i slutet av september så visade provet på rejält försämrade njurvärden. Han vägrade tyvärr äta det speciella njurfodret, bara små portioner gick att få i honom, men kokt fisk, kattmalt, och mushbollar som jag fick tips om åt han i alla fall. De sista tre veckorna höll han vikten 3,6 kg. Han som vägde över 6 kg som mest.
 
Han var fortfarande pigg, ville ut och kolla reviret, spanade på fåglar och var som vanligt inomhus, låg i knäet eller bredvid. Det var bara maten det var problem med. Veterinären sa att han inte hade ont utan det var illamående som förstörde aptiten. Jag förstod ju att det inte skulle gå i längden men hoppades förstås.
 
Sista dagen var vi ute tillsammans. Han var som vanligt, till och med piggare, tyckte jag, då han sprang långa sträckor i full fart. Men på kvällen fick han något epilepsiliknande. Bara nån sekunds anfall då kroppen som i ultrarapid vände sig med benen uppåt. Det hände någon gång till under natten. Den natten drack han bara, åt ingen fiskportion som han brukade, där i sängen vid mina ben. 
 
På morgon kom anfallen tätt så jag förstod att nu gick det inte längre. Jag ringde min vän som hämtade oss och skjutsade till jourveterinären. När jag lyfte Tusse och bar honom nedför trappan till buren tryckte han sitt huvud mot mitt bröst. Det var så fint, en sista kärlekshandling från min älskade lille vän.
 
Tusse blev drygt 13 år. Han föddes hemma hos mig på Gustav Garvares gata den 9 september 2005. 
Här är han 4 veckor. En ställning som han gillade, kan man se på senare bilder.
Den här tagen tre år senare då vi flyttat till Ersboda med skog och natur runt. Jag har massor med underbara bilder av honom, bara svårt att välja. Det var nog tur att jag inte hade digitalkamera när de var pyttesmå för då hade jag väl inte gjort annat.
 
De var fyra syskon som kom till världen en kväll och natt i en blå plyschigloo i mitt burspråksrum på 3 våningen. Mamman Morka lever fortfarande hos min bror söder om Örnsköldsvik, drygt 17 år.
 
Min inglasade balkong gav dem då möjlighet till lite utekänsla. Här är alla fyra syskonen tillsammans vid juletid. De är då ca 12-13 v. 
Desirée i mitten är fortfarande kvar hos mig. Tiger längst till vänster vet jag inte något om då han var tvungen att byta familj pga skilsmässoproblem, Tusse känner ni ju igen och lille Linus längst till höger dog redan för några år sen pga akut njursvikt fick jag veta från den familj där han bodde. Jag tror han blev nio år.
 
Desirée saknar också sin bror, märker man. Det var tydligast de första dagarna då hon gick ut och letade efter honom, men sen dess har hon blivit mer högljudd, kräver lite mer uppmärksamhet på morgnarna när jag vill sova längre 😉 t.ex. Hon har inte tagit Tusse plats i knäet utan börjat lägga sig på soffryggens kant bakom mitt huvud, ett mjukt varmt kurrande huvudstöd.
 
Jag är så glad och tacksam över alla fina minnen under dessa 13 år. Min fina Tusse som gillade grönt.
Här tre år gammal 2008. Nedan 9 år äldre sommaren 2017.
I bakgrunden huslängan där vi bor. Den sista bilden jag tog av Tusse var tillsammans med sin kära syster Desirée på balkongen den 10 oktober i år.
Det var fruktansvärt svårt att börja göra det här inlägget, men nu känns det okej. När jag ser alla fina bilder av honom blir jag så glad av att ha fått ha denna fina katt i mitt liv hela 13 år.
 
Ute börjar nu den fina vita snön försvinna av regnandet, tråkigt nog. Då blir det mörkare igen, men adventsljusen lyser upp tillvaron som tur är. Önskar er alla en fin förjulstid!
 
 

Kommentarer

  • Lena i Wales säger:

    Oh, vad tråkigt, men vilket fint minnesinlägg du gjort över honom. Ett bra sätt att bearbeta sorgen med.
    Alltid tråkigt när katten går bort, jag vet av egen erfarenhet.

    2018-12-15 | 15:06:47
    Bloggadress: http://lenaiwales.wordpress.com
  • Lena i Wales säger:

    God Jul från Lena i Wales.
    Nadolig Llawen!

    2018-12-19 | 18:10:05
    Bloggadress: http://lenaiwales.wordpress.com

Kommentera inlägget här: