konstbarbro

Snöredovisning

Kategori: Min närmiljö

Oj, så spännande, vilket är ironi, men det är vad jag har att komma med idag då vi väntar på ett rejält snöfall under morgondagen. 
 
Jag börjar med himlen som fortfarande fascinerar mig. Egentligen solnedgången den 13 januari.
Vacker himmel över Glassgränd med de gula husen.
Det finns ett område med röda hus och ett annat med gröna hus också med samma adress, men jag gillar att bo bland de gula :).
 
Mycket snö är det inte som ni ser då det tinat ordentligt flera dagar. Den fjortonde fick vi i alla fall lite påspädning vilket jag ville föreviga.
Lite ljusare blev det på vår bakgården när gråisfläckarna täcktes. 
 
Några dagar senare, den 19, kom det mer snö och världen blev då svartvit.
Ganska stor förändring, inte sant? Nu finns det hopp om skidåkning i år också. Det gäller bara att finna ett datum då både jag och systerdottern har tid.
 
Ännu vackrare var det nästa dag då solen behagade skina.
Tallarna ser ut som att de bär grädde på sina barriga grenar.
På framsidan är det oätliga äppelträdet som får finaste grenarna.
Inte ens sidensvansarna gillar dessa småäpplen även fast de kan fylla trädet med sin närvaro och sitt svirrande läte.
 
Denna amaryllis fick jag av min brorsdotter några dagar efter jul. Två stänglar med tio klockor kom först men sen kom en tredje stängel med fyra nya klockor. Här är en av dem i närbild.
Nu är den också bortvissnad och istället ståtar en fin bukett röda rosor jag fick av vännen på Alla Hjärtans dag. Vi hade sagt att vi skulle strunta i gåvor i år, men för säkerhets skull köpte jag en fin blåglänsande pralinask och det var ju tur när han kom med både rosor, en vällagrad ost och läcker fikon/dadel/aprikosmarmelad :).
 
Ja, det var det det. Veckorna rullar på med bridge, yoga, träffar med UMeGänget och allt det vardagliga. I morgon får jag besök av en väninna som jag brukar resa med. Nu var det längesen (Wien i maj ifjol). Jag hoppas att vi kan hitta någon resa vi båda vill göra och planera in den snart.
 
Ha en fortsatt bra vecka.
 
 

Snöskulpturer i Umeå

Kategori: Konst

Här kommer bilder på alla snöskulpturer som var med i årets tävling i Umeå. Ett antal stora kuber fulla av rejält packad snö ställdes ut längs Rådhusesplanaden förra veckan. På fredag kväll började de olika lagen forma till sina bidrag som sedan visas upp på lördagen. Jag gissar att de får jobba hårt hela natten, vissa mer än andra. I år var det flera minusgrader vilket gjorde snön behaglig att jobba med, men tyvärr kom plusgraderna redan på söndagkväll. På måndag och tisdag hade vi upp till +8° så igår när jag besökte Gamla Bibliotekscaféet fanns det bara kvar någon blöt snöfläck av de fina skulpturerna.
 
Här är de däremot nygjorda. Årets tema är Ålder, Visdom och Respekt. Den första från Rådhustorget räknat hade titeln "Simma lugnt".
Det är kanske inte helt lätt att se men det föreställer en trött sköldpadda som tar flythjälp av ett oljefat medan en människa slöar på dess rygg. Tolkningen är fri :).
 
Nästa skulptur med namnet "Oundvikligt" visar en ålderstrappa med bl.a. ett krypande spädbarn längst ner och en äldre person med käpp högre upp. Ugglan på toppen med utbredda vingar är väl symbolen för visdom. 
Skaparna putsade och putsade. Tänk dig vilket jobb att ur jättekuben av snö forma en så skir skulptur!
 
När solen lyser över verket blir det ännu finare. Denna titel var lång men hade med något av orden mind och making, så jag kallar den helt enkelt "Mindmaking"
Jag gillar den här och den fick också tredje pris.
 
Ett litet brobygge...
och stora troll vid en eld. Jag minns alltså inte titlarna.
Mot järnvägsstationen går vi och möter då ugglemor med ungar i solsken..
..med en skuggig baksida. Lite svårfotograferad var just denna.
De ulliga uggelungarna påminner mig om när jag fick hålla i en sådan, pärluggla var det. Klicka här om du vill se det.
 
Ett troll till mötte vi på vår snökonstvandring. 
Ett lite mera kungligt sådant vilande i sin tron. Jag har blurrat ansiktet på mannen bredvid för han har ju inte bett att få vara med på fotot.
 
Till sist kommer vi fram till Yoda som i sin StarWarsvisdom åker elmotorcykel. Titeln är "Go Green like me you must".
Laget Apelsin som vunnit de senaste åren har gjort denna. De vann i år också, både juryns och publikens pris.
 
Vi är nu framme vid Rådhusesplanadens slut och vår vackra järnvägsstationsbyggnad.
Vicke Lindstrands glasskulptur "Grön Eld" framför är så fin men har stympats lite vid senaste ombyggnationen av järnvägstorget. Kommunen har kritiserats mycket för det och har nu lovat att göra bättre.
 
Jag gick runt med några medlemmar i UMeGänget och efter konstvandringen sökte vi oss till Café Kakmonstret för en god fika. Ett mycket mysigt ställe med gott bröd som jag gärna rekommenderar. Ett kort besök i gallerian Utopia blev det också. Konstverket i taket gillar jag jättemycket.
Här kan man snacka om WW-bubbla!
Konstnärens namn har jag glömt men han kommer från Jakarta, läste jag. Han har inte bara knycklat ihop en folkvagn om nu det skulle gå utan använt vissa originaldelar och skapat andra. Läckert!! Väninnan som var med hade aldrig sett det fast hon besökt Utopia många gånger. Ja, det gäller att titta uppåt ibland :).
 
Jag myste sen hos vännen Östpåstan några timmar innan jag återvände till snöskulpturerna för några kvällsbilder. Nu hade skaparna slutat putsa på denna.
Trollen med sin eld ger en annan stämning i mörker.
Utan blixt blir himlens färg en helt annan.
Statyn på Rosén glimtar till i bakgrunden. Ids inte berätta mer om honom. Om intresse finns kan ni alltid googla :).
 
Det blev ett riktigt långt inlägg om lördagens trevligheter. Nu har som sagt allt det snöfina tinat bort. Isigt är det på gångbanorna här ute men traktorn har i alla fall sandat en gång extra eftersom det inatt faktiskt var minusgrader och nu är nere på noll ungefär.
 
Broddar på nu när jag ska gå en längre promenad. Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen medans jag har suttit här med min blogg.
 
Önskar er en bra vecka!
 
 
 

En snöskulptur i alla fall

Kategori: Konst

Just det! Igår gick jag runt med Umegänget och tittade på årets snöskulpturer. En av dem hinner jag lägga upp här innan jag åker iväg på min årliga träffa med H o K till IKSU Spa på Umedalen.
Laget Apelsin som brukar vinna juryns pris har i år gjort en Yoda på mc. Jag vet ej än om den fick även årets jurypris men många beundrade den välgjorda skulpturen igår.
 
Ha det så gott!  Jag återkommer med fler skulpturer om några dagar.
 
 

Kattmys

Kategori: Katter

Nej, inte händer det något speciellt att berätta om, men några kattbilder kan jag alltid bjuda på. Igår hade jag två väninnor på besök, vi spelade spel, Carcassone, fikade och pratade oss genom Melodifestivalen. Då höll sig katterna undan fast jag försökte locka med räkor, men kvällen innan fanns de hos mig.
Tusse ligger nära eller på som alltid, men mer självständiga Desirée väljer oftast en egen plats.
Här väckte jag henne när jag kom med kameran. Visst har hon fin päls ? Det gäller att fota snabbt för annars kniper hon oftast igen ögonen. Hon minns blixten fast det var jättelängesen jag använde den.
 
Ja, vi gissade att Ace Wilder skulle gå vidare och det gjorde hon ju. Men annars, inte är det min musik, direkt, få låtar som jag fastnar för. Sist var det nog Malena Ernmans vackra halvoperasång för flera år sen. Den tyckte jag väldigt mycket om, fast jag nu har glömt titeln.
 
Solnedgångsbilder kan man väl inte få för många av?
30 januari var det här. Nu är det dags för min promenad för att få frisk luft, lite motion och kanske några D-vitaminer av dagsljuset. Funkar det när molnen täcker himlen, tro?
 
Sen ska jag en stund till vännen på stan innan jag går till mitt yogapass på 1,5 timme.
 
Ha en skön söndag, kära läsare!
 
 
 

Cancer i familjen

Kategori: Allmänt

Lite lite pudersnö har fallit ned från himlen. Trots att det är alldeles för lite för att få bort halkan så gör det ändå världen lite ljusare. Så jag blev så glad över flingorna. Min syster har i lördags fallit i sitt hem och hamnat på lasarettet så där har jag varit idag på besök. Som tur var fick hon ingen fraktur men risken finns för hjärnskakning och hon klarar inte att gå med rullatorn som tidigare pga värk i knäet, berättade hon. Hon hålls alltså kvar för observation ett tag till men verkade i alla fall vid gott mod trots att hon är tvingad till att sitta stilla. Jag rullade iväg henne till matsalen för lunch så en liten tur fick hon. 
 
Jag är så glad att jag inte behöver vara på lasarettet mer, en deprimerande plats, känner jag, kanske pga tidigare minnen därifrån. Då kanske det passar bra att jag fortsätter på inlägget om min familjs erfarenhet av cancer. Jag hade hunnit till tiden efter operationen av min tumör i låret och hur jag sakta fick tillbaka förmågan att gå utan stöd. Det hör till saken att jag sen länge varit sjukskriven för utbrändhet och aldrig orkat några längre promenader så att jag nu gick lite saktare var för mig ingen större skillnad. Ortopeden, en utmärkt kirurg, visade däremot inget intresse för min sjukdom utan koncentrerade sig helt på benet som var opererat. 
Som tidigare, bilder utan koppling till texten. Här en liten fågelkonferens på taket.
 
Pga av att tumören var elakartad, en 3:a på en skala av fyra, ville de att jag både skulle strålas och få cellgiftsbehandling, men jag vägrade båda. Dels litade jag på min dröm (se förra inlägget) dels insåg jag att jag var helt ensam och absolut inte skulle orka gå igenom biverkningarna av cellgifter helt på egen hand. Jag intervjuade läkaren på onkologen och även ortopeden ovan om riskerna. Jag fick faktiskt fram att det bara var 50% chans att cellgifter m.m. skulle få bort cancern och då resonerade jag som så, att det då också var 50% chans att det skulle gå bra utan att jag gjorde något sådant. Vilket det också gjorde. I alla fall så har ingen tumör kommit tillbaka och nu har det gått snart 18 år sen den togs bort. 
Fina större hackspetten gillar min fågelmat.
 
Däremot ville de kolla mig fyra gånger per år med magnetröntgen vilket också är en sorts strålning så jag gjorde bara några enstaka sådana kontroller, en per år ungefär i fem år, tror jag det var. Att ligga inuti detta stora magnetrör med hörlurar på och ändå höra smattrandet medan alla foton togs i ca 1,5 timmar per gång var ganska jobbigt, men jag fick i alla fall veta att allt var okej. 
 
Mitt liv förändrades åren 2005-8 sakta men säkert till det bättre. Med det också förmågan att gå mycket längre än de mest sjuka åren då jag promenerade så långsamt på Haga. Nu orkar jag orientera i skogen, alltså vandra i varierad terräng, inte springa, långa sträckor. Härligt, för jag älskar verkligen att vara ute i naturen.
Flera gånger när solen skiner har jag nu hört talgoxen vårsjunga. Så härligt!
 
Mycket sorgligare blir nästa historia om min 13 år äldre bror som 2003-4 fick en hjärntumör. Den upptäcktes efter att han oförklarligt fallit flera gånger. Han opererades före jul 2003 och vi firade delvis julafton uppe på lasarettet. Då mådde han hyfsat och var på gott humör. Han kom hem och blev frisk, som jag fick veta. Efteråt har jag förstått att han nog istället fick beskedet att han bara hade ett år kvar ungefär att leva. Han ville nog skydda mig eftersom jag inte mådde så bra själv. Sådana här tankar kommer efteråt när inga svar längre finns. Den sommaren var han lite speedad, tyckte jag, och hade väldigt bråttom bl.a. att måla stugan. Jag tyckte att han slarvade med skrapningen en del, men har förstått att han nog ville lämna något bra efter sig. Och kände stressen att hinna med, att blir färdig. 
En vacker amaryllis med hela 10 klockor jag fick av hans dotter i julas.
 
I februari 2005 ringde han mig och berättade att han skulle läggas in på lasarettet för att operera bort en ny tumör i hjärnan. Ett litet farväl även om vi träffades några gånger efter det. Operationen gick bra, tror jag, vet inte om de fick bort allt, men efteråt fick han bältros mitt i cellgiftsbehandlingen som de snabbt satte in trots att han var så dålig efter operationen. Varför fick han inte återhämta sig innan?? Jag hälsade på på lasarettet och minns hans funderingar om det var mobiltelefonen som orsakat tumören. Han fick också komma hem någon helg och då gick vi, hans fru och jag, ut med honom på rullstolspromenad i villaområdet där han bodde. Fortfarande var han optimistisk men orkade väldigt lite.
Blå timmen...
 
Sakta blev han sämre. Den 10 maj drog han sitt sista andetag och kom aldrig tillbaka igen. Vi var alla där då och fick ta farväl fast han inte var vid medvetande. Han blev bara 63 år, gick bort alldeles för tidigt, även om hans liv varit rikt på resor, upplevelser och umgänge. 
 
Det var min förhoppningsvis sista erfarenhet av cancer i familjen. Det önskar jag i alla fall, fast det vet man ju aldrig. En väninna har jag som klarade av sin bröstcancer och nu är helt frisk. Ja, cancer är vanligt och jag hoppas verkligen att forskarna hittar bättre botemedel än dessa plågsamma cellgiftsbehandlingar med jobbiga biverkningar flera år efteråt som är det som bjuds idag.
 
Januarihimlen är så vacker med sina långa solupp- och nedgångar då himlen hinner skifta färg flera gånger.
Den här bilden tog jag förrgår vid tretiden. Nu har vi ljust nästan ända tills kl 4 på eftermiddagarna. Det ger hopp och tillförsikt om vår även om det här i norr dröjer länge än innan det blir grönt. Först ska vi väl få ordentligt med snö, tycker jag, men prognosen lovar inget sådant.
 
Igår var jag och vännen på reseinformation om Provence och i morgon ska jag med väninnan och få detsamma om Champagne och Paris. Kanske det blir att boka någon av resorna i september. Det skulle vara roligt att få komma iväg. Flera nära bekanta har åkt eller ska åka till Kanarieöarna direkt härifrån Umeå. Jag skulle också behöva lite mera sol och värme, känner jag, men saknar ressällskap just nu.
 
Ha en skön vecka!
 
 

Fredagsmys

Kategori: Festligt

Snabbt fixar jag ett inlägg innan sängen kallar. Ikväll har jag haft besök av väninnan A som trevligt nog bjöd på middag hos mig som tack för en lunch jag bidrog till tidigare i år. Jag bistod med drink före med persikosmak och senare lite fryst chokladmandeltårta.
Kolla vilken läcker katt på tröja, eller läcker t-shirt med katt på :)! A är också en stor kattvän och har två lurviga perser i sitt hem med maken H.
 
Läcker fiskgratäng bjöd hon på ikväll med pressad potatis till. God, lättsmält mat som magen (och jag) gillar.
Lite fredagsmys att starta helgen med känns bra. Vi såg "På Spåret" tillsammans där jag faktiskt klarade Aten precis före Göran Hägglund :). Inte ofta det händer. Lysistrate kunde jag också men väninnan var mer bevandrad i ryska hockeyspelare, ett område där jag har noll kännedom.
 
Katterna gömmer sig tyvärr när jag får gäster för det mesta men kvällen innan myste de med mig i soffan då jag såg en väldigt bra film om judegettot i Warzawa. Ninas resa hette den, klart sevärd trots mer än två timmar i Svt2 ända till halv ett på natten då sluttexterna rullade ut.
Gott när de är sams, syskonen.
 
Ha en trevlig helg!
 
 

Mot havet

Kategori: Miljö, friluftsliv

Bara en kortis blir det idag då jag både är bjuden på födelsedagskalas tidig eftermiddag och senare på kvällen ska på restaurang Orangeriet med Umegänget för god mat och boulespel. Rolig kombination som jag inte prövat förut.
 
Igår hade vinden mojnat och några gluggar fanns i molnen så vi åkte ut till Holmsund, egentligen för att hälsa på hos några, men då de var inte hemma lyckades jag övertala min måttligt naturintresserade vän att låta mig andas lite havsluft. Först ett stopp vid bäcken för att leta strömstare.
Ifjol var första gången jag lyckades få se den men även igår visade sig den pigga fågeln, badandes och fiskandes i bäcken. Bara en dålig bild blev det men ändå ett roligt möte. Här är bäcken där strömstaren var alldeles nyss :). Ifjol publicerade jag några bilder även om inte de heller blev bra, klicka här om du vill se dem.
 
Mestadels öppet vatten men lite is hade frusit till av nattens minusgrader.
En skön men lite halkig promenad längs bäcken som jag avbröt ganska fort då jag inte ville skrämma iväg strömstaren helt. Vi åkte vidare ut mot Lövön ända ut mot havet med i stort sett helt öppet vatten.
Fina blåfärger av molnen. Ja, lite is närmast land ser ni även på nästa bild.
Jag mötte en fågelskådare med tubkikare som rekade inför dagens Ume Bird Race då det gäller att se så många arter som möjligt på drygt 6 timmar. Här fanns inte en fågel i sikte denna dag.
Jag tycker det skulle vara roligt att få vara med och leta fågelarter i januari men har inte några riktigt fågelintresserade vänner, tyvärr. Mannen föreslog att jag skulle anmäla mig och vara med på festen efter racet för att lära känna några, men så modig är jag inte. Jag försökte ifjol få vara med i något lag via Facebook men fick inget napp då heller.
 
De har i alla fall fått en fin dag att vara ute i för idag lyser solen och det är bara -1°. Jag får väl nöja mig med kalas och godsaker istället. Inte så dumt det heller :)! Ha en trevlig helg!
 
 
 

Snöstad med barnaljus

Kategori: Umeå Stad

Fredagen den trettonde kan vara otursdag men för mig igår var det bara trevligt, speciellt på kvällen då jag skulle träffa min systerdotter på stan. Vi har haft ett ruggigt snöoväder i flera dagar men när det är över och vägarna har hunnit plogas så blir det riktigt vackert.
Här är Kungsgatan in mot centrum ca kl 17. Det kan vara lite svårt för cyklisterna att hitta när skyltarna ser ut som nedan, eller hur?
Närmast gaveln av Mimerskolan som den hette förr men numera Elite Hotel Mimer. Det blågröna som anas längre bort är Umeås nya simhall med det tråkiga namnet Navet. 
Jag tittar in till Vänortsparken med sin mysiga belysning.
Snötyngda grenar i närbild.
Lite glitter kan anas och bakom dem ljusen som vi ska titta närmare på senare. Ute är det bara -4°, men det känns kallt efter att vi haft plusgrader några dagar.
 
Så här såg det ut vid en annan ingång till parken.
Jag går inte in där utan vandrar vidare in mot centrum där torget byggs om för fullt innanför fula gallergrindar. Inte fotar jag det utan tittar till höger istället.
En bland många översnöade fordon men den här var lite extra fin även om den lutar mot tråkiga avfallskärl.
 
Jag är på väg för att träffa systerdottern som jag nämnt och vi sammanstrålar utanför Sushi House dit vi går in och bestället Mammas special. Jättegott var det. Så härligt när wasabin stiger ända upp i hjässan och rensar alla bihålor eller vad den nu gör :). A bjuder för vi låtsas att det är hennes födelsedag som egentligen inföll veckan innan. Då borde förstås jag ha bjudit men så blev det inte.
 
Sen går vi ut på Renmarkstorget där fortfarande storgranen ståtar med julbelysning.
Precis till höger har Stig Lindbergs skulptur Fisken blivit vackert täckt av snön.
Vi beger oss tillbaka till Vänortsparken där barnens alla ljusburkar tändes kl 18. Ja, de tände nog dem tidigare men nu var den officiella invigningen och alla (speciellt föräldrar med barn som ville visa just sin burk) höll sig utanför ringen.
Visst är det vackert? Enligt lokaltidningen är det 4 200 burkar i år. Egentligen skulle de ha tänts redan i november, den 18 tror jag det är en Barnens egen dag, men i fjol regnade det då för fullt och arrangemanget sköts upp. Det blev en fin inramning med den nyfallna snön, tycker jag.
Här syns ingen snö utan bara en massa folk men åt andra hållet, mot stadskyrkan, ser ni den.
Efter den ljusa upplevelsen tog vi oss till hennes lägenhet där det bjöds på smarriga tårtor/kakor och grönt Roiboste. Jättegott och en ny smak på teet för mig som bara smakat rött Roibos tidigare. Då gav jag henne presenterna också som i år var rätt så många då jag handlat porslin och glas från Fyrklövern.
 
Nu har kylan kommit också när himlen är vackert blå mot allt det vita. Jag vill fota mycket mer. Men det har jag ju gjort så ofta förut så jag hejdar mig. Ha en trevlig helg!
 
 

Händer inget men minnen finns

Kategori: Min närmiljö

När nu helgerna och därmed de festliga sammankomsterna är över kommer lugnet sakta, i alla fall det yttre. När jag skrev sist var det kallt och det hann ner till -26° innan det vände och blev behagligt igen. Sen svängde det över till plusgrader och just idag är det riktigt ruskväder med regn och snöblandat vertikalt i luften då det blåser ordentligt. Till postlådan har jag gått två gånger men inte mer än så utanför dörren. 
 
En bild från en av de fina morgnarna.
Grönfinkar är det som solar högt uppe i björken.
 
Jag plockar bort julsaker, byter ut julgardiner och dukar och gör mig redo att möta det nya året. Januari är vanligtvis en trist månad med få ljustimmar och en sån dag som vi har idag gör det inte lättare. Kanske är det den stämningen eller att de i tv nyss haft cancergala som får mig att vilja berätta om min familjs cancerhistoria.
 
Min far som dog redan 1974 hade lungcancer på slutet. Han hade rökt pipa i femtio år innan han slutade efter sin andra hjärtinfarkt. Han var på sjukhuset ofta det senaste halvåret men låg på Medicin så jag är inte säker på om det var cancern som tog hans liv. Någon strålning eller cellgiftsbehandling hörde jag aldrig talas om. Han hade sitt tjocka hår kvar och när han dog talades det om lungödem och en tredje hjärtinfarkt, men det är klart att cancern spelade roll. Jag var bara 19 år när han dog, en tid i livet då mycket hände utanför hemmet, så jag vet faktiskt inte mer.
Bilderna hör inte alls hit men är nytagna.
 
Min mor som var en riktig friskis ville visa mig en sak 1983, tror jag det var. Försynt visade hon mig en stor knöl under högra bröstet. Men mamma, sa jag upprört, varför har du inte berättat tidigare? Som sagt var hon inte den som ville besvära i onödan. Jag tog i alla fall med henne till läkare direkt. Snabbt blev hon inlagd och hela bröstet opererades bort. Hon var då 75 år. Däremot hade inte cancern spritt sig så hon slapp cellgifter. Strålning fick hon varje dag i flera veckor men hurtig som hon var cyklade hon från Åldermansvägen på Teg upp till lasarettet och tillbaka efter behandlingen, ca 4 km enkel väg. Det var väl ingen sak, sa hon bestämt, när jag ville hjälpa.
Skatan kämpar för att få sig en smakbit av småfåglarnas solrosfrön med fett.
 
Nästa gång var det jag som hade en cellförändring på livmoderhalstappen 1987 vilket upptäcktes vid en rutinkontroll. Den tog de bort med laser i stort sett smärtfritt för mig. Stor som en tjock femtioöring var den.
 
Ni vet att jag drabbades av utbrändhet 1994 (den fanns redan 1992 men arbetslöshet gjorde att jag inte begrep). När jag efter mycken kamp fick sjukbidrag 1999, alltså jag ville inte alls ha det utan få hjälp tillbaka till arbetslivet istället, sökte och kom jag in på en collegeutbildning i engelska. Där gick jag med betydligt yngre elever ca tre halvdagar varje vecka och kämpade hårt. Först bröt jag ett handledsben i höger hand så jag fick också lära mig skriva med vänster, bl.a. ett nationellt prov.
 
Vad vill jag nu säga med det? Jo, jag hade så svårt att acceptera min sjukdom och istället för att vila och ta det lugnt påbörjade jag studier vilket inte alls var bra då stressen och pressen ökade. Jag upptäckte en knöl i höger lår som faktiskt växte ganska snabbt. Jag försökte väl ignorera den men till slut bokade jag tid på vårdcentralen. Jag fick vänta ca fyra veckor innan jag kom dit, men sen gick det snabbt.
En lite otäck målning kanske passar. Jag känner att det är jobbigt att berätta om det här fast det är så länge sen.
 
På lasarettet konstaterades att jag hade en elakartad tumör som skulle opereras bort. Jag scannades ordentligt med olika röntgenbilder men den hade inte spritt sig. Den första läkaren jag träffade sa att jag kanske inte skulle kunna gå efteråt då de var tvungna att ta bort en hel del muskel. Jag skulle alltså blir rullstolsburen. Jag blev förstås skärrad men tog nog inte helt in den infon, som tur var. 
 
Jag hade fått plats på Konst i Kvarn i Vindeln i juli och planerade den utställningen, men studierna var i alla fall avklarade och tumören hade slutat växa. Men den var rejält stor visade det sig när de plockat ut den, nio cm lång som ett stort ägg. Jag har ett ärr på ca tjugo cm som går från höften ner på låret och en liten grop inåt där den satt. Däremot går jag hur bra som helst trots att de tog bort en bit av lårmuskeln. Läkare nr 2, en fantastiskt förtroendegivande man, sa tryggt att inte behövde jag oroa mig för att hamna i rullstol, när operationen närmade sig. 
 
Jag hade också haft en dröm: jag kravlade omkring på knä på ett golv med en krossad spegel. En bit hamnade i knäet men den gick att ta bort. En större skärva satt i just höger lår. Den måste opereras men det kommer att gå bra sa någon i drömmen och den vissheten bar jag med mig. Efter operationen låg jag inne på ortopeden i ca fem dagar där jag fick träna på att gå med kryckor. När de skulle ta bort dräneringsslangen varnade de för att det nog kunde göra ont, men si, jag kände absolut ingenting, så nerverna var troligtvis kapade. 
 
Den första tiden hemma gick det förstås tungt att gå. Jag bodde 3,5 trappa upp utan hiss så lite kamp var det allt med så småningom bara en krycka. Lycka var det när jag upptäckte att jag både kunde cykla och köra bil obehindrat men bara att gå några meter på stan t.ex var länge väldigt jobbigt trots att jag kunde släppa kryckan relativt snabbt. 
 
Inte hade jag trott att det skulle ta så här lång tid att berätta. Suck! Jag tror det får bli ett senare inlägg också fast jag jättegärna hade gjort färdigt idag :).
 
Blev det här för tungt för er läsare, tro? Skriv gärna en kommentar.
 
 
 
 

Julafton

Kategori: Festligt

En stor kommamåne blickar ned på mig från kvällshimlen nu när jag plötsligt får lite energi att skriva här. Serien Doctor Thorne har just slutat lyckligt för nästan alla medverkande och nästa program som intresserar mig börjar inte förrän om en halvtimme. Ute har kylan gripit tag ordentligt, -20,8° står det på termometern. Idag vid tolvtiden när jag tog en liten promenad efter snöfallet var det bara kring -12°, men med isvindar på kinden ville jag inte gå långt. Istället har jag sorterat årets papper bl.a. och känner mig så nöjd när nu lådan är tom redo för 2017 års dokument. Fast man har mer och mer på datorn så nog blir det papper ändå trots att jag är bra på att kasta det oviktiga.
 
Julaftonen bjöd på mycket mildare luft när jag körde till Grubbe och min brorsdotters familj vid tvåtiden. Vi samlas där 7-8 personer, i år bara 7 och har det gott tillsammans. Detta år var det exakt tjugo år sen min mor och brorsbarnens farmor dog just på julaftons morgon. Hon finns ständigt i mina tankar någon gång per dag. Jag minns henne med glädje och värme, tyckte så mycket om mamma, Hedvig Maria född 1908, en glad, livlig och aktiv kvinna ända tills hon vid 84 års ålder fick en stroke och blev halvt förlamad. De sista 4 åren bodde hon på Hemgården bunden/buren av rullstol som någon annan måste styra. Jag vill minnas hennes friska tid och det är också det jag gör för det mesta. Här ska jag sätta in en bild som jag scannar från något album men det får bli senare.
 
Istället får ni se mig denna julafton.
De säger att jag blir allt mer lik min mor men det ser inte jag. Mest släktingar som ser mig sällan som säger så, eller de som hör min röst i telefon och också känt min mor. Här har jag min nya julklänning inköpt på MQ några dagar innan. Enkel, rak och juligt röd i behaglig viskos. Mamma hade mer grått hår på äldre dagar men jag har ännu mitt blonda hår kvar även om det mörknat lite längst upp. Hon var också en lång kvinna, ca 173 cm medan jag bara mäter 165, alltså kvinnlig medellängd.
 
Så, åter till nuet. Vi bjöds på god glögg, superläckra hemgjorda biskvier och andra bakverk, småpratade lugnt tills det var dags att samlas till Kalle Ankas vänner kl 15.
När barnen var mindre visade de inte speciellt intresse för denna tecknade timme men nu när de är 10 resp 12 sitter de snällt med oss vuxna och kommenterar, skrattar och har kul.
 
Efter det börjar vi sakteliga förbereda middagen. Jag hade gjort grönkålschips som jag tog med, likaså gravlax med senapssås och goda tomater. Även brorssonen hade gravlax med, hemgjord sådan vilket förstås var godare. Vi hjälps åt att fylla julbordet med godsaker. 
I uterummet, det relativt nya, hade de dukat fint. Här är värdinnan A med sonen som sakta blir allt vuxnare.
 
Här är vi bänkade och låter oss väl smaka.
En nyhet var varm grönkålssallad med valnötter och västerbottensost. Den var jättegod, åtminstone var den min favorit. Efter alla sillar och lax smakar det så gott med grönsaker, tycker jag, och lider inte alls av att avstå från köttbullar, skinka och prinskorv. Några julsånger blev det också som passade bra som snapsvisa, t.ex. Hej tomtegubbar.. som visst just är en sådan och inte alls en barnsång som jag trodde i yngre dagar.
 
Någon brådska blir det inte nu när inte tomten kommer. Lite höll familjefadern och morbrodern deras på för att försöka lura barnen att tomten var i faggorna, ringde på dörren och bultade på altanfönstret, men inte går de på sånt idag. Lite kul är det i alla fall. Lilla A delade ut klapparna och pilade snabbt mellan oss alla med färgglada paket. Helt utmattad blev L av att få så mycket.
Eller var det bara spel.... :)?
 
Jag skulle vara nöjd med 2-3 klappar men helt utan vill jag inte vara. Så barnslig är jag fortfarande att det är roligast att få.
Klart att det är roligt att ge också när det man ger blir riktigt uppskattat men det är ju lite ansträngning varje år att komma på gåvor, gå i affärer och slå in paketen. Kära besvär, eller hur?
 
Fadern med tomteluva var lite ledsen ett tag att han inte fick några paket men så småningom växte julklappshögen där också.
Så även han blev nöjd. Paketöppningen är alltid ett kaos men lite lugnare än vanligt, tror jag, som trivdes denna afton i gemenskap. Jag som inte har en egen familj varje dag även om katter och särbo fyller tiden och ger litegrann familjekänsla.
 
Glad är jag att vi ses till jul och firar våra födelsedagar ihop. Såsom varande faster och gammelfaster får jag vara med. Resten av julhelgen blev lugn. Min vän och hans son kom och hälsade på en av dagarna och sen var det dags för släktmiddagen jag redan nämnt. 
Himlafint var det och med bara lite vitt på marken fanns julstämningen nära. Till nyår fastnade detta lilla pärlemormoln på bild.
Om det är ett sådant vet jag inte säkert, men kanske.
 
Jag försöker ta det lugnt nu efter allt firande men ändå piper och susar det i öronen dagligen. Jag är så less på min tinnitus som aldrig ger sig. Det gamla susandet består och nya ljud gör sig hörda emellanåt samtidigt som öronen slår lock med jämna mellanrum. Jag har en tro på att när stressen minskar ska tinnitus också lugna ner sig men jag börjar tvivla. Visst finns tystare stunder men när ljudet då kommer igen med förnyad styrka är det lätt att ge upp hoppet. Nåja, än finns tron på kroppens (och själens?) självläkande förmåga.
 
En liten katt som inte vill gå ut i kylan får avsluta mitt inlägg.
Nu kl 22.30 är det -21,7°. Hurv! Men redan om några dagar ska det bli varmare att vara ute.
 
En god fortsättning på det nya året önskar jag er. 
 
 

Snart nyår

Kategori: Festligt

Årsslutet närmar sig och det känns bara bra då 2016 har varit ett ovanligt tufft år. Inte för mig personligen utan i världen i stort. Ett nytt år innebär en ny början med hopp om att det ska inträffa mer positivt i år. Lite naivt hoppfull är bara bra att vara, tror jag.
 
Som vanligt håller jag mig till de små nära tingen i mina inlägg. Ett exotiskt julbord besökte vi i Umegänget den 17/12. Nio personer kom till restaurang Örnen på Ön här i Umeå.
Det matstället har jag aldrig besökt tidigare men en annons om julbord med många vegetariska rätter lockade mig att anordna en aktivitet för kamratklubben. Ägaren berättade att det var mat från 20 olika länder, inte bara grönt utan även några kött- och fiskrätter fanns med, bl.a skinka från känguru. Det smakar ju inte jag men de andra sa att det var hyfsat gott.
Spenatpajaktigt till vänster och getostbollar till höger. Mycket färger på julbordet och härliga smaker för mig med flera.
De vanliga julborden består oftast mest av kött, lax och sill. Det gröna glöms helt bort om det inte är någon röra, såsom mimosasallad eller rödbetsgegga. Ja, just på bilden av varmrätterna är det ju inte mycket av den gröna färgen men som helhet fanns där mycket för en vegetarian att smaka. Gott var det och trevligt hade vi som vanligt. I morgon blir det att stråla samman igen men då med lite mer traditionell mat, tror jag. Eftersom det är knytis känner jag inte till vad som kommer att hamna på bordet.
 
Roligt med julens fester men de kommer så tätt att jag inte hinner vila emellan. I onsdags hade jag min årliga efterjulsläktmiddag för 8 personer och det var mycket jobb. Jag bjöd på glögg med tillbehör, bl.a. västerbottensostkakor och crostini med philadelphiaost och druva. Till varmrätt hade jag lagat en lasagne med räkor och kräftstjärtar, spenat och morot m.m, ett recept jag funnit i tidningen Mersmak. Den smakade okej men det var helt tokiga doseringsanvisningar så det blev mycket mat över. Jag har kollat receptet och jag hade skrivit av rätt men hälften av lasagneplattorna hade räckt. Inte underligt att det blev lite kaotiskt när min kastrull inte riktigt räckte till så jag fick hälla sås hit och dit.
 
Till efterrätt en riktigt god saffranskladdkaka med lingongrädde. Det blir en favorit som jag kommer att göra fler gånger. Efter maten spelade vi ett nytt sällskapsspel som jag köpt nu i december, Place heter det. 
Årets amaryllis som finast. Nu är den andra stjälken snart utblommad men jag fick en ny av min brorsdotter, en vit som ännu inte slagit ut. Härligt! 
 
Åter till spelet som är ett frågespel om olika platser i världen, bl.a huvudstäder och filmer, var de utspelar sig. Riktigt roligt tror jag att de flesta tyckte, kanske inte barnen men de satt i alla fall med.
 
En annan jag bjuder på mat är denne lille akrobat som jag zoomade in i torsdags morse.
Skön stil, inte sant!
 
Idag har jag besökt en väninna som bor ca 2 mil bort vid en sjö. Hon bjöd på en läcker lunch med en massa godsaker och en frisk promenad på isiga vägar hann vi också med. Jag hade broddar. Precis när vi öppnade dörren såg jag en liten vit vessla (hermelin?) med halva svansen svart som pilade runt några trädgårdsmöbler vid väggen. Jättefin! Då hade väninnan just påtalat att det var ont om djurliv i omgivningen så hon blev ganska snopen. Varken hon eller jag har tidigare mött en sådan i verkliga livet. Jättekul, men någon kamera hade jag inte med.
 
Strax börjar På Spåret som jag tycker är roligt att följa med i. Vanligtvis är vännen med mig i soffan men i kväll valde han sitt eget hem och då blir det genast svårare att hänga med i svängarna. Vi ska ses i morgon istället och fira in nyåret tillsammans med UMeGänget där han egentligen inte är medlem, men till midsommar och nyår vill jag ha honom med. Självklart, eller hur?
 
Ett Gott Nytt År till er alla!
 
 
 
 

Julhälsning

Kategori: Festligt

Det måste man ju ta sig tid till. Det blir samma bild som jag visade på Facebook för mina vänner där, men jag hoppas det går bra ändå.
Som ni förstår rymdes inte jag och Desirée på bilden nu när tomtarna ville vara med.
 
Ha en skön julhelg!
 

Grisbackaänget 2010, fortsättning

Kategori: Grisbackaänget

Vår fina decembersnö har nu regnat och nästan tinat bort lagom till jul. Det är lite trist men vi ska visst få lite påspädning av flingor på själva julafton enligt SMHI. Kanske julstämningen ökar då eller så blir det bara besvärligt i trafiken.
 
Nåja, vi återvänder till mitt sista besök i resterna av byn Grisbackaänget. Uppe på backen där min barndomskompis B bodde var nu deras hus flyttat som jag tidigare berättat om. När man däremot går backen ned mot stora vägen 363, stod familjen Löfgrens hus ännu kvar.
Där bodde tidigare i mitt minne två krigsbarn från Finland, Hillevi och Rittva, två flickor som jag tyckte om. Jag har ingen aning om ålder vare sig på mig eller dem, men däremot minns jag den senare familjen. De bestod av den långe fadern I, glada modern S och busiga sönerna P-E som ändå var ganska hyfsad men de ännu busigare tvillingarna L och L. Så enkla kan barnaminnen vara :).
I februari 2010 bäddade snön in huset fint. 
 
Jag var några år äldre än pojkarna men var ändå där och lekte ibland, minns en liten rutchkana som jag var för stor för. En gång fick de en vit katt av oss, vi hade många i vår ladugård. Jag var då liksom nu en stor kattvän och höll lite koll på hur barnen L behandlade katten. En gång fick jag se att de bar den i svansen vilket gjorde mig så upprörd att jag senare helt sonika hämtade hem katten! Men inte fick jag bestämma. Ganska snart var katten åter hos dem och jag fick ge mig. Den fick nog ändå ett gott hem men naturligtvis blir det lite hårda tag med busiga ungar som den fick stå ut med. 
 
När jag var 10 år föddes dottern G-I vilket gladde oss småflickor mycket. Jag minns dock inte att vi fick vara barnvakt som vi önskade. Hur länge familjen bodde kvar har jag ingen aning om men ovan var huset i alla fall utrymt redo för rivning. 
 
Nästa hus var redan borta men därifrån ungefär har jag tagit bilden av den tomt där vårt hus stod.
Inte mycket till bild! Vår ladugård hade baksidan mot garagens gavel.
 
Nej, usch, nu går jag raskt vidare till huset som stod kvar längst och som man kunde se när man körde Norra Länken mellan Backen och Ersboda. Där i mitten har rondellen fått namnet Västerslättsrondellen, tråkigt nog. Jag hade önskat att byanamnet fått vara kvar men kommunens handläggare tyckte annorlunda. Jo, jag ringde faktiskt upp honom.
Här bodde familjen Esberg, tant J och farbror (äsch, där sa man bara farbror Esberg) tillsammans med sönerna B och T, ungefär i samma ålder som mina bröder, 13-15 år äldre än jag var. Ni anar en stor bulldozer eller vad de nu kallas så därför fotar jag huset i flera delar.
Jag till och med tittar in :).
In i köket var jag nog några gånger och jag minns att det luktade ladugård där. Det gjorde det aldrig hos oss, tänkte jag också. Men nu i vuxen ålder har jag kommit på att sina egna dofter känner man ju aldrig, ej heller sitt eget hems. 
 
De hade förstås också en ladugård.
Och ett annat förråd, en bod.
Mellan husen gick vägen till våra åkrar där vi hade slåtter så förbi dessa hus har jag många gånger åkt, antingen på tom vagn eller högst upp på hölasset med pappa som körde nordsvenska hästen Dolla. Ibland var kompisarna med däruppe. Det var jättemysigt att åka gungigt hölass ända in i vår ladugård tills pappa hjälpte oss ned och vi kunde hoppa i höet eller bara springa ut på gården och fortsätta med andra lekar. 
 
Så här såg ladugården ut från vägen. 
Husen och gårdsplanen användes väl av Botniabanans eller andra företags arbetare tills de inte längre behövdes. Nu står där industrihus av olika storlek och karaktär och inte en susning visar att det en gång varit en levande jordbruksby. Vemodigt, men det är väl naturliga tidens gång med byar som ligger så pass nära stadens centrum. Bara tre km hade vi att cykla eller på vintern åka spark till Umeås centrala delar. Klart det fanns bilar också men som barn var det inget val.
 
Nu är det slut på foton, i alla fall de relativt nytagna. De gamla från 50-60-talet är tyvärr av ganska dålig kvalitet men kanske plockar jag in något fler, kanske inte.
 
 
 
 

Luciasolen

Kategori: Min närmiljö

Inte förrän vid tiotiden är det helt ljust den här årstiden men på Luciamorgonen fick vi en vacker soluppgång i alla fall. Jag hade satt klockan och steg upp redan kl sju för att se Lucia från Varbergs fästning i Svt1, en jättefin skön stämningsfylld upplevelse. Inte förrän närmare nio började himlen skifta lite i rosa. 
 
Den här bilden tog jag genom fönstret 8.45.
En kvart senare en ny utsikt och himlaupplevelse.
Ytterligare en kvart senare, 9.15, började himlen solbrinna.
Så mycket jag hann med när jag steg upp så tidigt. Jag julpyntade färdigt med alla tomtar från olika kartonger och placerade även ut julkrubbans figurer samt satte upp en ljusslinga vid entrén. Den går på timer i 6 timmar och lyser från 15 till 21 ca. Fint men tyvärr tar batterierna slut fort. I tisdags fick vi också lite påfyllning på snön ute vilket ger ännu mer julstämning.
 
Igår åt jag japansk julbuffé med två väninnor som båda ska ut och resa snart. Själv har jag ingen resa inbokad den närmaste tiden och det känns konstigt. Jag som har rest både vår och höst de senaste åren, men i år blev det inte någon höstresa ens. Inte ens till väninnan i Stockholm kom jag mig.
 
Japansk mat är i alla fall jättegod, mest var det olika sushibitar med fisk och skaldjur. En illröd liten bläckfisk med härligt tuggmotstånd men god smak och en stor mussla som i formen påminde om en hummerklo var nya bekantskaper. Grön algsallad gillade jag också. Dessutom fanns det många godbitar att välja på till efterrätt, till koppen med grönt te.
 
Snart är det dags för sista yogapasset för i år, alltid spännande att se vilka rörelser ledaren Å ska få oss att göra idag.
 
Ha en trevlig helg denna fjärde advent! Dags att tända sista ljuset i min fina änglaljusstake! 
 
 
 
 

Grisbackaänget, det som var kvar 2010

Kategori: Grisbackaänget

I nuet händer inget värt att berätta så jag återvänder till 2010 och min barndomsby som jag flyttade från redan 1968. Jag var nästan 14 år fyllda och flyttade med familjen till en villa på Vallmovägen på Västerslätt. Mina äldre bröder (13 o 16 år äldre) bodde kvar på övervåningen av bondgården några år till men på nedervåningen flyttade Bilfrakts kamrer in.
 
Redan 1964 köpte Umeå Kommun fastigheten med all mark för de planerade då att utöka Västerslätts industriområde. Min äldre bror blev väldigt upprörd då han hade sett fram emot att fortsätta med jordbruket men pappa bedömde det som att det var enklast att sälja. I annat fall hade marken exproprierats, vilken innebär tvångsinlösen, om jag har förstått det rätt.
 
En gammal bild på vår gård tagen från ängarna och Rödbergshållet. I mitten bagarstugan där det faktiskt bodde en familj när jag föddes 1954. Till höger bostadshuset och till vänster ladugården som revs redan 1967-68.
En lång björkallé ledde upp till Hissjö/Vindelvägen som gick genom byn. Vännstedts hus på andra sidan vägen anas direkt till höger om vårt hus och längst till höger ett hus som innehade många olika familjer under de 13 år jag bodde i byn. Mest kände jag familjen Andersson vars barn A och U vi lekte med och hos.
 
Oj, det är inte meningen att jag ska stanna i gamla minnen så mycket utan år 2010 insåg jag att nu är hela byn på väg att försvinna så jag skyndade mig dit med kameran för att föreviga de få, endast 5, hus som ännu stod kvar.
Byn hade ursprungligen 22-23 gårdar och före den här, där familjen Sundling bodde på 50-60-tal (mer vet inte jag) stod nästan i början av byn räknat från Umeå centrum. Först fanns ett vitt hus där systrarna Gyllensten höll i söndagsskolan, sen kom familjen Sahlins hus där min barndomskompis G bodde och därefter ett vitt där jag inte kände någon direkt.
 
Där fanns bl.a. en ladugård och bakom den stod många skrotbilar som vi barn lekte i. En skogsväg gick snett förbi och i mitt minne stod skrotbilarna efter den men G hävdar att jag har fel och jag ger mig då hon faktiskt bodde alldeles i närheten. Skogsvägen ledde bl.a. till ett låst bergrum med många varningsskyltar på, ägt av militären. Mycket spännande! Först därefter kom ovanstående hus där farbror Ville och hans Lina bodde som jag ibland hälsade på i sällskap med min pappa.
 
Nära dem fanns familjen Vestmans hus där min kompis I bodde med storebror H. Ett år yngre än mig var hon och  hade två jättesöta pekingeser. Här är baksidan som vetter mot grannen S...
.... och så här ser framsidan ut.
Garaget är av nyare datum som synes. Den gamla boden nedan innehöll kanske också garage en gång i tiden.
Öppna är dörrarna fast ingen bor där. 
Lite vemodigt att snön tillåts tränga in, men alla hus skulle snart rivas. Bara jobbare som höll till däromkring när Botniabanans stora område bebyggdes. Järnvägen går inte där, men tågen ska väl in, servas ibland och förvaras någonstans.
Det här lilla huset stod närmast vägen. Jag har ingen aning vilka som bott där sen vi flyttade. Som jag minns det blev det aldrig av att jag besökte mina gamla väninnor i byn utan mitt liv rullade på med nya vänner. I skolan sågs vi men bylivet var borta för min del. 
Denna lilla tall påminner mig om lite dramatik. Tydligen var det lite grannfejd över några träd och en dag när jag cyklade förbi stod ena grannen och högg med sin yxa ett stort träd nära vägen. Jag kunde höra ilskan och blev jätterädd så jag cyklade förbi i rasande fart till min kompis längre bort. Sen gruvade jag mig för att ta vägen tillbaka men då var allt lugnt igen.
 
Om vi fortsätter på den här sidan vägen kom först ett skogsparti med en stor, i barnaögon jättestor grop. Pinnmogropen har jag fått höra att den hette fast vi sa "Pimmogropa" på vår västerbottniska kustdialekt. Ovanför den bodde min bästa kompis Britt med sin storebror och föräldrar. Det gula huset har jag visat förut, se här , men så här såg tomten ut 2010.
Huset har nämligen flyttats och lever vidare i stadsdelen Tomtebo. Kul, tycker jag.
 
Mitt internet var borta i nästan 2 dygn pga fel i områdets nät för detta inlägg började jag med redan i onsdags fm. Skönt att få avsluta det nu men jag återkommer med några fler bilder på hus på Grisbackaänget senare.
 
Igår var det tjejfest med minst trerättersmiddag med tillhörande dryck. Är fortfarande mätt fast jag bara ätit en filtallrik i morse och te med en hårdbrödmacka och ett havrekex med ost före lunch. Klockan närmar sig 16 så det är väl dags att laga dagens enda riktiga måltid. I morgon är det bridgefest med 84 anmälda varav jag bara känner de sju andra i min nybörjarkursgrupp och känner igen några i fortsättningskursen som vi fikat med. Där ska tävlas (inte vi) och sen ätas julbord. Det blir mitt första i år och jag ser fram emot det för då har säkert aptiten återkommit :).
 
Ha en trevlig helg ni också!