Ute är det en riktigt grå dag med nästan nollgradigt och starka vindar som yr hit och dit i trädens grenar. Här inne är det mörkt så lamporna måste tändas fast klockan snart är halv elva på förmiddagen. Jag väljer att fortsätta blogga om vår dagsutflykt till Mostar i Bosnien-Hercegovina. Enligt guiden tillhörde området det andra landsnamnet Herc...
Vi var ganska trötta efter en lång bussresa med bara ett stopp men valde ändå att följa med guiden till ett gammalt muslimskt hem som gjorts om till museum. När vi lämnat turiststråket med alla souvenirbutiker och restauranger blev det väldigt gråmurriga gränder.
In genom en oansenlig port till en fin innergård. Bišcevica Kuca, det sista ordet betyder huset, byggdes 1635.
Där växte ett dignande fruktträd och vi funderade på om det var persikor, nektariner eller??
Sharonfrukt visade det sig vara. Till höger ser man några med den mer mogna rödorange färgen. Faktiskt inte en frukt jag är speciellt förtjust i. Nektariner däremot gillar jag skarpt, hela sommaren äter jag massor av dem. Nu på vintern blir det apelsiner, clementiner och mandariner istället.
Inne i huset fick vi ta av oss skorna och gå uppför en smal brant trappa. Överallt låg det orientaliska (persiska?) mattor och borden var vackert snidade.
Även i taket vackert trä och en fin taklykta.
Vår guide, vars namn jag är så arg att jag inte lyckas komma på, visar här upp männens byxor.
Häftiga, inte sant? Det var inget om att Allah skulle kunna födas i dem som jag hört tidigare i mitt liv utan det fanns en annan, helt rimlig förklaring, till byxornas utseende, men inte kommer jag ihåg!!
Ut genom fönstren så fin utsikt.
Fin grönska som avspeglar sig i floden Neretva och härliga klippor att vila på eller fiska ifrån. När jag vände mig till vänster, såg man ända bort till tornet på den katolska kyrkan, byggt 1866, dit vi så småningom skulle återvända då bussen var parkerad i närheten.
Efter visning av det fina gamla huset skulle vi äntligen få äta lunch. Det var 28° varmt i skuggan och därför skönt att sitta utomhus skyddad från solen. Ja, nästan i alla fall.
Törstig var jag och drack flera småflaskor med mineralvatten förutom det vita vinet vi fick till vår lunch som inte var så märkvärdig att jag ens kommer ihåg vad vi åt. Gissar att jag fick någon fiskrätt. På den här resan var inte våra nyfunna väninnor med utan vi fick dela bord med ett par från Göteborg. Tycker om deras dialekt som låter så glad.
Utsikten var som en sagovy, och jag läser att hela gamla stan i Mostar är ett av Unescos Världsarv, inte bara den gamla bron. Visst kan man föreställa sig tappra riddare och sköna jungfrur långt därborta :)? Eller mera åt Tusen och en natt-hållet?
Jag vill naturligtvis bli förevigad på denna vackra plats.
Speciell kullrig stenbeläggning på gatorna, inte helt lätt att gå på fast jag hade sandaler. Med högklackat borde det vara helt omöjligt att inte vricka fötterna, tycker jag.
Efter den sköna pausen var vi redo att gå på egen hand och småtitta i affärerna.
Jag var fascinerad av det orientaliska men väninnan S som varit i Iran många gånger var inte så imponerad.
Ändå hade hon tålamod när jag tittade runt för att hitta presenter till mina tre kattvakter och vännen därhemma.
Vi närmade oss nu den fantastiska gamla bron, Stari Most, som helt återställts sen den bombades sönder under Balkankriget på 90-talet.
Fina teserviser som jag inte köpte med hem.
Väldigt brant var den, ursprungligen byggt 1558. Här lyckades jag fota bron nästan helt utan fotgängare på vår sida åtminstone.
Lite närmare folksamlingen nu.
En fin bild på väninnan vill jag också ha med.
Då hade vi passerat brons puckel och var på väg nedåt mot andra sidan floden.
Stort utbud av lavendelvaror.
Lila är en vacker färg. I bakgrunden syns ett inramat foto av hur det såg ut under kriget. Allt går att sälja, även om jag inte skulle vilja ha ett sådant foto på min vägg. Jag är nog alldeles för känslig.
Många minareter såg vi när vi gick över den gamla världsberömda bron.
Guiden berättade om ett mandomsprov som innebär att unga män hoppar från den höga bron 25 meter ner till floden som bara är 3-4 m djup. Antingen skulle de hoppa rakt ned och då skulle plasket vara så litet som möjligt. Eller så skulle de dyka och då skulle plasket vara så stort som möjligt vilket innebar att många försökte landa på bröstet men istället gjorde magplask. Ont!!
Här ser vi en man som sitter på broräcket och gör sig redo för att hoppa. Han hade säkert tidigare hoppat för han hade bandagerat den ena ankeln.
Massor av människor hade samlats på klippan nedanför, en bild av den fanns i förra inlägget, och även en drönare flög runt för att föreviga, gissar jag. Vi fick inte se något hopp då vi inte hade tid att vänta. Sen fick vi veta att mannen ville ha 35 Euro för att hoppa, men vi såg aldrig någon gå och samla in pengar. En liten skylt så hade de säkert snabbt fått ihop summan. Å andra sidan är jag glad att inte bidra till risken att mannen skadar sig på detta dumdristiga uppdrag.
Tiden gick fort och det var bara att strosa tillbaka mot bussen och den långa bussfärden hem till Makarska. Vi tittade in i den katolska kyrkan som byggdes upp på nytt efter kriget. Utanpå var den färdig, granne med ett fransiscanerkloster, men inuti var det en byggarbetsplats med damm, bullrande maskiner och betong. Skönt var det att gå ut genom de stora dörrarna för att åter få andas frisk luft.
En sista minuten shopping hann vi med när vi besökte ett café för att låna damrummet. Jag köpte bl.a. en liten flaska valnötsnaps som vi tidigare fått smaka på vår stadsvandring för flera dagar sen.
Dagen efter var det dags för utflykt till Trogir och sen Split, men det återkommer jag till. Inlägget ovan tog mig lång tid även fast jag valt och bearbetat de flesta bilderna i förrgår. Ute blåstsnöar det pyttesmå pärlsnöflingor och dagsljuset är ynkligt grådaskigt så det känns okej att sitta inne. Tvätt, disk och sen en promenad till soprummet med det sorterade är vad som återstår innan bridgespel ikväll.
Ha en trevlig januarivecka. Hoppas vi får se solen snart igen för mörkret tar nu på krafterna, känner jag.
1 kommentar(er)
