konstbarbro

Snöstad med barnaljus

Kategori: Umeå Stad

Fredagen den trettonde kan vara otursdag men för mig igår var det bara trevligt, speciellt på kvällen då jag skulle träffa min systerdotter på stan. Vi har haft ett ruggigt snöoväder i flera dagar men när det är över och vägarna har hunnit plogas så blir det riktigt vackert.
Här är Kungsgatan in mot centrum ca kl 17. Det kan vara lite svårt för cyklisterna att hitta när skyltarna ser ut som nedan, eller hur?
Närmast gaveln av Mimerskolan som den hette förr men numera Elite Hotel Mimer. Det blågröna som anas längre bort är Umeås nya simhall med det tråkiga namnet Navet. 
Jag tittar in till Vänortsparken med sin mysiga belysning.
Snötyngda grenar i närbild.
Lite glitter kan anas och bakom dem ljusen som vi ska titta närmare på senare. Ute är det bara -4°, men det känns kallt efter att vi haft plusgrader några dagar.
 
Så här såg det ut vid en annan ingång till parken.
Jag går inte in där utan vandrar vidare in mot centrum där torget byggs om för fullt innanför fula gallergrindar. Inte fotar jag det utan tittar till höger istället.
En bland många översnöade fordon men den här var lite extra fin även om den lutar mot tråkiga avfallskärl.
 
Jag är på väg för att träffa systerdottern som jag nämnt och vi sammanstrålar utanför Sushi House dit vi går in och bestället Mammas special. Jättegott var det. Så härligt när wasabin stiger ända upp i hjässan och rensar alla bihålor eller vad den nu gör :). A bjuder för vi låtsas att det är hennes födelsedag som egentligen inföll veckan innan. Då borde förstås jag ha bjudit men så blev det inte.
 
Sen går vi ut på Renmarkstorget där fortfarande storgranen ståtar med julbelysning.
Precis till höger har Stig Lindbergs skulptur Fisken blivit vackert täckt av snön.
Vi beger oss tillbaka till Vänortsparken där barnens alla ljusburkar tändes kl 18. Ja, de tände nog dem tidigare men nu var den officiella invigningen och alla (speciellt föräldrar med barn som ville visa just sin burk) höll sig utanför ringen.
Visst är det vackert? Enligt lokaltidningen är det 4 200 burkar i år. Egentligen skulle de ha tänts redan i november, den 18 tror jag det är en Barnens egen dag, men i fjol regnade det då för fullt och arrangemanget sköts upp. Det blev en fin inramning med den nyfallna snön, tycker jag.
Här syns ingen snö utan bara en massa folk men åt andra hållet, mot stadskyrkan, ser ni den.
Efter den ljusa upplevelsen tog vi oss till hennes lägenhet där det bjöds på smarriga tårtor/kakor och grönt Roiboste. Jättegott och en ny smak på teet för mig som bara smakat rött Roibos tidigare. Då gav jag henne presenterna också som i år var rätt så många då jag handlat porslin och glas från Fyrklövern.
 
Nu har kylan kommit också när himlen är vackert blå mot allt det vita. Jag vill fota mycket mer. Men det har jag ju gjort så ofta förut så jag hejdar mig. Ha en trevlig helg!
 
 

Händer inget men minnen finns

Kategori: Min närmiljö

När nu helgerna och därmed de festliga sammankomsterna är över kommer lugnet sakta, i alla fall det yttre. När jag skrev sist var det kallt och det hann ner till -26° innan det vände och blev behagligt igen. Sen svängde det över till plusgrader och just idag är det riktigt ruskväder med regn och snöblandat vertikalt i luften då det blåser ordentligt. Till postlådan har jag gått två gånger men inte mer än så utanför dörren. 
 
En bild från en av de fina morgnarna.
Grönfinkar är det som solar högt uppe i björken.
 
Jag plockar bort julsaker, byter ut julgardiner och dukar och gör mig redo att möta det nya året. Januari är vanligtvis en trist månad med få ljustimmar och en sån dag som vi har idag gör det inte lättare. Kanske är det den stämningen eller att de i tv nyss haft cancergala som får mig att vilja berätta om min familjs cancerhistoria.
 
Min far som dog redan 1974 hade lungcancer på slutet. Han hade rökt pipa i femtio år innan han slutade efter sin andra hjärtinfarkt. Han var på sjukhuset ofta det senaste halvåret men låg på Medicin så jag är inte säker på om det var cancern som tog hans liv. Någon strålning eller cellgiftsbehandling hörde jag aldrig talas om. Han hade sitt tjocka hår kvar och när han dog talades det om lungödem och en tredje hjärtinfarkt, men det är klart att cancern spelade roll. Jag var bara 19 år när han dog, en tid i livet då mycket hände utanför hemmet, så jag vet faktiskt inte mer.
Bilderna hör inte alls hit men är nytagna.
 
Min mor som var en riktig friskis ville visa mig en sak 1983, tror jag det var. Försynt visade hon mig en stor knöl under högra bröstet. Men mamma, sa jag upprört, varför har du inte berättat tidigare? Som sagt var hon inte den som ville besvära i onödan. Jag tog i alla fall med henne till läkare direkt. Snabbt blev hon inlagd och hela bröstet opererades bort. Hon var då 75 år. Däremot hade inte cancern spritt sig så hon slapp cellgifter. Strålning fick hon varje dag i flera veckor men hurtig som hon var cyklade hon från Åldermansvägen på Teg upp till lasarettet och tillbaka efter behandlingen, ca 4 km enkel väg. Det var väl ingen sak, sa hon bestämt, när jag ville hjälpa.
Skatan kämpar för att få sig en smakbit av småfåglarnas solrosfrön med fett.
 
Nästa gång var det jag som hade en cellförändring på livmoderhalstappen 1987 vilket upptäcktes vid en rutinkontroll. Den tog de bort med laser i stort sett smärtfritt för mig. Stor som en tjock femtioöring var den.
 
Ni vet att jag drabbades av utbrändhet 1994 (den fanns redan 1992 men arbetslöshet gjorde att jag inte begrep). När jag efter mycken kamp fick sjukbidrag 1999, alltså jag ville inte alls ha det utan få hjälp tillbaka till arbetslivet istället, sökte och kom jag in på en collegeutbildning i engelska. Där gick jag med betydligt yngre elever ca tre halvdagar varje vecka och kämpade hårt. Först bröt jag ett handledsben i höger hand så jag fick också lära mig skriva med vänster, bl.a. ett nationellt prov.
 
Vad vill jag nu säga med det? Jo, jag hade så svårt att acceptera min sjukdom och istället för att vila och ta det lugnt påbörjade jag studier vilket inte alls var bra då stressen och pressen ökade. Jag upptäckte en knöl i höger lår som faktiskt växte ganska snabbt. Jag försökte väl ignorera den men till slut bokade jag tid på vårdcentralen. Jag fick vänta ca fyra veckor innan jag kom dit, men sen gick det snabbt.
En lite otäck målning kanske passar. Jag känner att det är jobbigt att berätta om det här fast det är så länge sen.
 
På lasarettet konstaterades att jag hade en elakartad tumör som skulle opereras bort. Jag scannades ordentligt med olika röntgenbilder men den hade inte spritt sig. Den första läkaren jag träffade sa att jag kanske inte skulle kunna gå efteråt då de var tvungna att ta bort en hel del muskel. Jag skulle alltså blir rullstolsburen. Jag blev förstås skärrad men tog nog inte helt in den infon, som tur var. 
 
Jag hade fått plats på Konst i Kvarn i Vindeln i juli och planerade den utställningen, men studierna var i alla fall avklarade och tumören hade slutat växa. Men den var rejält stor visade det sig när de plockat ut den, nio cm lång som ett stort ägg. Jag har ett ärr på ca tjugo cm som går från höften ner på låret och en liten grop inåt där den satt. Däremot går jag hur bra som helst trots att de tog bort en bit av lårmuskeln. Läkare nr 2, en fantastiskt förtroendegivande man, sa tryggt att inte behövde jag oroa mig för att hamna i rullstol, när operationen närmade sig. 
 
Jag hade också haft en dröm: jag kravlade omkring på knä på ett golv med en krossad spegel. En bit hamnade i knäet men den gick att ta bort. En större skärva satt i just höger lår. Den måste opereras men det kommer att gå bra sa någon i drömmen och den vissheten bar jag med mig. Efter operationen låg jag inne på ortopeden i ca fem dagar där jag fick träna på att gå med kryckor. När de skulle ta bort dräneringsslangen varnade de för att det nog kunde göra ont, men si, jag kände absolut ingenting, så nerverna var troligtvis kapade. 
 
Den första tiden hemma gick det förstås tungt att gå. Jag bodde 3,5 trappa upp utan hiss så lite kamp var det allt med så småningom bara en krycka. Lycka var det när jag upptäckte att jag både kunde cykla och köra bil obehindrat men bara att gå några meter på stan t.ex var länge väldigt jobbigt trots att jag kunde släppa kryckan relativt snabbt. 
 
Inte hade jag trott att det skulle ta så här lång tid att berätta. Suck! Jag tror det får bli ett senare inlägg också fast jag jättegärna hade gjort färdigt idag :).
 
Blev det här för tungt för er läsare, tro? Skriv gärna en kommentar.
 
 
 
 

Julafton

Kategori: Festligt

En stor kommamåne blickar ned på mig från kvällshimlen nu när jag plötsligt får lite energi att skriva här. Serien Doctor Thorne har just slutat lyckligt för nästan alla medverkande och nästa program som intresserar mig börjar inte förrän om en halvtimme. Ute har kylan gripit tag ordentligt, -20,8° står det på termometern. Idag vid tolvtiden när jag tog en liten promenad efter snöfallet var det bara kring -12°, men med isvindar på kinden ville jag inte gå långt. Istället har jag sorterat årets papper bl.a. och känner mig så nöjd när nu lådan är tom redo för 2017 års dokument. Fast man har mer och mer på datorn så nog blir det papper ändå trots att jag är bra på att kasta det oviktiga.
 
Julaftonen bjöd på mycket mildare luft när jag körde till Grubbe och min brorsdotters familj vid tvåtiden. Vi samlas där 7-8 personer, i år bara 7 och har det gott tillsammans. Detta år var det exakt tjugo år sen min mor och brorsbarnens farmor dog just på julaftons morgon. Hon finns ständigt i mina tankar någon gång per dag. Jag minns henne med glädje och värme, tyckte så mycket om mamma, Hedvig Maria född 1908, en glad, livlig och aktiv kvinna ända tills hon vid 84 års ålder fick en stroke och blev halvt förlamad. De sista 4 åren bodde hon på Hemgården bunden/buren av rullstol som någon annan måste styra. Jag vill minnas hennes friska tid och det är också det jag gör för det mesta. Här ska jag sätta in en bild som jag scannar från något album men det får bli senare.
 
Istället får ni se mig denna julafton.
De säger att jag blir allt mer lik min mor men det ser inte jag. Mest släktingar som ser mig sällan som säger så, eller de som hör min röst i telefon och också känt min mor. Här har jag min nya julklänning inköpt på MQ några dagar innan. Enkel, rak och juligt röd i behaglig viskos. Mamma hade mer grått hår på äldre dagar men jag har ännu mitt blonda hår kvar även om det mörknat lite längst upp. Hon var också en lång kvinna, ca 173 cm medan jag bara mäter 165, alltså kvinnlig medellängd.
 
Så, åter till nuet. Vi bjöds på god glögg, superläckra hemgjorda biskvier och andra bakverk, småpratade lugnt tills det var dags att samlas till Kalle Ankas vänner kl 15.
När barnen var mindre visade de inte speciellt intresse för denna tecknade timme men nu när de är 10 resp 12 sitter de snällt med oss vuxna och kommenterar, skrattar och har kul.
 
Efter det börjar vi sakteliga förbereda middagen. Jag hade gjort grönkålschips som jag tog med, likaså gravlax med senapssås och goda tomater. Även brorssonen hade gravlax med, hemgjord sådan vilket förstås var godare. Vi hjälps åt att fylla julbordet med godsaker. 
I uterummet, det relativt nya, hade de dukat fint. Här är värdinnan A med sonen som sakta blir allt vuxnare.
 
Här är vi bänkade och låter oss väl smaka.
En nyhet var varm grönkålssallad med valnötter och västerbottensost. Den var jättegod, åtminstone var den min favorit. Efter alla sillar och lax smakar det så gott med grönsaker, tycker jag, och lider inte alls av att avstå från köttbullar, skinka och prinskorv. Några julsånger blev det också som passade bra som snapsvisa, t.ex. Hej tomtegubbar.. som visst just är en sådan och inte alls en barnsång som jag trodde i yngre dagar.
 
Någon brådska blir det inte nu när inte tomten kommer. Lite höll familjefadern och morbrodern deras på för att försöka lura barnen att tomten var i faggorna, ringde på dörren och bultade på altanfönstret, men inte går de på sånt idag. Lite kul är det i alla fall. Lilla A delade ut klapparna och pilade snabbt mellan oss alla med färgglada paket. Helt utmattad blev L av att få så mycket.
Eller var det bara spel.... :)?
 
Jag skulle vara nöjd med 2-3 klappar men helt utan vill jag inte vara. Så barnslig är jag fortfarande att det är roligast att få.
Klart att det är roligt att ge också när det man ger blir riktigt uppskattat men det är ju lite ansträngning varje år att komma på gåvor, gå i affärer och slå in paketen. Kära besvär, eller hur?
 
Fadern med tomteluva var lite ledsen ett tag att han inte fick några paket men så småningom växte julklappshögen där också.
Så även han blev nöjd. Paketöppningen är alltid ett kaos men lite lugnare än vanligt, tror jag, som trivdes denna afton i gemenskap. Jag som inte har en egen familj varje dag även om katter och särbo fyller tiden och ger litegrann familjekänsla.
 
Glad är jag att vi ses till jul och firar våra födelsedagar ihop. Såsom varande faster och gammelfaster får jag vara med. Resten av julhelgen blev lugn. Min vän och hans son kom och hälsade på en av dagarna och sen var det dags för släktmiddagen jag redan nämnt. 
Himlafint var det och med bara lite vitt på marken fanns julstämningen nära. Till nyår fastnade detta lilla pärlemormoln på bild.
Om det är ett sådant vet jag inte säkert, men kanske.
 
Jag försöker ta det lugnt nu efter allt firande men ändå piper och susar det i öronen dagligen. Jag är så less på min tinnitus som aldrig ger sig. Det gamla susandet består och nya ljud gör sig hörda emellanåt samtidigt som öronen slår lock med jämna mellanrum. Jag har en tro på att när stressen minskar ska tinnitus också lugna ner sig men jag börjar tvivla. Visst finns tystare stunder men när ljudet då kommer igen med förnyad styrka är det lätt att ge upp hoppet. Nåja, än finns tron på kroppens (och själens?) självläkande förmåga.
 
En liten katt som inte vill gå ut i kylan får avsluta mitt inlägg.
Nu kl 22.30 är det -21,7°. Hurv! Men redan om några dagar ska det bli varmare att vara ute.
 
En god fortsättning på det nya året önskar jag er. 
 
 

Snart nyår

Kategori: Festligt

Årsslutet närmar sig och det känns bara bra då 2016 har varit ett ovanligt tufft år. Inte för mig personligen utan i världen i stort. Ett nytt år innebär en ny början med hopp om att det ska inträffa mer positivt i år. Lite naivt hoppfull är bara bra att vara, tror jag.
 
Som vanligt håller jag mig till de små nära tingen i mina inlägg. Ett exotiskt julbord besökte vi i Umegänget den 17/12. Nio personer kom till restaurang Örnen på Ön här i Umeå.
Det matstället har jag aldrig besökt tidigare men en annons om julbord med många vegetariska rätter lockade mig att anordna en aktivitet för kamratklubben. Ägaren berättade att det var mat från 20 olika länder, inte bara grönt utan även några kött- och fiskrätter fanns med, bl.a skinka från känguru. Det smakar ju inte jag men de andra sa att det var hyfsat gott.
Spenatpajaktigt till vänster och getostbollar till höger. Mycket färger på julbordet och härliga smaker för mig med flera.
De vanliga julborden består oftast mest av kött, lax och sill. Det gröna glöms helt bort om det inte är någon röra, såsom mimosasallad eller rödbetsgegga. Ja, just på bilden av varmrätterna är det ju inte mycket av den gröna färgen men som helhet fanns där mycket för en vegetarian att smaka. Gott var det och trevligt hade vi som vanligt. I morgon blir det att stråla samman igen men då med lite mer traditionell mat, tror jag. Eftersom det är knytis känner jag inte till vad som kommer att hamna på bordet.
 
Roligt med julens fester men de kommer så tätt att jag inte hinner vila emellan. I onsdags hade jag min årliga efterjulsläktmiddag för 8 personer och det var mycket jobb. Jag bjöd på glögg med tillbehör, bl.a. västerbottensostkakor och crostini med philadelphiaost och druva. Till varmrätt hade jag lagat en lasagne med räkor och kräftstjärtar, spenat och morot m.m, ett recept jag funnit i tidningen Mersmak. Den smakade okej men det var helt tokiga doseringsanvisningar så det blev mycket mat över. Jag har kollat receptet och jag hade skrivit av rätt men hälften av lasagneplattorna hade räckt. Inte underligt att det blev lite kaotiskt när min kastrull inte riktigt räckte till så jag fick hälla sås hit och dit.
 
Till efterrätt en riktigt god saffranskladdkaka med lingongrädde. Det blir en favorit som jag kommer att göra fler gånger. Efter maten spelade vi ett nytt sällskapsspel som jag köpt nu i december, Place heter det. 
Årets amaryllis som finast. Nu är den andra stjälken snart utblommad men jag fick en ny av min brorsdotter, en vit som ännu inte slagit ut. Härligt! 
 
Åter till spelet som är ett frågespel om olika platser i världen, bl.a huvudstäder och filmer, var de utspelar sig. Riktigt roligt tror jag att de flesta tyckte, kanske inte barnen men de satt i alla fall med.
 
En annan jag bjuder på mat är denne lille akrobat som jag zoomade in i torsdags morse.
Skön stil, inte sant!
 
Idag har jag besökt en väninna som bor ca 2 mil bort vid en sjö. Hon bjöd på en läcker lunch med en massa godsaker och en frisk promenad på isiga vägar hann vi också med. Jag hade broddar. Precis när vi öppnade dörren såg jag en liten vit vessla (hermelin?) med halva svansen svart som pilade runt några trädgårdsmöbler vid väggen. Jättefin! Då hade väninnan just påtalat att det var ont om djurliv i omgivningen så hon blev ganska snopen. Varken hon eller jag har tidigare mött en sådan i verkliga livet. Jättekul, men någon kamera hade jag inte med.
 
Strax börjar På Spåret som jag tycker är roligt att följa med i. Vanligtvis är vännen med mig i soffan men i kväll valde han sitt eget hem och då blir det genast svårare att hänga med i svängarna. Vi ska ses i morgon istället och fira in nyåret tillsammans med UMeGänget där han egentligen inte är medlem, men till midsommar och nyår vill jag ha honom med. Självklart, eller hur?
 
Ett Gott Nytt År till er alla!
 
 
 
 

Julhälsning

Kategori: Festligt

Det måste man ju ta sig tid till. Det blir samma bild som jag visade på Facebook för mina vänner där, men jag hoppas det går bra ändå.
Som ni förstår rymdes inte jag och Desirée på bilden nu när tomtarna ville vara med.
 
Ha en skön julhelg!
 

Grisbackaänget 2010, fortsättning

Kategori: Grisbackaänget

Vår fina decembersnö har nu regnat och nästan tinat bort lagom till jul. Det är lite trist men vi ska visst få lite påspädning av flingor på själva julafton enligt SMHI. Kanske julstämningen ökar då eller så blir det bara besvärligt i trafiken.
 
Nåja, vi återvänder till mitt sista besök i resterna av byn Grisbackaänget. Uppe på backen där min barndomskompis B bodde var nu deras hus flyttat som jag tidigare berättat om. När man däremot går backen ned mot stora vägen 363, stod familjen Löfgrens hus ännu kvar.
Där bodde tidigare i mitt minne två krigsbarn från Finland, Hillevi och Rittva, två flickor som jag tyckte om. Jag har ingen aning om ålder vare sig på mig eller dem, men däremot minns jag den senare familjen. De bestod av den långe fadern I, glada modern S och busiga sönerna P-E som ändå var ganska hyfsad men de ännu busigare tvillingarna L och L. Så enkla kan barnaminnen vara :).
I februari 2010 bäddade snön in huset fint. 
 
Jag var några år äldre än pojkarna men var ändå där och lekte ibland, minns en liten rutchkana som jag var för stor för. En gång fick de en vit katt av oss, vi hade många i vår ladugård. Jag var då liksom nu en stor kattvän och höll lite koll på hur barnen L behandlade katten. En gång fick jag se att de bar den i svansen vilket gjorde mig så upprörd att jag senare helt sonika hämtade hem katten! Men inte fick jag bestämma. Ganska snart var katten åter hos dem och jag fick ge mig. Den fick nog ändå ett gott hem men naturligtvis blir det lite hårda tag med busiga ungar som den fick stå ut med. 
 
När jag var 10 år föddes dottern G-I vilket gladde oss småflickor mycket. Jag minns dock inte att vi fick vara barnvakt som vi önskade. Hur länge familjen bodde kvar har jag ingen aning om men ovan var huset i alla fall utrymt redo för rivning. 
 
Nästa hus var redan borta men därifrån ungefär har jag tagit bilden av den tomt där vårt hus stod.
Inte mycket till bild! Vår ladugård hade baksidan mot garagens gavel.
 
Nej, usch, nu går jag raskt vidare till huset som stod kvar längst och som man kunde se när man körde Norra Länken mellan Backen och Ersboda. Där i mitten har rondellen fått namnet Västerslättsrondellen, tråkigt nog. Jag hade önskat att byanamnet fått vara kvar men kommunens handläggare tyckte annorlunda. Jo, jag ringde faktiskt upp honom.
Här bodde familjen Esberg, tant J och farbror (äsch, där sa man bara farbror Esberg) tillsammans med sönerna B och T, ungefär i samma ålder som mina bröder, 13-15 år äldre än jag var. Ni anar en stor bulldozer eller vad de nu kallas så därför fotar jag huset i flera delar.
Jag till och med tittar in :).
In i köket var jag nog några gånger och jag minns att det luktade ladugård där. Det gjorde det aldrig hos oss, tänkte jag också. Men nu i vuxen ålder har jag kommit på att sina egna dofter känner man ju aldrig, ej heller sitt eget hems. 
 
De hade förstås också en ladugård.
Och ett annat förråd, en bod.
Mellan husen gick vägen till våra åkrar där vi hade slåtter så förbi dessa hus har jag många gånger åkt, antingen på tom vagn eller högst upp på hölasset med pappa som körde nordsvenska hästen Dolla. Ibland var kompisarna med däruppe. Det var jättemysigt att åka gungigt hölass ända in i vår ladugård tills pappa hjälpte oss ned och vi kunde hoppa i höet eller bara springa ut på gården och fortsätta med andra lekar. 
 
Så här såg ladugården ut från vägen. 
Husen och gårdsplanen användes väl av Botniabanans eller andra företags arbetare tills de inte längre behövdes. Nu står där industrihus av olika storlek och karaktär och inte en susning visar att det en gång varit en levande jordbruksby. Vemodigt, men det är väl naturliga tidens gång med byar som ligger så pass nära stadens centrum. Bara tre km hade vi att cykla eller på vintern åka spark till Umeås centrala delar. Klart det fanns bilar också men som barn var det inget val.
 
Nu är det slut på foton, i alla fall de relativt nytagna. De gamla från 50-60-talet är tyvärr av ganska dålig kvalitet men kanske plockar jag in något fler, kanske inte.
 
 
 
 

Luciasolen

Kategori: Min närmiljö

Inte förrän vid tiotiden är det helt ljust den här årstiden men på Luciamorgonen fick vi en vacker soluppgång i alla fall. Jag hade satt klockan och steg upp redan kl sju för att se Lucia från Varbergs fästning i Svt1, en jättefin skön stämningsfylld upplevelse. Inte förrän närmare nio började himlen skifta lite i rosa. 
 
Den här bilden tog jag genom fönstret 8.45.
En kvart senare en ny utsikt och himlaupplevelse.
Ytterligare en kvart senare, 9.15, började himlen solbrinna.
Så mycket jag hann med när jag steg upp så tidigt. Jag julpyntade färdigt med alla tomtar från olika kartonger och placerade även ut julkrubbans figurer samt satte upp en ljusslinga vid entrén. Den går på timer i 6 timmar och lyser från 15 till 21 ca. Fint men tyvärr tar batterierna slut fort. I tisdags fick vi också lite påfyllning på snön ute vilket ger ännu mer julstämning.
 
Igår åt jag japansk julbuffé med två väninnor som båda ska ut och resa snart. Själv har jag ingen resa inbokad den närmaste tiden och det känns konstigt. Jag som har rest både vår och höst de senaste åren, men i år blev det inte någon höstresa ens. Inte ens till väninnan i Stockholm kom jag mig.
 
Japansk mat är i alla fall jättegod, mest var det olika sushibitar med fisk och skaldjur. En illröd liten bläckfisk med härligt tuggmotstånd men god smak och en stor mussla som i formen påminde om en hummerklo var nya bekantskaper. Grön algsallad gillade jag också. Dessutom fanns det många godbitar att välja på till efterrätt, till koppen med grönt te.
 
Snart är det dags för sista yogapasset för i år, alltid spännande att se vilka rörelser ledaren Å ska få oss att göra idag.
 
Ha en trevlig helg denna fjärde advent! Dags att tända sista ljuset i min fina änglaljusstake! 
 
 
 
 

Grisbackaänget, det som var kvar 2010

Kategori: Grisbackaänget

I nuet händer inget värt att berätta så jag återvänder till 2010 och min barndomsby som jag flyttade från redan 1968. Jag var nästan 14 år fyllda och flyttade med familjen till en villa på Vallmovägen på Västerslätt. Mina äldre bröder (13 o 16 år äldre) bodde kvar på övervåningen av bondgården några år till men på nedervåningen flyttade Bilfrakts kamrer in.
 
Redan 1964 köpte Umeå Kommun fastigheten med all mark för de planerade då att utöka Västerslätts industriområde. Min äldre bror blev väldigt upprörd då han hade sett fram emot att fortsätta med jordbruket men pappa bedömde det som att det var enklast att sälja. I annat fall hade marken exproprierats, vilken innebär tvångsinlösen, om jag har förstått det rätt.
 
En gammal bild på vår gård tagen från ängarna och Rödbergshållet. I mitten bagarstugan där det faktiskt bodde en familj när jag föddes 1954. Till höger bostadshuset och till vänster ladugården som revs redan 1967-68.
En lång björkallé ledde upp till Hissjö/Vindelvägen som gick genom byn. Vännstedts hus på andra sidan vägen anas direkt till höger om vårt hus och längst till höger ett hus som innehade många olika familjer under de 13 år jag bodde i byn. Mest kände jag familjen Andersson vars barn A och U vi lekte med och hos.
 
Oj, det är inte meningen att jag ska stanna i gamla minnen så mycket utan år 2010 insåg jag att nu är hela byn på väg att försvinna så jag skyndade mig dit med kameran för att föreviga de få, endast 5, hus som ännu stod kvar.
Byn hade ursprungligen 22-23 gårdar och före den här, där familjen Sundling bodde på 50-60-tal (mer vet inte jag) stod nästan i början av byn räknat från Umeå centrum. Först fanns ett vitt hus där systrarna Gyllensten höll i söndagsskolan, sen kom familjen Sahlins hus där min barndomskompis G bodde och därefter ett vitt där jag inte kände någon direkt.
 
Där fanns bl.a. en ladugård och bakom den stod många skrotbilar som vi barn lekte i. En skogsväg gick snett förbi och i mitt minne stod skrotbilarna efter den men G hävdar att jag har fel och jag ger mig då hon faktiskt bodde alldeles i närheten. Skogsvägen ledde bl.a. till ett låst bergrum med många varningsskyltar på, ägt av militären. Mycket spännande! Först därefter kom ovanstående hus där farbror Ville och hans Lina bodde som jag ibland hälsade på i sällskap med min pappa.
 
Nära dem fanns familjen Vestmans hus där min kompis I bodde med storebror H. Ett år yngre än mig var hon och  hade två jättesöta pekingeser. Här är baksidan som vetter mot grannen S...
.... och så här ser framsidan ut.
Garaget är av nyare datum som synes. Den gamla boden nedan innehöll kanske också garage en gång i tiden.
Öppna är dörrarna fast ingen bor där. 
Lite vemodigt att snön tillåts tränga in, men alla hus skulle snart rivas. Bara jobbare som höll till däromkring när Botniabanans stora område bebyggdes. Järnvägen går inte där, men tågen ska väl in, servas ibland och förvaras någonstans.
Det här lilla huset stod närmast vägen. Jag har ingen aning vilka som bott där sen vi flyttade. Som jag minns det blev det aldrig av att jag besökte mina gamla väninnor i byn utan mitt liv rullade på med nya vänner. I skolan sågs vi men bylivet var borta för min del. 
Denna lilla tall påminner mig om lite dramatik. Tydligen var det lite grannfejd över några träd och en dag när jag cyklade förbi stod ena grannen och högg med sin yxa ett stort träd nära vägen. Jag kunde höra ilskan och blev jätterädd så jag cyklade förbi i rasande fart till min kompis längre bort. Sen gruvade jag mig för att ta vägen tillbaka men då var allt lugnt igen.
 
Om vi fortsätter på den här sidan vägen kom först ett skogsparti med en stor, i barnaögon jättestor grop. Pinnmogropen har jag fått höra att den hette fast vi sa "Pimmogropa" på vår västerbottniska kustdialekt. Ovanför den bodde min bästa kompis Britt med sin storebror och föräldrar. Det gula huset har jag visat förut, se här , men så här såg tomten ut 2010.
Huset har nämligen flyttats och lever vidare i stadsdelen Tomtebo. Kul, tycker jag.
 
Mitt internet var borta i nästan 2 dygn pga fel i områdets nät för detta inlägg började jag med redan i onsdags fm. Skönt att få avsluta det nu men jag återkommer med några fler bilder på hus på Grisbackaänget senare.
 
Igår var det tjejfest med minst trerättersmiddag med tillhörande dryck. Är fortfarande mätt fast jag bara ätit en filtallrik i morse och te med en hårdbrödmacka och ett havrekex med ost före lunch. Klockan närmar sig 16 så det är väl dags att laga dagens enda riktiga måltid. I morgon är det bridgefest med 84 anmälda varav jag bara känner de sju andra i min nybörjarkursgrupp och känner igen några i fortsättningskursen som vi fikat med. Där ska tävlas (inte vi) och sen ätas julbord. Det blir mitt första i år och jag ser fram emot det för då har säkert aptiten återkommit :).
 
Ha en trevlig helg ni också!
 
 

Tomtespring

Kategori: Festligt

Nu ska ni få en lätt överdos av tomtar så här alldeles i början av december. I söndags på självaste första advent anordnades för andra året i rad ett "Tomtespring" (min översättning) eller "Santa Run" som det annonserades om. Jag tycker det blir lite löjligt med alla engelska ord, som t.ex. Umeå Christmas Market istället för Umeå julmarknad, Black Friday, Sale m.m. 
Här pågår uppvärmning inne på gallerian Utopia. Inte så mycket rörelse som ni ser utan mest skanderande av peppande ramsor om att sprida glädje på stan samt lite dans senare.
 
Vårt Umegäng som träffades på prisbelönta restaurang Garaget på lördagskvällen, åt gott och hade trevligt skulle egentligen ha en utflykt till Hamptjärnsstugan dagen efter, men av olika anledningar var det så få som ville följa med att aktiviteten ställdes in. Det var snålblåst ute så lika bra var det, tyckte jag, och tog bussen ned till stan med kameran i högsta hugg för att föreviga tomtarna.
Mycket stjärnor var det inne på gallerian och mer julbelysning syns när man tittar upp mot taket.
Jag åkte rulltrappan upp till våning två, tog lite bilder, sen åkte jag ner, tog några bilder på vägen ner och till sist var jag nere bland alla röda.
Starten var vid gamla stadsbiblioteket som numera inrymmer turistbyrån och Systembolaget m.m.. Ett gäng glada renar, inte så röda, men tomtiga ändå, var redo.
Anar ni lilla svarta släden tomten har runt magen längst till höger på bild?
Starten går. Några små är med här också. Annars hade de ett eget tomtespring på 500 meter en timme tidigare. Det stora loppet är på 4 km. De börjar Rådhusesplanaden mot järnvägsstationen.
Visst lyser de upp den grå novemberdagen som ändå innehöll lite sol? Där framme svängde de och kom nästan samma väg tillbaka. Då hade jag hunnit koppla om kameran till att frysa rörelse men just dessa tog det väldigt lugnt så den inställningen gjorde nog ingen nytta.
Tjusigt skägg!
 
Någon ville ha en större utmaning och tog extra tyngder med sig.
Jag går på yoga varje torsdag och vi delar lokal med betydligt tyngre träning, hård dunkadunka musik, boxningshandskar och just kettlebells som killen bär. Just den gula väger 16 kg såg jag ikväll, så om det är likadana bär han alltså 32 kg extra. Inte illa! 
 
Sista anhalten sen löparna sprungit broarna över Umeälven till Teg och tillbaka var Renmarkstorget där det var målgång. Snögubben välkomnade de tävlande.
Speakern hejade fram löpare från Kina som troligtvis var dessa unga tomtenissar.
Glada kämpar de på. Sista tomtebilden i detta rödvita inlägg är av ett helt annat material, nämligen plast!
Mycket snö har vi inte även om det är lite vitt på gräsmattorna, men inne på gågatan finns varma slingor under stenplattorna så där har den redan smält bort. Jag önskar mer snö innan kylan kommer. Just nu ser jag några enstaka småflingor passera gatlyktan ute. Det lilla lär nog inte åstadkomma en skön vinterkänsla.
 
Fin adventsgran har vi i alla fall fått på vår gårdsplan. Så här såg det ut förra veckan när den var på gång.
Lite juligt har jag också fått inomhus efter tre dagars pyntande, byte av gardiner, dukar m.m. plus den städning som krävs samtidigt. Skönt att jag nästan är färdig :).
 
Ha en trevlig helg! Vi ska gå på Gammlia julmarknad på lördag och må gott bland all härlig julstämning.
 
 

Nordmalings kust

Kategori: Resor och utflykter

Jag fortsätter med besöket från juni hos väninnan som har stuga vid havet i Nordmaling. Inget supersommarväder men kanske ganska vanligt junivarierat. Här kan man se att det ljusnar lite lätt till höger.
Lite mer av tomten nedan.
Så härligt med havsluft och havsutsikt. Fågelliv var det också.
Två svärtor fick jag ändå hyfsat skarpa fast de flesta var långt borta (se nedan) och ingen tubkikare hade jag med. 
Stugan är en blandning av småstugor som fogats samman till en spännande helhet.
En halvsval junidag var det skönt att fika gott i inglasade uterummet.
 
Fåglarna har också en jättefin holk/byggnad.
Undrar var man kan köpa sådana? Månne hackspetten skulle kunna låta den vara ifred? De andra ger den sig på fast jag låtit sätta fast stålplattor runt ingångarna.
 
På andra sidan sundet ser man den stora vindkraftparken som uppförts på Nordmalingsberget.
När jag satt och spanade ut över havet såg jag plötsligt en stor fisk visa sig på ytan. Tre vita streck på sidan (gälarna) glimtade till och jag ropade upphetsat på A som var i köket. När hon kom var den förstås osynlig igen men plötsligt ser vi en fågel landa och stå liksom på vattnet en stund. Det var förstås på fiskens rygg den stod men ingen har kunnat förklara vad det var jag såg. Så stora fiskar brukar inte finnas där, möjligtvis några sälar. Men de har inga gälar att visa upp och den var större än en säl, tyckte jag. Så typiskt att A inte såg precis samma sak som jag, för nog tvivlade hon lite fast hon också såg fågeln landa.
 
Efter några droppar regn höll det upp igen och vi tog en promenad på klipporna i närheten.
Där fick jag också bra fotoavstånd till en storskrake.
En riktigt härlig dagsutflykt med väninnan. Vi har känt varandra länge, sen början på 80-talet, då vi möttes via gemensamma vänner ute på stan. Vi träffades då främst på NK, Nya Konditoriet i Umeå, för att lördagsfika med massor av andra umebor. Trångt och trivsamt, minst fyra personer var vi jämt vid bordet som man ofta fick köa för.
 
När vi båda drabbats av sjukdom och blivit s.k. dagslediga på 90-talet stötte vi ihop igen och började umgås så sakteliga. Först fika på NK som tidigare (men bara vi två och inte på lördagar), sen luncher på stan och numera även hemma hos varandra. Jag ska nämligen dit på glöggkalas på fredag. Trevligt!
 
Vi har haft riktigt milt två dagar, ca +5°, med regn den mesta tiden, så snön har i stort sett försvunnit. Enstaka smutsiga, ihopskottade snöhögsrester finns kvar men gång/cykelbanor och vägar är bara vilket är skönt. Det är jobbigt när det finns isfläckar kvar och sen snöar lite på dem. Då blir det farligt halkigt. En granne har redan halkat och brutit armen i vårt bostadsområde, ungefär som jag gjorde 2008, men då i februari. Hon har fått låna min varma jättehandske som jag köpte till mig själv för att täcka gipset och värma fingrarna som var bara.
 
Hoppas vi får se solen i morgon som de lovat. Jag har verkligen solabstinens så mörkt som det nu är. Hur har ni det?
 
 

Levar Hotell

Kategori: Resor och utflykter

Nu har gråväderstider återvänt i och med att snön regnar bort. Redan vid tvåtiden måste man tända lamporna inomhus. Då kan det vara skönt att återvända till en utflykt jag gjorde i somras, närmare bestämt den 16 juni. Med min väninna A som har rötterna i området åkte vi mot Nordmaling för att äta lunch på anrika Levar Hotell.
Jag tror mig ha varit där en gång för länge sen men jag minns ett helt annat hus som dessutom var gult, så något stämmer inte. Däremot har jag läst en bok skriven av en äldre kvinna om sitt liv och hon hade bl.a. arbetat på Levar Hotell. Tänk om jag kanske gjorde mig en inre bild av hotellet då och så tror man sig minnas att ha besökt platsen. Tror ni på det :)?
 
Anrikt är det verkligen, ända sen 1635 har hotellet funnits. Inredningen är fin och mysigt vilosam.
Fast vi hade inte tid att slå oss ned där utan det blev lunchbuffé direkt, hungriga som vi var.
Mycket gott grönt till mig och goda hemgjorda pannkakor som A har lagt för sig.
Det blev nog efterrätten det, ser jag, eftersom hon dricker kaffe till (eller te). 
 
Efter maten vilade vi en stund i hallen som också har läcker inredning.
Även toaletten var så tjusig att jag ville fotografera den...
..och ta en selfie bland kristallkronor.
Lockigt är håret då jag är nypermanentad sen bara drygt en vecka. Jag gör det bara en gång per år för att inte nöta så hårt på mitt spikraka, tunna, blonda hår.
 
Utomhus fanns det några fina små hus, kanske personalen bor där, eller ägarna?
Solen kom försiktigt fram men speciellt varmt var det inte. Fint ändå.
 
Vi stannade till i Nordmalings centrum där väninnan skulle köpa gott fikabröd på Näslunds konditori. Medan hon gjorde det gick jag runt lite och fann den fina kyrkan med sin läckra klockstapel.
Färden gick vidare ut mot havet, men innan vi kom dit ville A visa sin farmoders hus där hon hälsat på som liten.
Det var helt dolt från vägen av jättegranar och som ni ser är det forna så vackra huset på väg att växas över av syrener och annat grönt. Ingen bor där idag men det ägs av hennes släktingar. Jag föreslog att de skulle släppa lös Ernst Kirschsteiger att fixa till det.
 
En stor men lite mindre fin ladugård hörde också till.
En härlig gård och tomt men miljoner mygg kom farandes och jagade bort oss. Resten av turen får jag berätta om senare. 
 
En fin soluppgång vaknade jag till igår, den 16 november vid åttatiden.
Sen blev det mulet och snöblandat regn ungefär som idag.
 
Men mer är väl inte att vänta av november som är en månad bara att stå ut med tills julpyntningen och alla adventsljus lyser upp. Tills dess, ha det så gott!
 
 

Skottaren

Kategori: Min närmiljö

Igår var jag så redo att blogga men då gick det inte att komma in på internet under hela kvällen. Fel på servern, sa de när jag ringde supporten. Lite väl ofta det felet dyker upp numera, tyvärr. De hävdade att det är vår bostadsrättsförening som måste investera i en ny server. Då så, får väl se vad styrelsen beslutar.
 
Snön ska tydligen snart regna bort, enligt SMHI, så vi får passa på att vila i det vita mjuka vi nu har ett kort tag till. När jag tittade ut genom fönstret såg jag grannskapets sötaste skottare.
Lille Karl, 2 år ungefär, kämpar på. Och tar ett ordentligt tag..
... för att hiva iväg snön.
Jag har frågat föräldrarna om lov att publicera bilderna, bara så ni vet :).
 
Lite snökonst kanske kan passa. Lyktstolpens snömössa såg ut så här för några dagar sen när det snöat nästan oupphörligt flera dagar i sträck.
Någon dag senare satte sig de dunlätta flingorna något.
Ett helt nytt stuk på mössan. På innergården har vi en som mer liknar Daniel Boones pälsmössa.
Vet ej varför jag kom att tänka just på honom. Jag hade ett sällskapsspel i unga år med ett kort av honom just med den här typen av mössa med svans och i lördags var jag med mina vänner på spelafton hemma hos L - om nu den kopplingen kan fungera? I bakgrunden ser vi i alla fall att silverpilen har många löv kvar.
 
Idag har jag besökt en barndomsväninna och hennes mer än 90-åriga mor för att tillsammans minnas vår barndomsby Grisbackaänget (jag o G). Modern kom inflyttande dit med sin man på 40-talet som nygift. Det var jättetrevligt och så roligt att berikas av deras minnen som inte jag har.
Modern bor nu i Håkmark, en by ca en halvmil längre inåt landet.
Under en kort promenad strax före solnedgången tog jag några bilder av vårt fina vinterlandskap.
Det är en mycket större by än man anar när man kör stora vägen 363 mot Hissjö, Tavelsjö och Vindeln. Här har jag vikt av upp mot skogen där tidigare fanns både affär och skola, numera bara bygdegården som används om jag uppfattade det rätt. Däremot har det byggts många nya villor på senare år.
 
Mer spännande än så har jag inte att berätta idag. Storpolitiken kommenterar många andra så mycket bättre. Bara att vänta, se och hoppas att det inte blir så hemskt som man kan befara. I nybörjarkursen i bridge som jag deltagit i några gånger har vi ett bud som heter NT, no trumph betyder det, vilket jag också hade önskat, men så blev det inte!
 
Ha en trevlig helg och njut av snön så länge den nu ligger kvar för sen blir det mest mörker därute där snön tidigare lyste upp.
 
 

Höstvinter

Kategori:

Det bara snöar och snöar och har så gjort ända sen i tisdags kväll den 1 november. Jag blev faktiskt glad över den vita snön som gör världen så mycket ljusare. Dessutom hade jag precis hunnit med alla förberedelser; vinterdäcken sattes på dagen innan hos HB-Däck, jag fixade till på stugan och hämtade hem en del saker så sent som tisdag förmiddag, vinterkläder och skor hann jag ta fram (och bära ned sommardito till klädkammaren nere) samt att rabatterna hade fått ett skyddande täcke av både löv och granris. Så jag var helt redo :)!
 
Dunlätta flingor dalar ned utanför mitt fönster och gården blir allt vitare. Den 3 november tog jag detta foto..
..på vår innergård som då bara hade ett tunt snötäcke. Den kvällen var det däremot halt så bussarna, i alla fall den jag skulle med, var försenade. Som tur var hade jag tagit till lite tid och hann till mitt yogapass ändå. Sen dess har det stilla småsnöat eller storsnöat med lapphandskar blåsande nästan vertikalt mest hela tiden. Lite mer vitt igår som synes.
Barnen blir förtjust och kommer runt omkring ifrån för att glida nerför backarna. Det är verkligen ovanligt med så här mycket snö redan. Normalt har vi alltid några snöfall i slutet av oktober eller senare men den snön brukar tina bort inom några dagar.
Nu ligger den kvar och fylls på till synes oändligt. Gärna går inte katten ut men här måste Tusse kolla avloppet för jag antar att det låter lite kul där nere.
 
Tidig vinter möter höst.
Lite fint, visst?
Paradisäpplen verkar ratas av sidensvansar och andra fåglar. Märkligt, för visst är de ätliga?
 
Min ros har blommat länge men nu är det nog slut med det.
Lite mer vanlig syn är frökapslar med snö. De vissnar ju aldrig.
Önskar jag kunde renodla bakgrunden för en lugnare bild på huvudmotivet men tyvärr kan jag inte det med mitt nuvarande redigeringsprogram Picasa som jag för övrigt är väldigt nöjd med.
 
Påven talar på tv:n och nu kommer vacker körsång och förgyller morgonen. Lillkatten (Desirée) rusar runt och småmorrar mysigt medan mattor och lekmöss far åt alla håll. Jag bara måste ta lite bilder från nuet också. Visst ser ni hur det snöar?
Lite närmare min björkspirea täckt av mjuk snö.
Det orange som anas högst upp är förstås en pumpa. Fler har jag vid dörren tillsammans med en fin lykta. Ändå kom bara ett monster och hälsade på förra helgen, en ung flicka med storebror som skydd en bit bort. Lite besviken är jag som ändå laddat med godis. Jag tycker att vi har allt fler barn i området men ändå minskar besöken från tidigare års Halloween. 
Den här helgen då vi minns våra kära bortgångna och tänder ljus på gravarna är jag glad att jag slipper "bus eller godis" barn men förra helgen t.o.m den 31 oktober som är rätta Halloweendagen var de välkomna. Nu måste jag äta upp godiset själv, rackarns! 
 
En fin helg önskar jag er alla!
 
  

Höstglöd

Kategori: Blommor

Jag har haft så många långa inlägg som kräver en hel del förberedelsearbete så nu ska det bli skönt med ett kort spontaninlägg om inget speciellt, bara lite färgglada höstbilder.
En aroniabuske har grannen, lite längre bort finns en, till och med flera, aroniahäckar vars blad prytt gräsmattorna ett tag. Det här vackert röda lövet plockade jag upp redan i början av oktober, nu har de flesta bleknat.
 
I höst har de rivit våra gamla garage och bygger nu nya som om ca två veckor ska vara klara att tas i bruk. Under tiden har vi fått ställa våra bilar på Plantagens stora parkering här i närheten. Där upptäckte jag dessa fina rönnar den 1 oktober.
Inte är det här någon vanlig rönn även om de också kan få röda löv. På fler ställen har jag sett dem i höst och de verkar behålla löven länge. Jättefina tycker jag der är, men jag vet inte vad sorten heter.
 
Mängder av sidensvansar har svirrat runt området i flera dagar och ätit sig mätta på hägg- och rönnbär.
Fotografera dem är svårt då de rör sig så snabbt. Vips har hela flocken dragit vidare innan jag ens hunnit få upp kameran. Men här lyckades jag då de faktiskt satt stilla en stund i grannens hägg som står strax bakom min balkong.
Lite ovanlig vinkel, inte sant? Vackra är de verkligen. Undrar hur de livnär sig hela vintern då de kalasar på mängder av bär redan nu? Jag har börjat mata småfåglarna med jordnötter på framsidan och en bit bakom balkongen har jag hängt en kokosnöt med diverse godsaker. Den första köpte jag på Rusta men när den var tom gjorde jag en egen fett- och fröblandning som snart är slut den också. Där är hittills bara talgoxe, blåmes och pilfink men ifjol hade jag också besök av en större hackspett.
 
Löss har invaderat min Hibiscus i sommar och höst. Jag har kämpat med såpvatten och ihjälklämning av de små gröna och bruna som lämnar söta spår efter sig. Till slut lyckades jag och igår hade två blommor slagit ut.
Kanske lite mer blekröda än de som blommar vår och sommar men jag blir lika glad ändå.
Nu hoppas jag verkligen att lössen har gett upp men jag får kolla den ett tag till.
 
Idag har solen äntligen lyst hela dagen och jag har varit ute ca tre timmar i dess strålande ljus. Med två väninnor gick jag en golfrunda som vi antar är årets sista. Lugnt på banan, lite frost här och där men hyfsat bra utom just på de provisoriska greenerna var det. De ordinarie får inte beträdas när det är frost. En härligt solig, avslappnad runda som kändes så bra efter all gråtid vi haft.
 
När jag kom hem fick jag besök av vännen min som köpt fisk till kvällens middag. En god sås bestående av grädde, buljong, lök, mangold och räkor förgyllde torsken och de egenodlade potatisarna. Mina sista då jag bara satt 5 stycken i pallkragar på stugan.
 
Igår var jag med Umegänget på After Work på Operabaren, en ny restaurang på Norrlandsoperan. Gott var det, speciellt för köttätarna som fick både oxfilé och kalvfärsbiffar, men jag fick varken skaldjur eller fisk. Även om det vegetariska var väldigt gott så saknade jag lite räkor och lax, men nu har jag kompenserat för det :).
 
Önskar en trevlig fortsättning på helgen!
 
 
 
 

Gunnels glas

Kategori: Konst

Äntligen har jag kommit fram till min barndomsväninna, Gunnel Sahlins, glasutställning på Västerbottens Museum.
Muséet på Gammlia som har denna fina symbol på tegelväggen. Vernissagen var söndag den 2 oktober och då var jag där med väninnan S och trängdes med massor av andra för att lyssna på invigningen, höra Gunnels eget tal om sin konstutövning och se allt vackert glas hon åstadkommit. Senare på kvällen var jag bjuden på mingel med vin och gott tilltugg för ett mindre sällskap men ändå ganska många av hennes vänner, släkt och bekanta. Jag är inte direkt bekväm i sådana sammanhang, många var runt Gunnel som jag kände bäst och jag försökte inte ens tränga in mig där då vi faktiskt hade setts på en lunch några dagar tidigare. Däremot satte jag mig med några av hennes syskon och syskonbarn vilket blev en jättetrevlig upplevelse. Så avslappnat och roligt att prata barndomsminnen och annat som dök upp.
 
Kameran hade jag inte med då utan jag gick dit i lugn och ro några dagar senare när eftermiddagssolens strålar letade sig in bland glasföremålen...
... och gav upphov till fina skuggor och speglingar. Till och med fotografen kan anas i det gröna :). 
 
Så här såg det ut när jag steg in i den stora utställningssalen.
Härliga färger och former på podier och en spännande vägg fylld av Gunnels processande när hon skapar sina alster m.m. kuriosa. Gå och se själv om du/ni befinner er i Umeå. Utställningen är kvar till i januari 2017. Om du inte kan det får du här lite mer information.
Vi är alltså barndomskamrater, föddes med två månaders mellanrum år 1954 i byn Grisbackaänget ca tre km utanför Umeå centrum. Ja, själva födseln skedde väl på Umeå BB, antar jag. Vi växte upp, lekte tillsammans, gick i samma klass första året i Grisbacka skola dit vi cyklade Ängsvägen några km. Sen förflyttades vi till Hissjö skola en mil bort längs väg 363 för klasserna 2 - 6. Då gällde skolbuss på morgonen och taxi hem på eftermiddagen tillsammans med elever från Tjälamark och Lantbruksskolan (numera Forslundagymnasiet).
Härligt lysande gröna färger i dessa vackra vaser. Jag skulle gärna ha en i mitt hem men med katter och kanske för övermöblerat skulle det nog inte fungera. En mindre vas av Gunnel har jag i säkerhet (för katterna) i mitt vitrinskåp. Den köpte jag 2004 ca när hon hade en mindre utställning på Presenta. När jag skulle sälja min lägenhet på Gustav Garvares gata stylade jag med den :).
 
Kolla in lekfullheten i dessa färgglada former ur serien Latin Love.
Nog ser man kopplingen till samba och andra danser, eller vad tycker ni?
Ränder gillar hon också.
Jag minns Gunnel som riktigt liten, kanske 5-8 år, med en svartvit randig jumper på sig som jag associerar en del av dessa vaser till. Vet inte om hon gör det :).
 
Högstadiet gick vi på Grubbeskolan, betydligt närmare hem, även då i samma klass alla tre år. Jag flyttade från byn redan 1968 och vi fick båda nya vänner. Första året i gymnasiet gick vi också tillsammans i humanistisk linje, men sen skildes våra vägar åt. I nästan 20 år hade vi ingen kontakt alls men hur det nu var kom det sig att jag hälsade på henne i Åfors där hon bodde och arbetade i atelje åt Kosta Boda.
Hon hade då lanserat serien Frutteria som fanns att köpa på Presenta här i stan. Det är inte de som syns på bilden ovan. Dessa kallas Puppis som lanserades kring 1986. Det var nog då jag hälsade på henne i den lilla röda stugan med kattlucka. Jag hade besökt en väninna som studerade i Borås och var på väg till Öland för att umgås med några väninnor från Skåne som bl.a var bra på fågelskådning. När jag planerade den resan kom jag på att Gunnel bodde på vägen emellan dessa orter och bokade in en träff.
 
Jätteroligt var det att ses efter så många år. Jag fick bl.a. följa med in i glashyttan och se på en del av hennes arbete. Efter det har vi hållit kontakten även om det ibland gått många år emellan besöken.
Jag gillar speglingar och hur solen lyser upp glaset.
I söndags var jag där med min systerdotter. Då var det helmulet utanför vilket fick glasets färg att anta en annan ton, men även det var fint.
Den här vasen, t.ex. lyste på annat sätt, men det får ni iaktta själva om ni vill för jag hade ingen kamera med sist. På väg dit fick jag förresten dela A:s Pokemonletande på Gammliaområdet. Kul!
 
En bild till bjuder jag på. Många foton tog jag men det får räcka så här.
Även mattan har hon designat liksom en del textil åt Katja of Sweden. Jag träffade en annan barndomskompis från byn, I, och hon berättade att hon utan att veta om det hade porslin från Ikea som visade sig vara designat av Gunnel.
 
Vår by, Grisbackaänget var lång med hus på båda sidor om 70-vägen mot Tavelsjö o Vindeln. I början från stan räknat bodde Gunnel med sin stora familj (sju syskon är de). De hade en liten pool utomhus och gymnastiksal i källaren. Gissa om det var kul att besöka henne! Några gårdar längre fram bodde I, sen B också i vår ålder men jag bodde på andra sidan vägen ännu längre bort där vår bondgård låg på den plats Bilfrakt finns idag. Jag tror att Gunnel och de andra också tyckte det var roligt att besöka oss, ladugården med djuren, bagarstugan varifrån det doftade gott emellanåt och vindarna med sina spännande skrymslen. Lite Bullerbykänsla hade vi allt, speciellt nu när man tittar på det med vuxen blick när många år gått.
 
Jag hoppas att vi snart får ses igen, diskutera barndomsminnen, konst och annat i våra respektive liv. Gå och se Gunnels utställning om du har möjlighet, man blir glad av den. På muséet visas också Britta Nordströms fina film om Gunnel, "Jag skulle vilja vara en pion".
 
Veckan börjar grått men förhoppningsvis lyckas solen tränga igenom snart. Ikväll ska vi ha vår årliga födelsedagsmiddag, jag och en annan barndomsväninna, C, som jag känt sen första klass.