Fototriss - Inuti
Så roligt att Helena valt mitt Fotostafettema till veckans fotoutmaning, nämligen Inuti. Jag inser att ämnet var lättare att ge bort än att få, så fina askar med så vackert innehåll som Lisa hade har inte jag. Det får bli lite blandat.
Idag lyser solen från en klarblå himmel och jag längtar ut på Nydalasjön där vi har tänkt åka skidor lite lugnt och njuta av dagen. Kanske fika ute i en snödriva också.
För några veckor sen besökte jag ett tropikhus med diverse läbbiga invånare. Inuti burarna lurade reptiler av alla de slag.
Här ser ni två pytonormar, tror jag det var, den ena rörlig, den andra mer avvaktande.
Inuti buren, bakom glaset som tur är, herr Rutpyton som är mycket nyfiken och verkar vilja lura ut vad som finns inuti vännens ryggsäck :).
För alla känsliga, inte minst mig själv, avslutar jag med en ljuvare bild, harmonisk men inte så spännande, på vad som döljer sig inuti en utslagen Amaryllisblomma.
Jultomtefärger, upptäcker jag.
Fler bilder på temat Inuti finner ni på Fototriss.
Tillbakablick februari
Den ena dagen såg det ut så här...
..och nästa dag var solen på sitt bästa humör. Båda bilderna är tagna genom fönstret.
Februari handlar väl mycket om att njuta av solen och ljuset som sakta får oss att återvända till livet, få livslusten åter att möta en ny vår. I alla fall för mig är januari efter det att julen stökats undan en svår och tung tid att genomlida, bara stå ut tills dagarna blir lite längre.
En otrevlig konsult som utredde mig sa att den 10 februari vänder det, och åtminstone det hade han rätt i, fast jag i övrigt var så arg och besviken på honom. Ganska kul att jag minns sånt där, att det var just han som sa det. Det visar att de flesta människor man möter har något att lära en, och det kan man ta till vara så får det mindre trevliga rinna iväg så sakteliga när det sårade läker ut.
Solen börjar värma i februari och det märker även katterna. Denna bild får representera att livslusten spirar. Min stora katt Tusse i mitt lilla ostadiga, men ändå starka körsbärsträd.
Vackrare blå himmel får man leta efter och nu väntar jag på den. Jag såg i alla fall en flock grönfinkar igår som glatt kvittrade sig igenom björk och tall. I helgen har det varit fågelräkning av antalet fågelarter vid fågelbord och i trädgårdar. Talgoxen vann, förstås, men bergfinken seglade upp på andra plats före pilfink och blåmes.
Här uppe har jag inte sett bergfinken på vintern utan den kommer senare, en vacker fågel med ett utdraget, ganska fult läte. Det är också något att se fram emot, alla vårfåglar som börjar välla in i april ( kanske redan i mars om det blir varmt). Oj, vad pratsam jag var idag då :).
Fler tillbakablickar hittar ni här.
Fotostafetten
Ute lyser en blek vintersol men termometern visar -21° så jag lockas inte att gå ut i staden och leta nya motiv, det oväntade kan man dessutom få vänta på :).
Jag har i alla fall lyckats hitta foton som är tagna i år. Vid en glöggbjudning jag hade för två väninnor jag känt sen 1974 hände det sig att de plötsligt båda oväntat ville ha mina tomtar, samtidigt. Vilken kamp mellan starka kvinnohänder :).
Det visar sig att tomtarna helt oväntat är ihåliga.
Russin i den ena och mandel i den andra till Blossa 09-glöggen.
Nästa morgon finner jag helt oväntat min stora kisse högt upp under balkongtaket fast han inte alls brukar gilla att vara ute när det är så kallt. Jag gissar att det är en skata eller annan fågel som skrapat mot taket och lockat honom att ta sig upp dit.
Tusse ser själv ganska förvånad ut och jag får assistera för att få ned honom, min store jägare.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till Lisa och ger henne temat Inuti.
På spåret
Till slut hittar jag som tur dessa bilder från mars ifjol då jag var ute på min första skidtur på många, många år. Jag kämpade men jag kom aldrig ikapp min väninna som är en duktig och flitig motionär (till skillnad mot mig, som mest bara promenerar).
Här ser vi hennes spår, hon skatar, det gör inte jag. Man kan säga att jag åker skidor på spåren, hennes.
Jag närmar mig. Hon åker på Kullasjön på väg över till förbindelsen mellan den och den större Piparbölesjön.
Men här har hon dragit iväg över storsjön och hur mycket jag än spårar kommer jag inte ifatt.
Jag är henne i alla fall på spåren och kanske hinner jag upp detta år :).
Vill du se fler varianter på temat så finns de på Fototriss.
Snökaos men gott ändå!
Sen skottade jag uppfarten ren, två timmar senare såg det ut så här igen; jag skottade en gång till och sen ytterligare en gång till halv tolv. Jag såg Morden i Midsommer på TV för att hålla mig vaken, det passade perfekt!
På morgonen låg där bara ett ganska tunt snötäcke av luftiga, kyliga snöflingor för nu idag har det blivit kallt istället, - 21° ikväll, ca ett dygn efter att bilden togs. Så skönt att läsa i lokaltidningen att inga olyckor hänt i ovädret, det måste onekligen ha varit besvärligt på vägarna.
Livet inomhus fortsätter frånsett lite snöskottning efter att traktorn har varit här. På fönstret uppenbarar sig vackra frostmotiv och detta får mig att tänka på kärlek, ett litet frostat hjärta, med valfritt motiv inuti. Betraktaren väljer själv vad han/hon vill se.
Ibland blir ett foto vackrare än man tänkt sig, t.ex. denna amaryllis som blommar på stjälk nr två. Den blev en riktig skönhet, tycker jag, med sin kärleksröda färg.
I helgen ska jag besöka ett Spa och bara njuta av bad med tillbehör. Ha en skön helg!
Ormar och semlor
Jag blev helt enkelt ormmättad och hur vackra och fascinerande jag än tycker att de är så finns där också en instinktiv känsla av obehag och vilja att fly som jag inte kan bortse från. Ändå måste jag fixa till bilderna för att kunna visa dem här på bloggen. Så visst är människan en komplicerad varelse.
Där fanns också söta små apor, en del silkesapor, gröna, svarta med vit örontofs men de satt aldrig stilla så det blev inga bilder att visa alls, vilket jag gärna hade gjort. Men en söt pälsis kommer senare så ge inte upp om ni har svårt för ormar.
Den här gröne vännen påminner mig direkt om ormen Kaa i Djungelboken där den ligger ihopringlad i trädet redo att hypnotisera sitt offer. Ssss!
Denna gula skapelse ser lite farlig ut trots att nosen ser ut att vara klädd med flagad mandel som är så gott på tårtsidor :).
Och så en vit med svarta rutor, blir rena modereportaget i ormklädsel :).
Som ormavslutning visar jag en Rutpyton med tungan spelande. Vad tycks om blicken han ger oss, lömsk eller bara charmig? Just denna orm var väldigt rolig att filma då den rörde sig så graciöst i buren, slingrade runt grenar, lyfte på framkroppen och kom mot glaset utan att kännas hotfull, faktiskt. Tyvärr kan jag inte visa film här på bloggen.
Då går vi mjukt över till semlorna. Tropikhuset ligger nämligen granne med Nisses Konditori där de enligt en undersökning i Västerbottens Kuriren ifjol hade stans godaste semlor. Naturligtvis måste vi alla åtta smaka var sin semla.
Helt okej, den smälte i munnen och försvann snabbt från fatet, men jag hade förväntat mig något ännu godare.
Tur då att det visade sig finnas en Semla till i källaren och här ser ni mig med den.
Ödlan, varanen (?, så dålig jag är på att minnas artnamnen) syns lite dåligt till höger, strax ovanför namnskylten.
Förutom silkesaporna som var riktigt roliga att titta på så var detta klippmarsvin absolut sötast.
Nu lämnar jag definitivt ormbetraktelserna och övergår till mina egna betydligt mjukare, gosigare vänner som sen ca 4,5 år finns i mitt hem.
Ha en skön vecka! Visst rekommenderar jag er att besöka Tropikhuset om ni har vägarna förbi, men i alla fall jag skulle minska på fotograferandet och istället lugnare unna mig att läsa på informationsskyltarna om de olika djur som burarna innehåller, även om man då inte hinner med att titta på alla ormar.
Det skulle jag ha mått bättre av, tror jag. Jag fick inga mardrömmar utan drömde bara att jag tagit med alldeles för många ormar hem, i kartonger och burar, och undrade hur i hela friden jag skulle kunna ta hand om alla dessa. Problemet löstes i drömmen som tur var!
Fototriss - Pyton
Visserligen är ormar långsamma i sina rörelser men det var ändå svårt att få skarpa bilder genom inte alltid så rena rutor. Veckans tema är ganska svårt men så här blev det när man som jag vill visa det senaste.
Denna ihopringlade pytonorm ser väl riktigt klar ut!
Här anas en viss rörelse på en större Tigerpyton, den är redo!
And here we go, upp mot högre höjder i ormvärlden.
Jag måste erkänna att se så många ormar på en gång gav mig en liten känsla av obehag, men samtidigt fascination för allt det ovanliga och så roligt att komma så nära i trygghet och få ta otaliga foton, som tyvärr inte blev så bra som önskat. Jo, en del förstås och jag ska göra ett ytterligare inlägg om besöket på Holmsunds Tropikhus senare.
Fler bildtriss på temat "Klara, färdiga, gå" hittar ni här.
Arbete
Igår var jag på Nya Konditoriet , NK, med en väninna och åt en jättegod, ovanlig macka till lunch. Brieost med rabarbermarmelad på, lite gröna örter och sallad i grovt bröd med en massa frön på. Mycket smarrigt och så roligt att få prata bort några timmar med en person som känner en väl. Läste någonstans att ju äldre man blir desto värdefullare är det med gamla vänner och jag börjar förstå det. Däremot är det roligt och stimulerande med nya vänner också, dock inte lika enkelt.
Jaha, var kommer arbetet in då? Pysselsättningen nu består av att göra sånt jag inte hunnit med tidigare så det är inte mycket att orda om. Jag tänkte få berätta en historia från mitt gamla arbetsliv. På 70-talet efter att jag gått ut gymnasiet fick jag arbete som receptionist på Esso Motor Hotel på Teg i Umeå. Jag har inga bra bilder från den tiden utan illustrerar med annat arbete, foton tagna i februari ifjol.
Detta hände sig i början av 1975, jag var 20 år och hade varit anställd i drygt ett halvår men var redan en ganska rutinerad receptionist, tyckte jag själv i alla fall. Jag hade arbetat mina pass under helgen och även måndag förmiddag till kl 15. En kollega hade blivit sjuk och ingen annan än själva källarmästaren fanns att ta över efter mig. Jag informerade honom om läget men som den store man han var lyssnade han inte på mig utan trodde sig veta bäst själv.
På tisdag kl 15 återvände jag för nästa arbetspass och möts då av en plågad arbetskamrat som förgäves försökt att ordna upp kaoset som källarmästaren i sin iver att få bra hotellbeläggning hade orsakat kvällen innan. Utan att bry sig om kryssbokningen som visade att det var fullt hade han gladeligen tagit emot alla bokningar och nu stod vi där med 16 rum för lite!!!
Hotellet hade bara 81 rum och alla hotell i staden var fullbokade, vilket min kollega hade kollat. Vad göra? Trots min ungdom hade jag vrede och mod att skälla ut DW, källarmästaren, när han visade sig. Det var bara tvunget för att få lätta på trycket. Han skyllde på att kryssbokningen inte brukade stämma, men jag informerade honom skarpt om att vi varje söndagkväll kollade den för att ha ordning inför veckan.
Sen var det bara att anstränga hjärnan allt som bara gick, be till Gud, hålla tummarna och söka lösningar allt eftersom kvällen gick. Jag arbetade ensam och det var fullt upp, inte minst med oron som gnagde inom mig. Lite fräck fick man också vara och bluffa en del, bl.a var fem norrmän bokade i enkelrum, men jag erbjöd dem glatt ett fyrbäddsrum med extrabädd som om det skulle vara så och de accepterade utan knot.
Knotade gjorde däremot någon som fick uppackningsrum, alltså ett ganska spartanskt rum utan TV med väggsäng att fälla ned, egentligen ämnat för utställare/försäljare men där fanns WC och dusch, så det var inget dåligt alternativ för bara en natt egentligen. Sen fick jag försöka övertala alla som reste tillsammans men hade bokat enkelrum att istället dela rum och det lyckades oftast.
Alla resurser sätts in!
När jag hade uttömt alla alternativ önskade jag så hett att några skulle komma för sent så jag kunde beklaga att rummen redan var uthyrda, minns ej om det hände. Jo, en man kom bara ca en halvtimme försent men då erbjöd jag honom att sova i dambastun. På den tiden var det mest herrar som var ute och reste så dambastun var helt oanvänd den kvällen och han tog tacksamt emot det. Jag bjöd nog också på middag i tavernan, tror jag, som kompensation. Så på något mystiskt vis gick det att lösa det kaos som ett inhopp av vår käre källarmästare orsakade, men jag har ganska svårt att andas normalt även idag när jag skriver om det. Det var en pärs, verkligen :).
Jaha, vad har brevbäraren med detta att göra då? Jo, han börjar också tidigt på morgonen :).
Mitt pass slutade 23 och sen började jag nästa morgon kl 7. Den förste jag tog emot för utcheckning var bastumannen som var så glad och nöjd, han hade haft tillgång till både bastu och pool. Visst hände det att vi hyrde ut både dambastu, kontor och gymnastiksal med extrabäddar i när det var stor efterfrågan på rum, men då var det till gäster som kom in spontant utan att ha bokat. De blev informerade om vad som gällde och fick naturligtvis lite rabatt.
Det var en rolig tid med otroligt mycket som hände varje dag och med underbara arbetskamrater. Källarmästaren hade mycket roligt åt mig dagarna efteråt för han sa att när jag skällde på honom hade mitt ansikte växlat mellan illrött och kritvitt, vilket han fann så fascinerande :).
Lite katt
Annars ser det mest ut så här utomhus, en tass i vädret för att slippa bli kall.
Eller som Desirée sitta i fönstret för att ha koll på mig när jag skottar.
På klösmöbeln ute på balkongen sitter de däremot gärna och spanar.
Jag fick böja mig ut genom en annan ruta för att få med dem på bild. Fotografens vedermödor :).
Apropå drömmen för två inlägg sedan så blir det en bruschetta. Vi har tackat ja till att åka till Toscana i påsk och det känns absolut jätteroligt. Katterna kommer att bli lite mer ensamma än tidigare resor eftersom ingen kommer att bo med dem, men jag har löst det med granne och väninna som turas om att besöka och sköta om dem.
Jag gillar drömmar för de talar till mig och hjälper mig att förstå tillvaron. Ibland i alla fall för en hel del drömmar är förstås obegripliga. Jag berättade ju om mobbingen tidigare och för två nätter sedan drömde jag följande :
Jag satt vid ett ovalt bord med många människor, på var sida om mig satt två av mobbarna, tvillingar var de och åtminstone den ena var nog ledaren. Det var stora killar, långa i alla fall, men nu hade de krympt och var knappt längre än mig. Jag kände min vrede och sa "Jag har nog lust att göra så här" och så slog jag ihop deras skallar, men mycket löst för någon större fysisk styrka besitter jag inte. Sen bultade jag på dem en del, men kände ganska snart att jag egentligen inte var så arg på dem längre utan släppte taget. Då övergick jag till nuet där vi i gruppen runt bordet höll på att planera en föreställning av något slag och jag frågade bröderna om de ville vara med i den.
Bra va, var nog inte så dumt att skriva av sig lite i bloggen?
Januari är nu lugn på måsten så då ska jag ta itu med bildarbetet på allvar. Sortera 2009 års bilder i olika mappar, göra en ytterligare rensning av mindre bra bilder och fortsätta med bildspelet om Venedig. Synd att jag inte klarar att sitta framför datorn så långa stunder för det finns onekligen mycket att göra.
Randig fototriss
Trädens skuggor bildar ränder på den gnistrande snön.
Ett trähus, dvs huset där jag bor, kanske kan kallas randigt.
Och så ett hus från området bredvid, Kylgränd, med bräder, markis och till och med persienner som bildar ränder.
Fler foton på temat randigt hittar ni på Fototriss.
Frostad värld
Ytterligare ett nytt landskap när jag tittade ut i morse. Träden hade frostats in på ett otroligt vackert sätt och eftersom himlen lyste ljust blå sprang (jo, jag springer nerför trappan i alla fall) jag ut med kameran och fick mig några nya motiv.
Skatorna satt högt uppe i björken och många knäpp behövdes innan det syntes att det var en (ibland två) fåglar däruppe.
Mitt lilla fula körsbärsträd hade i alla fall vackra grenar idag.
Lite mera i närbild.
Jag vill avsluta min lilla berättelse om Barbro på högstadiet. I nionde klass försvann alla problem eftersom man på den tiden delade in nians elever i olika klasser efter intressen (och till viss del betyg). Barbro kom i 9g1, gymnasieförberedande stod g:et för, och alla mobbarna hamnade i andra klasser. Hon minns inte ens att hon mötte dem alls fast de gick i samma skola, mobbingen upphörde helt.
I nian lärde hon känna trevliga, intelligenta, roliga killar som var hur lätta som helst att umgås med, mer eller mindre pratsamma förstås, och det är den enda klass hon verkligen skulle kunna tänka sig att återse för en klassträff. Då de bara gick ett läsår tillsammans hann de inte lära känna varandra så bra, men nian minns Barbro med glädje.
Och sommaren innan, sommaren 1969 var helt underbar. Familjen hade flyttat till en nybyggd villa på Västerslätt, ett typiskt villaområde från 50-60-tal, hösten 1968 och Barbro hade fått nya kompisar, bl.a. en ett halvt år yngre tjej som blev hennes nya bästis. Tillsammans med henne lärde hon känna ungdomarna på Stråvägen och Vallmovägen, faktiskt mest killar, och de umgicks hela sommaren, tältade på grönområdet intill villorna, spelade pingis, cyklade runt, småflirtade och bara hade jättekul. Den sommaren sken solen jämt, åtminstone minns hon det så.
Tillbaka till nuet, någon kattvakt har jag inte lyckats finna än, så det blir nog att stanna hemma, vilket inte gör så mycket. Jag tycker att nattens dröm var ganska talande. Jag drömde att jag hade förberett toast med svampstuvning på och så kom där en glad kvinna i blont lockigt hår med röda kläder som ville bjuda på bruschetta, italiensk tomatröra på baguette. Solen lyste på henne och himlen var klart blå. Jag som befann mig i en beige-grå tillvaro tyckte det var lite onödigt då jag redan hade min förrätt, men samtidigt såg ju hennes erbjudande lite lockande ut, så jag var beredd att smaka båda.
:) för mig är i alla fall drömmen talande, jag kan både ha resan och vara utan den, "no big deal". Det känns ganska skönt att kunna ta emot tillvaron så. Ha en trevlig avslutning på veckan, nu kryper termomentern neråt igen, just nu -17°.
Himmeld
Plötsligt när jag hade varit på en kort promenad till Willys för att kompletteringshandla hände det massor, mail, sms, telefonsamtal och januaris ganska slöa stillhet förbyttes i hektisk energi. Om ni har läst här tidigare vet ni att jag ifjol var till Venedig, en slags reklamresa som hälsokostföretaget Natura Medica bjuder på (inte helt, men ett bra erbjudande är det). Resan till Venedig var helt underbar och jag lärde känna flera kvinnor, bl.a. henne jag delade rum med, en jämnårig kvinna från Stockholm.
Jag var så nöjd med den resan och tänkte inte alls på att göra fler den närmaste tiden, men hann bara vara hemma tre dagar så kom ett nytt erbjudande från samma företag om att resa till Toscana. Klart jag nappade. Vi skulle få ett datum tilldelat någon gång i april och enligt resedokumenten skulle vi då ha tio dagar på oss att tacka ja eller nej. Idag har de kontaktat oss, både jag och S (se ovan) om att få åka iväg den 1 april och så vill de ha svar idag!!!!
S är beredd att tacka ja, men jag måste ju ordna kattvakt och anslutningsflyg (m.m. tänkte jag skriva men mer är det inte, eg bara kattvakt som är ett problem). Så nu sitter jag här lite på nålar och väntar på att min systerdotter ska ringa från Västervik där hon bor och arbetar. Lite knepigt att min enda kattvakt bor så långt bort, men så är det.
Denna jobbiga men också trevliga stress vill jag illustrera med lite brinnande bilder från januaris himmel.
Lite surrealistisk bild då den är tagen genom min inglasade balkong som samtidigt speglar en annan vy.
Nästa foto är lite enklare att ta till sig, det bara visar himlen i förrgår kl 8.30, en mild januarimorgon.
I dagens tidning skriver de att december bara innehöll 13,9 soltimmar men att vi nu i januari redan har passerat den mängden. Bättre med sol i januari, tycker jag, för december lyses upp så mycket av jul- och adventsljus. Nu börjar det märkas att dagarna är lite längre och jag inbillar mig också att solen värmer lite.
Årets första Fototriss
Så fort jag rundar hörnet på huset som innehåller lägenheten där jag bor ser jag en söt snöborg.
Fräckt gapar den mot mig.
Jag fortsätter genom bostadsområdet, förbi min lilla skog och ut på Ersbodaängarna där snön brer ut sig över fotbollsplaner och hundrastarängar.
Sen följer jag en upptrampad stig istället för cykelbanan som är plogad bara för att få gå kvar i solen så länge som möjligt. Tillbaka i gränden bredvid min ser jag härliga snöhäng här och var. Det bästa som täckte en hel balkong i fredags har tyvärr släppt så det hann jag inte fotografera, men detta är inte så illa det heller.
Det kan vara lite svårt att se ut genom fönstren, eller hur?
Fler triss på samma tema hittar ni här.
Mobbing
En tycker att jag ska ignorera mobbarna; det har jag ju gjort i mer än 40 år - det hjälper ingen, allra minst mig själv. Mobbare ska inte ignoreras, de ska stoppas och göras medvetna om det onda de gör och har gjort. Den mobbade behöver upprättelse för att dämpa skadorna resten av livet, inte med egen kraft för det går knappast när man är så nedtryckt utan med hjälp av vuxna förstående människor. I en idealisk värld alltså.
Men jag tycker det är bra att det idag skrivs och talas mer om mobbing och att även offren får ersättning för sitt lidande ibland. Det går mot större medvetenhet och förståelse av problemet.
Varje gång det skrivs en artikel om mobbing, varje gång jag hör någon prata om det så väcks mina minnen till liv och en vrede så stark vill ut, men där går jag bet. Det finns ingen i min omgivning som vill/kan/klarar av att möta den. Jag får bara råd eller förklaringar eller så berättar de om någon annan som också mobbats. Då blir jag ännu argare.
Jovisst har det funnits någon enstaka fin människa som lyssnat en liten stund.
Tänk om lärarna hade vågat säga ifrån, fem stora killar mot en liten tjej och de flesta lärare låtsades inte se vad som pågick minuterna innan lektionen började. Kan de verkligen ha varit så blinda, det tvivlar jag på? Sen hände en massa saker på icke lektionstid men det kan inte lärarna belastas för.
I sjuan fem stora killar gav sig på en liten tjej, i åttan de fem i grupp plus en ensam lång kille som mobbade mer fysiskt. Hotet som fanns varje dag, varje lektion utom i matematik där läraren hade så bra disciplin att de inte vågade eller i slöjd där inga killar fanns med överhuvudtaget. På två år var det en lärare i biologi som vid ett tillfälle sa till mobbarna som då genast slutade håna mig.
Nu vill jag inte berätta mer om mobbingen utan ska hålla mig till nuet eller mindre svåra saker. Förlåt om jag gjort någon upprörd, det är inte min mening, jag får bara ibland en sådan stark lust att berätta om allt svårt jag varit med om, men ska naturligtvis begränsa mig här i bloggen.
Kanske stigen behöver trampas upp mer innan det går att fortsätta berätta?
Dagens promenad var så härlig, bara -5° och solen förgyllde timmarna mitt på dagen.
När jag tittade upp såg jag tallens grenar.
Har ni tänkt på att i sången om ekorren i granen så hoppar han sen från tallegren? Det tycker jag är ganska gulligt.
Så härligt att kylan har gett med sig för den här gången. Min termometers rekord stannade på -28,8°, natten mot igår. Nu plockar jag sakta bort julsakerna, julgardinerna åker ned i tvättkorgen och chokladpralinerna försvinner ner i min mage :).
Kattepilepsi och mera snö
Ibland händer otäcka saker ens små vänner. Jag satt i soffan framför TV:n med Tusse i knä och Desirée låg och sov på sängen. Plötsligt hörs ett avgrundsvrål (à la katt) och Desirée hoppar ur sängen med uppburrad svans, rusar under bordet, ramlar på sidan och börjar krampa samtidigt som hon utstöter hesa fräsande ljud. Och så strömmar kisset ur henne, stackars liten. Jag försökte ta upp henne, det kanske man inte ska göra, jag blev lite klöst men la ned henne på en torr filt och där gick det över. En stund ligger hon innan medvetandet återkommer och sen är hon förvirrad, går runt och nosar på alla möbler som om hon inte vet var hon är.
Den här gången visste jag ju vad som hände för det var andra gången hon fick ett anfall. Första gången var i början av augusti, alltså fem månader sen, och då begrep jag inte vad det var. Hon lät så mycket så jag trodde något hade fastnat i halsen som hon ville ha upp, men veterinären som jag ringde sa direkt att det var epilepsi och bad mig återkomma om det hände igen. Nu har det gjort det så nästa vecka åker vi dit för provtagning på min lilla kisse, som idag är pigg och leker som vanligt, nästan i alla fall. Nog syns hon lite spak, tjejen.
Bara hoppas att det inte återkommer, i alla fall inte blir värre. Jag har inga bilder till den texten utan visar fler snökonstverk från min promenad för några dagar sen. Idag är det -23° så några nya foton blir det inte.
Här en bänk med tillhörande papperskorg med nya snökläder.
Rena djurparken av snöelefanter och även andra djur ses av oss med fantasiögon.
Gissa vad som döljer sig under dessa snöhattar? 
Ute på ängarna står denna lilla stuga som är ganska söt om det inte vore för klottret som förfular.
Två inlägg tidigare hade jag tänkt berätta om den mobbing jag utsattes för i sjunde och åttonde klass, men berättelser har ju ett eget liv så det blev den första förälskelsen jag skrev om istället. Nu vet jag var lusten att skriva ned eländet kom ifrån. Jo, det var Björn Ranelid i "Stjärnorna på slottet" som triggade igång mina minnen om mobbing. I en av sina böcker har han namngivit sina belackare och det tyckte jag var tufft och tjenligt åt dem. Jag har nog lust att göra detsamma, men min situation är något annorlunda än för en känd författare och mina mobbare bor kvar i staden, flera av dem, så jag vågar helt enkelt inte. Inte än i alla fall.
Sen är jag inte säker på om jag skulle må bättre av det, att gräva i det förflutna med hjälp av någon proffessionell kanske fungerar, men att arga mobbade 14-åriga jag skulle skriva av mig så här offentligt är nog inte att föredra. Det får sjunka undan igen, kanske tyvärr, för visst har jag blivit skadad av det som hände de två åren, åtminstone självbilden och självkänslan, tror jag. Självförtroende måste jag ju ha, annars kunde jag knappast skriva så här i min blogg.
Nu är snart juletiden över, än hänger pyntet kvar några dagar och chokladpralinerna är snart slut. Jag börjar plocka undan så sakteliga, åtminstone julkrubban åker ned i sin kartong idag, men jag tar det lugnt för att inte få julabstinens. Må så gott!
