konstbarbro

Gammalt och nytt i staden

Kategori: Umeå Stad

Jag hann inte med något Fototriss i helgen då temat "Rak" hade krävt en del av mig. Jag scannade tänkbara alternativ i närheten och tog en titt i arkivet men fann ingenting direkt så då fick det vara. Istället visar jag nu lite bilder jag tog i Umeå stad för drygt fjorton dagar sen.
 
På stadbiblioteket har de invigt två nya konstverk. Här är det ena.
Enligt vad jag har läst är det en dricksfontän. Om man verkligen kan dricka friskt vatten ur den är jag däremot inte säker på och jag såg heller ingen försöka.
 
Mer bibliotek blir det inte utan vi gick ut på Strandvägen där det finns många gamla fina hus. Aschanska Villan är ett av dem.
Där har det nyligen öppnats en ny restaurang i källaren som tydligen heter "Hunger och törst" och ska ha fasta tre- eller femrättersmenyer som byts ofta. När jag var ung kallades huset Hantverkshuset och där i källarvalven har jag varit många gånger på trevliga fester.
 
Upp på Storgatan bar det av sedan med en vy över fina Stadskyrkan och en nedåtgående höstsol.
Vidare öst på stan mot Scharinska villan som nyligen renoverats men än inte tagits i bruk vad jag vet.
Huset var tidigare kårhus och även där har jag varit på studentfester på 80-talet. Lilla huset i bakgrunden som jag tycker är jättefint var tidigare vaktmästarbostad eller var det chaufförens bostad??
Idag bor visst ingen där utan det används på annat sätt. Fint med alla roströda lönnlöv som täcker marken.
 
Efter det passerade vi Ringstrandska villan som jag fotograferat tidigare i min blogg och kom snart fram till vännens lägenhet. Den här bilden är dock från korsordsmys hemma hos mig på Ersboda.
På så vis kommer jag in på lilla Tusse som nu bär blåkrage igen. Ett litet sår på ena frambenet som jag rengjorde för ca en vecka sen har utvecklats till en böld som nu spruckit. Idag har jag varit med honom till veterinären som gett honom antibiotika och klippt bort päls från såret. Resten måste jag fixa själv, hålla honom inne och rengöra såret med bakteriedödande salva 3-4 dagar. Tror ni den lilla katten begriper det. Nej, han springer fram och tillbaka och vill ut med jämna mellanrum, ca 3 minuter mellan varje "Nu vill jag ut!-jam" Kragen gör att han inte så lätt kommer ut genom luckan till balkongen där han faktiskt får vara, så jag måste öppna och se hans besvikelse att inte inglasningen är öppen så han kan springa ut i naturen här bakom.
 
Men syster Desirée får vara ute och det blir lite bök med att ordna öppet för den ena och stängt för den andra. Men det är bara några dagar.
 
I morse tog jag mod till mig och uppdaterade till Windows 10 och än så länge är jag faktiskt nöjd. Jag fick tillbaka hela skärmbilden (har haft en svart ram någon månad), texten är tydligare och även bildskärpan, upplever jag. Än så länge inga konstigheter, peppar, peppar. Detta roliga uttryck när man inte vill utmana ödet genom att vara för nöjd. Undrar var det kommer ifrån?
 
I helgen har jag pyntat advent det mesta i alla fall. Närmare Lucia tar jag fram resten, tomtar och sånt som är ännu juligare. Jag har också bakat, provat två nya recept, men det blev inte riktigt så bra som jag önskat. Ibland ska man nöja sig med gamla beprövade recept verkar det som, men det är alltid kul att prova nytt. Jag är i alla fall redo att bjuda på lite glöggkalas till några olika väninnor, om de har tid att hälsa på.
 
Önskar er en fin början på december. Bara Tusse blir frisk blir det nog bättre för mig också, hoppas jag :).
 
 
 

Poettostranden

Kategori: Resor och utflykter

Idag när det vackra vinterlandskapet tinar och regnar bort kan det vara läge att minnas tredje dagen på vår Sardinienresa, den 4/10. Solen sken härligt varmt från ljusblå himmel och vi bestämde oss för att gå till den hyfsat närbelägna stranden Poetto. 
 
Först gick vi ut på terassen direkt efter vår frukost för att ta lite bilder.
Utsikt över en liten blåvit båtparkering och gatan vi gick på kvällspromenaden jag berättat om tidigare. Där nere fanns ingen strand det gick att bada vid.
 
Härligt varmt var det redan vid niotiden så jag vågade använda min relativt nya sommarklänning i en mjuk, härlig kvalitet.
Klippan i bakgrunden zoomar jag in. 
Den är ganska mäktig belägen i närheten av huvudstaden Cagliari dit vi skulle åka nästa dag. Efter att vi tagit dessa foton började vi gå till Poettstranden som skulle vara ca 2 km bort, enligt info på nätet. I receptionen sa de ca 4 km. Det skulle vi väl klara av att gå, tyckte vi och påbörjade promenaden. Jag hade kollat kartan och vi valde små gator för att slippa ljudet och avgaserna på den större mycket trafikerade Viale Leonardo da Vinci.
 
Sista biten före vi skulle över en bro gick vi på en stig omgiven av snårig sly och gläfsande små hundar. Skräpigt var det och på ett ställe en hundgård full av stora skällande hundar av olika vaktraser. Det var riktigt otäckt just där och lite känsla av maffiafilm. En plats man verkligen inte skulle passera i mörkret och helst inte dagtid heller, men vi kom till stora vägen där bron fanns utan problem och följde sen den en längre bit.
Vacker hibiscus blommade över en mur och gav oss tillbaka den trygga semesterstämningen. Det var betydligt längre än vi föreställt oss även om stranden dök upp men den var verkligen inte badvänlig redan. Smal och skräpig av torra växter, bara enstaka fiskare som sökte få napp.
Här har vi just delat på oss. Jag som gillar att gå i sanden  och vattnet tog trappan ned och väninnan som föredrog fast under fötterna fortsatte en bit till på trottoaren ovan.
 
I det ljusare bruna som ni ser i sanden fanns det massor av små torra stråbollar, alldeles jämnt runda eller ovala i olika storlekar. Jag funderade verkligen vad det var. Kompakta som om de var tovade av ull, men inga djur inuti. Jag kollade innan jag tog med en av dem hem. På nätet hittade jag sedan att de kallas Posidoniabollar, ett sjögräs formade av havsvågorna. Klicka här så får ni se dem. Mycket märkliga! Vid första anblicken såg de ut som stenar men sen såg man att de var mjuka.
 
Så småningom hittade jag en ny nedfart till stranden och sen var det bara att hitta igen väninnan också. Lite strul men det lyckades ganska snabbt med hjälp av mobilerna förstås. Vi gick vidare tills stranden var renare och solstolar erbjöds.
Nog kändes det som att vi gått minst 6 km då, så det kanske hade varit enklare att ta bussen direkt. Vi var alldeles i närheten där vi stannat första dagen för att få se flamingos i Quartu Sant'Elena. Det var alltså den närbelägna Poettostranden, vilket de nekade till i receptionen första dagen. Så snurrigt det kan bli :).
 
Det var i alla fall skönt att till slut få lägga sig på solstolen och njuta. Vi hade pratat med två kvinnor i frukostmatsalen och det slumpade sig så väl att de låg bara någon meter bort. Som vana golfare var det ingen sak för dem att gå så här långt, menade de, men jag tyckte att det var tufft. Ja, jag är golfare också men har inte så bra kondition, dels säkert pga min utbrändhetsdiagnos. Går bara niohålsrundor än så länge.
Visst ser havet lockande ut. Jag hade doppat fötterna och kände hur skönt ljumma vågorna var. Väninnan ville inte bada men som tur var fick jag sällskap av våra nya bekantskaper som visade sig komma från grannstaden Skellefteå. Jo, jag hade nog hört Västerbottnisk dialekt.
Först fick man gå igenom ett stråk av brunt flytande sjögräs. Ni ser att den vänstra vågen är mörk. När man passerat det var bottnen jättefin. Det var helt ljuvligt att få simma och flyta omkring en stund.
Så mycket roligare med sällskap också även om jag kan konsten att njuta liggande i varmt Medelhav även helt ensam.
 
Delar av sjögräset följde med upp men vad gjorde det.
Bara vänta till det och sanden torkat innan man återgår till horisontalläge. Vad jag inte visste då men kom att upptäcka senare när jag kommit hem var att i sanden, på stranden, gömmer sig pyttesmå loppor som gärna biter en badande nordbo. Jag fick massor av bett på båda benen från knäna och ner som kliade infernaliskt i mer än två veckor. Väninnan som snällt låg kvar på solstolen och gick med skor i sanden hade inga.
 
Först var jag rädd att jag kanske fått med mig vägglöss hem - det hade varit förskräckligt - men efter lite infosökande var jag säker på att det var sandloppor. Jag lyckades inte låta bli att klia och en del bett gick ju sönder så det blev sårmärken. Tre av dem finns kvar ännu!! Fast det var längesen de slutade klia :). Konstigt, på fötterna hade jag inga bett, bara på benen??
 
Nu till något roligare. Vi sökte oss ett lunchställe men fann inget som såg trevligt ut på avstånd. När vi kom lite närmare upptäckte vi att det var fullt med italienare som såg nöjda ut, en riktigt fin restaurang med så sunkig utsida. Ja, den har jag inte fotat utan det här är utsikten från bordet vi till slut fick.
Ett sånt där fotbollspel hade min motocrosstävlande broder med sig hem från Belgien vid en av sina resor i Europa när jag var 11 år. Vi ställde det i vårt stora lantkök trots mammas protester och det var jättekul att spela på. Jag blev riktigt bra och lyckades nästan slå min 13 år äldre bror. Nä, han vann alltid men hans kompisar vann jag över ibland. Så kul!
 
Vi fick vänta jättelänge på maten så det var tur att vi hade en skål med oliver på bordet. God lokal öl smakade läskande och fräscht.
Här mår väninnan (och jag) så gott för vi har ännu inte hunnit bli övervänta på maten.
Vi hade bett våra nyfunna vänner att passa lite grejer vid solstolarna och ängslades en del vad de skulle tycka att vi stannade borta så länge, men de visade sig ha haft det bra och hade alls ingen brådska.
 
Äntligen kom vår mat. Först min mozzarellasallad som såg så läcker ut, trots avsaknad av olja och balsamvinäger.
Men den kom. Sen den friterade bläckfisken, Calamares. 
Jättegott!
 
Tillbaka till solstolen och senare ett dopp till med sällskap innan det vid halv fem tiden var dags att börja gå åter till hotellet. Vi valde nu stora vägen och undvek den läbbiga stigen. Då upptäckte vi som ett mindre torg med restauranger inte så långt från vårt hotell. Dem hade vi önskat finna vår första kväll då vi tyvärr gick åt fel håll.
 
Jag shoppade lite koraller i hotellets souvenirshop som jag senare bar när vi träffades alla fyra, för att smaka den läskande drinken Aperol Spritzer, i hotellets bar.
Lite suddigt men visst syns det att vi har trevligt? Så skönt att kunna sitta utomhus i oktober. Restaurangen en trappa ned var som halvt utomhus den också där vi strax efter åt vår sista middag på ön Sardinien. 
 
Nästa dag åker vi hem men först ett besök i huvudstaden Cagliari som jag bloggar om lite senare.
 
Ha en skön fortsättning på veckan.
 
 
 

Finare snöbilder

Kategori: Min närmiljö

Idag har solen lyst från tidvis klarblå himmel och då blir den vita snön allt vackrare. Redan igår kväll slutade det att snöa och blev ganska kallt, -8°. Strax före kl 23 då jag njutit av "Så mycket bättre", "Downton Abbey" och avslutat med att skratta åt hysteriskt roliga "Miranda" tog jag den här bilden.
Månen är ännu bara halv fast det ser ut som mer. Igår ganska tidigt var traktorn här och plogade men idag ligger all utskottad snö kvar på gångbanan till stor glädje för barnen som bygger vallar att åka kälke (och annat) på.
 
Härliga gräddhäng av snö längst ut på längan som är gulmålad i år.
Ser krämigt gott ut. Antingen är min förkylning på väg att släppa fast rösten är hemsk fortfarande och nattliga hostningsanfall plågar, eller så är det solen som gör mig så mycket piggare.
Bakom mitt sovrumsfönster såg det ut så här i morse. Fåglarna är i full gång och äter av det som bjuds.
Åh, vad jag vill ha en riktigt fin skarp bild av denna söta fågel, men icket. Den rör sig ju hela tiden så hur snabb jag än är på avtryckaren lyckas jag inte. Behövs kanske en mer avancerad kamera....eller en massa tålamod??
 
Växterna blev också söta med sina fina snöhattar.
Ser ut som en liten perennarmé på väg :).
 
Även stora (lilla) skogen bakom förgylls av snöflingorna som landat på dess grenar.
En hel del av det har redan släppt. Även om solen inte värmer mycket så lyckades den smälta i alla fall en liten del av snön som fastnat på fönstren.
Jag fick som sagt energi i dag och har bakat en mjuk pepparkaka med lingon, tvättat en maskin och gått en promenad till Coop för att bl.a. inhandla en Aladdin med mörk choklad för bara 20:-. Erbjudandet gick ut idag. Men snabb har jag inte varit och det visade sig genom att jag inte hann äta lunch förrän klockan var 16!!
 
När jag promenerade lugnt blev jag vittne till en incident som gav olustkänslor. Ett yngre par (20-35, jag såg dem bara bakifrån) styrde en kundvagn på gång/cykelbanan. Det gick lite hit och dit i snön och jag var just på väg att passera dem. Då kör de nästan på en mörkhyad familj, två vuxna och ett litet barn, som sprids åt olika håll för att undkomma. Kvinnan i schal ser ängslig ut och jag skäms över mina landsmäns ovänlighet då de säger att "här har vi minsann vänstertrafik, det får ni lära er" och skrattar lite rått. De menar väl att man som gångare bör gå till vänster, men jag tror inte den regeln gäller på gång/cykelbana.
 
Hur som helst kan man väl vara vänlig och inte kräva sin rätt så burdust, tycker jag, som nog inte alltid går på rätt sida. Jag bara tänkte att om det här är ett exempel på en hårdare attityd i samhället pga allt som hänt den senaste tiden så är det otäckt. Den känslan fick jag som bara passerade helt anonymt då jag dels inte var helt säker på vem som hade rätten på sin sida och dels inte orkar ge mig in i diskussioner med okända människor där risken är att hamna i konflikt. Men lite upprörd blev jag! Undrar om de varit så kaxiga om det varit en helt vanlig svensk familj som kommit mot dem??
 
Ute börjar julbelysningar komma fram lite här och där redan och mot nysnön är det så fint. Snart glittrar och lyser hela bostadsområden från nästa söndag då det är första advent. Redan:)!
 
Ha det så gott!
 
 
 
 

Ingen triss, bara snö

Kategori: Min närmiljö

Det blev ingen ny fototriss idag men vi kunde få fortsätta på förra veckans tema som var rostigt, om vi ville. Ute vräker snön ned så jag väljer att avstå men visar istället alldeles nya bilder på årets första snöoväder. Det snöade lite igår också och ännu mindre i förrgår men idag virvlar det rejält med snöflingor åt alla håll . När jag steg upp var alla fönster som jag har åt tre olika väderstreck fulla med snötussar.
Ni ser, inte är det lätt att se ut :). Jag gillar min fina glaskonst som jag köpte på Slöjdarnas Hus i Vännäs i somras. Den ger lite färg åt det gråvita ute.
 
Jag gruvade ett tag, hostig och febrig som jag är (38,1 igår, idag har jag inte kollat) men till slut måste jag ändå ut och skotta uppfarten min. Det är ju -3,7° så snön är ändå hyfsat lätt, men vinden gör att det drevar den lite tyngre. Fåglarna behöver mat en dag som denna också.
Denna bild tog jag när jag gick ut och nästa när jag gick in.
De vanligaste arterna i området, talgoxe och blåmes. Idag har jag också hört ett försiktigt knackande under det utskjutande taket så jag undrar om det kan vara en hackspett i farten. Just nu är det tyst men när/om det börjar igen ska jag gå ut och kolla.
 
Lite vänligt småprat med en skottande granne, hon med lite ryggont och jag med hes röst. Ju mer jag pratar desto värre låter jag, tyvärr.
 
Lite mysigt med snötussedörr.
Jag brukar ha en svart smideslykta ute också men den tog jag in igår innan snöfallet. Däremot får lilla ekologiska pumpan ligga kvar till våren, tror jag. Sen tar jag hand om fröna och ser om det går att få dem att växa och ge mig små orange pumpor till dekoration. I år gick det inte. Plantan kom igång så sent och det blev bara lite gröna blad men ingen frukt. Det var å andra sidan en annan pumpasort. Jag ska i alla fall prova.
 
När jag kom in kände jag hur slut min febertrötta kropp var men jag tog ändå en stunds "dog pose" för att sträcka ut musklerna lite. Det är en egentligen en yogaposition som används till att vila kroppen. 
Nederdelen av fönstren ser fortfarande lika täckta ut, men ute virvlar mindre flingor runt och man börjar skönja mer utsikt genom fönsterrutorna.
 
Det bästa en sån här dag är kanske att göra som katterna.
Sova, sova, sova! Oj, vad de är bra på det:). Jag är nog lite för rastlös för att det ska fungera och så vill jag ju sova inatt också. Ute ser jag flera föräldrar med ivriga barn som försöker leka snölekar i stormen. Jag gillar att det äntligen är snö men nog är det skönast inomhus just idag.
 
Hoppas ni också har det gott med eller utan snön!
 
 

Novemberpromenad

Kategori: Miljö, friluftsliv

Det har känts som att en höstdepression har varit på väg men sen igår drabbades jag av halsont och har nu jobbig torrhosta och en "vackert" rostig röst.Det kanske var förkylningen jag kände. Vem vet! Jag förstår ju att det är gråvädret som gör dagarna så mörka och extra korta, men den här tiden är tung, tycker jag.
 
Just idag skiner solen och det gjorde den för en vecka sen också. Då cyklade jag till en väninna på Mariedal. Från deras bostad gick vi sen in i och genom Gammliaskogen, en jätteskön promenad på halkfria stigar. Vi hade fika med och sökte oss en hyfsat varm plats på friluftsområdet Gammlia. Trappan framför ett gammalt utedass (som inte används) såg solig ut och vi slog oss ned.
Det passerade enstaka flanerare som min väninna råkade känna lite och pratade med. Det gäller inte dessa hundägare som kom senare. 
 
Vi satt i en innergård med fina gamla byggnader som flyttats dit från olika ställen runt Umeå.
Den lilla till höger används bl. a. som bagarstuga när det är olika evenemang på området. Lite mer till höger en märklig portbyggnad.
När det är julmarknad här om några veckor brukar det var trångt med människor där. Det är marknadsstånd på båda sidor om porten och en härlig julstämning, helst med snö förstås, men numera har vi mindre av den varan i början av december. Den här dagen, den 12 november var det i all fall lite vitt av nattfrost. 
Kamerakvinnans skugga får vara med när det kommer besök av fina hundar.
Så söt liten vän men mat fick han inte av oss, däremot lite klappar och skönt kliande i pälsen. Vi fick ett riktigt trevligt samtal om lite av varje, bl.a. fåglar som är ett av mina stora intressen. När de däremot började prata om sina sjukdomar ville jag helst gå därifrån. När jag blev sjuk arbetade jag som personalchef på ett mindre företag vilket gjorde att jag hade hand om alla typer av personalfrågor. Till min hjälp hade jag endast en lönekontorist. Övriga personalfrågor var mitt ansvar. Någon mentor hade jag inte. Åh, vad jag borde ha haft det!
 
Vi var anslutna till en företagshälsovård men ändå!! När jag fick min tjänst trodde nog många att jag skulle lösa allt  när till och med sköterskan därifrån hänvisade folk till mig istället för att ta hand om deras behov av att prata av sig. Jag var arbetsvillig, entusiastisk och trodde på många av de lösningar vi lärt oss i utbildningen men ganska snart insåg jag att så enkelt var det inte. Jag ville ju hjälpa men orkade inte lyssna på allt elände som arbetsledare (vissa) gnällde om nästan varje dag. Mina praktiska råd struntades i så det tog mycket kraft av mig.
 
 
Sakta men säkert blev jag utmattad av just den delen av mitt arbete. Något stöd av min chef hade jag inte, snarare tvärtom. Så småningom kände jag mig som en slasktratt för andras problem och blev allt mer uppgiven. Sen blev det kaos och företaget gick i konkurs innan jag hann förstå vidden av min utbrändhet som var ett ord som inte användes ofta då redan i början av nittiotalet. I alla fall har jag idag fortfarande svårt att lyssna medkännande på sjukdomar och arbetsproblem.
 
Om jag vore stark nog att börja prata om mina egna besvär kanske men det är just det jag inte är. Så tur då att väninnan var med och kunde stå för medkänslan och sen berätta om sina krämpor. Nä, usch så ointressant! Men det tycker jag bara för att jag är så dålig på att ta plats med mina. Nu gör jag det här i bloggen istället men här får jag tyvärr inte uppleva medkänsla. Om inte någon lämnar en vänlig kommentar, förstås :)!
 
Denna sköna novemberdag fortsatte i alla fall med en lika lång promenad tillbaka genom den fina Gammliaskogen. En frostig myr lockade till lite foton.
Rejält påpälsad för att inte frysa när vi satt still och fikade. Jag ska nog ta mig en liten nypa luft idag också men gå lugnt så jag inte börjar hosta. 
 
Taket är vitt, fullt av frost och en skata kom just men stannade inte länge nog för ett foto. Jag har också en påse jordnötter hängande ute som lockar till sig talgoxar och blåmesar till glädje för mig och min lilla katt som tittar ut genom fönstret.
 
Ha det så gott!
 
 

Nuraghe på Sardinien

Kategori: Resor och utflykter

"Nuraghe är ett kägelformat torn byggt av väldigt stora stenar som bildar ett kupolformat rum" läser jag på denna hemsida. Det finns massor av dem på Sardinien och de har kommit fram till att de byggdes för ca 3 500 år sedan, alltså 1700-1400 f Kr. Vi fick besöka den största i byn Barumini.
Enligt guiden var det här bara en stenig höjd i landskapet innan en arkeolog upptäckte det 1949 och påbörjade utgrävningen av vad som visade sig vara ett helt samhälle. 
Grunderna till många olika byggnader breder ut sig i landskapet och de är alla byggda av stora stenar utan någon form av murbruk. Numera finns det lite för att hålla ihop byggnaderna åt framtiden men då användes det inte. Lite högre upp ser vi ännu bättre.
Vi backar tillbaka lite till guiderna, den italienska och vår svenske Daniele.
Hon var oerhört kunnig och smattrade fram information om allt vi såg. En del gick kanske förlorat i översättningen men det var så intressant att lyssna. Ingenting vet de egentligen utan har bara via olika metoder kommit fram till förklaringar om dessa märkliga byggnader som jag aldrig hade hört talas om förut. De är samtida med pyramiderna som är så berömda. 
 
Vi fick gå upp på toppen av den högsta nuraghen. Väl där tittade vi ned på de turister som var före oss.
Det var så smala gångar nedåt att vi fick gå i omgångar. Här börjar väninnan m.fl. gå ned. Klaustrofobi får man inte ha.
Lite längre ner har jag nu kommit.
Vissa trappsteg var så höga och smala att man fick vända sig om och gå baklänges ned. Väl nere var det häftigt att titta upp på den blå himlen.
Ursrpungligen fanns det förstås tak men det var borta sen länge och tur var väl det för oss, så vi kunde se ordentligt. En skön vilopaus tog vi i ett av rummen.
Det var smala gångar till flera rum och här visar guiden en skiss hur planlösningen kan ha sett ut.
Ett stort rum i mitten och fyra mindre runt det. I ett av dem tittade jag upp.
Ljuset i tunneln eller som här i tornet lättar upp den grå, kalla stenomgivningen. det var häftigt att besöka men också skönt att komma upp i dagsljuset igen.
Jämfört med pyramiderna i Egypten där folk går upp och ned samtidigt i långa smala trappor var väl det här en baggis men för mig en ny erfarenhet. S har besökt pyramiderna förut.
 
Sen såg vi fram emot en lugn, mysig lunch för att smälta våra intryck samtidigt som vi fick i oss lite näring. Guiden hade utlovat en riktigt lunchpaus, men nu hade han plötsligt så bråttom hem att han hänvisade oss alla till en liten bar i närheten.
 
När vi vällde in där blev personalen lite förskräckta och skyndade sig att begränsa menyn till Pizza Marguerita eller en smörgås med ost/skinka. Trist miljö inomhus, alla bord utomhus blev snabbt upptagna, pizzan värmdes i mikron från frysen och var smaklös och torr så lunchen blev verkligen en besvikelse. Jag påtalade det för guiden men han skämtade bara bort det. Sen sa han i bussen till alla: Det är ju så skönt att få komma hem till sol och bad (i poolen) att det kan väl kompensera för en enkel lunch, men det höll jag inte med om. Å andra sidan var det ingen vits att protestera i det läget.
 
Något bad blev det inte för oss utan vi tog det lugnt och några timmar senare gick vi ned till hotellets restaurang för att äta middag. En läcker grillad svärdfisk fanns på menyn.
Den, liksom kycklingen jag åt dagen efter, serverades på deras speciella tunnbröd som långsamt blev allt mjukare och smälte gott i munnen. Till fisken tog vi sallad och pommes frites för som ni säkert vet ingår inget sådant i varmrätten utan måste beställas extra.
 
Till efterrätt valde vi Tiramisu, mmm!
Krämig och jättegod, tyckte jag. Denna måltid kunde möjligtvis kompensera för den trista lunchen så på kvällen mådde vi gott.
Där vi satt fanns flera från dagens busstur, men vi kom inte i samspråk med någon just då. Runt omkring oss, vid poolen och i den andra restaurangen pågick istället ett bröllop på italienska med massor av finklädda människor som lockade vår uppmärksamhet. Livat och glatt var det :)!
 
Tillbaka till nuet, en grå regnig dag. Igår kväll låg det ett tunt snötäcke på marken och jag blev så glad. Men temperaturen höjdes och regnet tog över så glädjen blev kortvarig. Det blir så fint och ljust när snön kommer men numera blir det allt senare, tyvärr.
 
Ikväll har vi planeringscafé för UMeGänget då vi gör programmet för de kommande två månaderna. Ett julbord hoppas jag någon föreslår :).
 
Ha en skön fortsättning på veckan!
 
 

Fototriss - Rostigt

Kategori: Umeå Stad

Inte hade jag något rostigt nära, inte hade jag något i mitt arkiv som passade till veckans tema så det blev att ge sig ut och leta. Som tur var skulle jag ändå ner på stan och tillsammans med min vän gick jag runt och letade. Det var så svårt att finna något rostigt just idag, men till slut..
 
Det första vi stötte på var en liten ventil i ett gammalt hus.
Rostfärgade löv var det gott om och jag fotade några att ha i reserv, men det ordnade sig med bättre motiv till temat rostigt. Ett riktigt fult elskåp fullt av rost stod vid vackra gamla trähus på Kungsgatan i Umeå.
Betydligt fräschare var denna fint rostiga cykel som stod en liten bit bort mot stan till...
.. och gjorde reklam för Öppen Gemenskaps hantverksbutik.
 
Fler rostiga bidrag hittar ni hos Fototriss.
 
 
 

Olianas vingård, fortsättning

Kategori:

Efter rundvandringen utomhus var det dags att gå in. I det första rummet fanns det gott om lock på golvet. Mysko såg det ut!
En del av trä som ovan, en del av metall, men alla hörde de till stora amforor som vardera rymde tusen liter vin vilket lagrades på detta vis. Hur dessa amforor såg ut fick vi se i nästa rum.
Där ser ni också exempel på  ett metallock. Om vi går tillbaka till rummet innan fylldes det med massor av folk medan guiden berättade om hanteringen av dessa viner. Mitt i alltihop var det en karl i samlingen som tog sig för att öppna ett lock och fotografera innehållet. Så fräckt, tänkte jag, och så obetänksamt. Tänk om någon hade råkat tappa ned något i amforan (en mobil, ett örhänge..) eller om någon hostat ner lite bakterier. Vips hade tusen liter vin blivit förstört. Men guiderna såg ingenting när även en karl till öppnade ett lock och allt verkade gå bra. Tänk om någon snubblat och halkat ned :)), åtminstonen till hälften. Jaja, jag kanske oroade mig i onödan, eller vad tycker ni?
 
Amforavinerna var speciella och bestod av tre olika sorters druvor.
Den längst till höger köpte jag med mig hem för 22 €. Inte så fasligt dyrt! Den var lagringsbar men det fanns tydligen en ännu bättre om man ville lagra. Det vill jag nu inte men än har jag inte öppnat flaskan utan det blir vid något speciellt tillfälle. Vinkorkarna gjordes förresten av sockerrör, bättre än att förstöra barken på korkekarna, tydligen.
 
Vi gick vidare där 60 % av vinerna lagrades i ekfat...
... och 40 % i stora metalltankar.
I det rummet pågick arbete så vi vandrade bara vidare utan att få förklarat vad de gjorde. Någon som vet?
Efteråt kom vi på att de aldrig berättat hur själva pressningen av druvorna går till. När jag var 18 år var jag sugen på att åka till Frankrike och trampa druvor för hands (eller fots), men det blev aldrig av. Troligtvis var det ett tungt arbete men säkert en rolig erfarenhet tillsammans med andra ungdomar från olika länder. Ett bra sätt att lära sig franska. Idag har de nog modernare sätt att få ut druvsaften, gissar jag.
 
Sen kom vi in i en stor matsal dukad för vinprovning åt oss alla. Mycket trevligt att få sätta sig ned till bords och så bra att det fanns lite tilltugg med.
I mitten av bordet ser ni det speciella tunnbrödet som fanns på alla restauranger vi besökte och som jag faktiskt köpt med hem, men glömt tills nu! Med lite olivolja på, sen bitar av pecorinoost och några blå druvor. Småhungriga/sugna var vi och högg in i väntan på att vinerna skulle serveras.
Vi fick börja att smaka av ett vitt vin som smakade helt okej, sen ett rött som jag inte tyckte var så gott och till sist det mer lagrade vinet Perdixi, vars flaska ni ser till höger på tabletten. Det var rödbrunt till färgen och smakade mycket bra med en lång eftersmak. 
Rosévinet kom aldrig på bordet och det räckte nog så här före vi ätit lunch. Där satt vi och hade så trevligt vid vårt bord när guiderna plötsligt ropade att nu var det dags att åka vidare.
Vi fick jättekort om tid på oss att handla och besöka dam/resp herrum. Det blev lite kaos och trängsel i butiken med bara en expedit, men det visade sig att tidsangivelsen mest var skrämsel för alla hann det de skulle. Vi fick till och med en stund i solen i väntan på avfärd.
Min bleka mer enkla uppenbarelse jämfört med väninnans typ filmstjärnestil.
Hon är tjusig jämfört med mig, men vi trivs bra ihop ändå :). Det har aldrig varit någon tävlan mellan oss även om hon i tonåren var lite hård med mig. Hon tyckte att jag klädde mig lite töntigt ibland och att jag var lite för naturlig, alltså helt osminkad. Efter lite tjat började jag använda mascara och eyeliner m.m. när jag var fjorton år, inte i skolan men på dans och liknande. Före det hade jag naturligt vita ögonfransar:). Senare började jag färga ögonfransarna och tidvis var det plågsamt för det sved som tusan där man satt hos frissan med kladd på fransstråna. Numera är det bättre produkter så det svider mycket sällan när jag färgar dem och brynen inför resor.
 
En vacker blomma växte också som buske alldeles bredvid.
Den påminner om Verbena, men jag tycker inte det stämmer riktigt. Någon som känner igen växten?
 
Så var det då dags att åka vidare. Genom bussfönstret tog jag sista bilden från Olianas Estate i Gergei på Sardinien.
Nästa stopp är nurahger, märkliga stenbyggnader från långt tillbaka. Mer om det nästa vecka.
 
Nu är halkan här, men inte snö än. Efter nattens regn frös det på och i morse gled nog en hel del på de isfläckar som uppkom. Snabbt ringde jag HB Däck, som förvarar mina vinterdäck och fick dem bytta. Så skönt att ha det gjort. Nu väntar jag bara på att snön ska lysa upp och kanske den kommer på måndag, ser jag i tidningen. Hoppas!
 
Ha en god fortsättning på veckan!
  
 
 

Fototriss - Dörrar

Kategori: Resor och utflykter

Ett favorittema hos Helena och Fototriss är just dörrar och portar. Denna vecka handlar det om de förstnämnda. Idag har vi i Umeå en riktigt novemberdag med grå tunga moln och strilande regn. En dag då man måste ha belysningen på inomhus för att kunna se. Å andra sidan klagar jag inte för vi har haft en fantastiskt fin novembervecka innan med gott om härlig sol. Umeå slog förresten sitt solrekord för oktober med en hel timme sen 1973 (1969 i en annan artikel) 162 nu år 2015 mot 161 då. Härligt!!
 
Nu till temat. Ni förstår kanske att jag inte går ut och fotograferar nya dörrar idag :) utan med glädje letar i mitt fotoarkiv. Denna kärleksfulla dörr fann vi i Quarto Sant'Elena på Sardinien.
Jag tänkte faktiskt på fototriss när jag fann den, men sen glömde jag bort att fylla på med två dörrar till. Denna lite skräckinjagande dörr kanske kan duga.
Jag tänker på taggarna längst ner att de ser lite ruggiga ut här vid stadsporten till Cagliaris gamla stad. Jag tror den är ända sen 1100-talet.
 
Min sista dörr kommer från resan till Marche, Italien, dit vi var förra hösten.
Italien är fantastiskt, så mycket vackert som man kan finna där, lite överallt, som här i den lilla staden Pesaro.
 
Fler dörrfotobidrag hittar ni hos Fototriss.
 
 

Vingårdsbesök

Kategori: Resor och utflykter

Vi tog inte hela turpaketet på vår resa även om guiden försökte skrämma oss för att åka på egen hand med att sarderna var så karga, envisa och jobbiga. Så dumt, alla vi träffade var hur trevliga och serviceinriktade som helst. Jag skulle inte gilla att sitta på buss fyra dagar i sträck och bara röra sig i grupp efter en guide så även om det blev dyrt att bara köpa en dagstur (129 €) så var det värt det.
 
På tidigare resor med Natura Med Pharma/Universal Tours har det alltid ingått en middag på hotellet efter turen,  men nu hade de sparat in på den. Själva gruppmiddagen saknade jag inte men de kunde väl sänkt priset åtminstone. Ifjol kostade en tur 110 € inklusive trerättersmiddag i Marche där vi var då. Så dessa s.k. bjudresor blir allt dyrare. Känner mig lite gnällig:).
 
Då är det dags att berätta om turen vi valde. Först ett besök på en ekologisk vingård uppe i bergen. Efter ca en timmes resa inåt landet förbi ett kargt och torrt landskap, delvis ödelagt av cykloner och tornados som förstört odlingar den senaste tiden, kom vi fram till vingården Olianas fina stenport.
Jag lånar bilden av min väninna som var snabbare än mig. Jag hann inte fota porten förrän långt senare när bussen kört oss ända fram.
Här anas den genom ett gammalt olivträd.
 
Denna stenskylt mötte oss när vi steg av bussen.
Vi hann gå omkring en liten stund innan själva rundvandringen. Fräscha druvor lockade.
Jag vågade inte ta någon och smaka även om jag var sugen. Men senare fick vi det :). Tre sorters basviner tillverkades, en vit, en röd och en ännu längre lagrad röd. Se tunnorna nedan där min väninna poserar så fint.
Det fanns fler vinsorter också som vi fick höra om senare. Vår buss guide hette Daniel, uttalades Daniele, men här var det Hedvig som guidade på svenska, dvs översatte vad lokalguiden sade på italienska eller engelska.
Det var bra att få höra honom först prata engelska och sen hennes översättning som inte alltid stämde men på det viset fick vi höra allt två gånger. Förhoppningsvis fastnade då mer information. Han betonade vingårdens ekologiska och bioorganiska inriktning där hänsyn till miljön var det viktigaste. Här nedan ser ni gårdens medarbetare.
Gässen betade bort allt ogräs och ibland lånades får från närbelägna gårdar för att hålla plantorna fina. Arbetshästar istället för maskiner bidrog också till den rena miljön.
Gårdens tredje arbetsdjur gick inte så bra att fotografera. Ja, vi såg dem inte ens, bina. Likaså anlitades arbetsfolk, hantverkare och dylikt från närområdet, max 25 km bort, för att minimera transporternas avgaser. Det var lätt att bli imponerad av hur genomtänkt odlingen är. Gödselhanteringen var också speciell, den skulle röras på ett visst sätt m.m. som jag naturligtvis har glömt. Lite trött blir man av att lyssna.
 
Ovädren som dragit förbi hade förstört en skörd, tråkigt nog.
De är ju inte förstörda, tyckte jag och väninnan, och smakade. Druvorna hade bara blivit russin. De var goda, men ändå togs de inte tillvara. Jag antar att det behövs maskiner m.m. för att göra dem säljbara, antingen som russin eller som sötare starkvin. 
S:s bild igen.
Här är friska vinrankor. Och olivträd fanns det också.
Ännu unga så de är på tillväxt några år till, gissar jag. En ensam kaktusfrukt fann vi.
Har ni rört en sådan någon gång? Det har jag, lockad av  Balou i Djungelboken som åt dem på strå. De stacks, inte alls kul! Små, små taggar sköts in i min hud och var jättesvåra att få ut. Irriterade länge, minns jag, så jag har ingen aning om hur frukten egentligen smakar. Men jag tror att de säljs i våra affärer här hemma.
 
Lichieplommon smakar läskande och gott däremot.
Jag börjar/började nog bli hungrig/sugen på något nu men lite till återstår av visningen innan vi kommer till själva vinprovningen som förstås ingick.
 
Mer om det senare. Idag har det varit ännu en fin novemberdag. Efter att jag skjutsat vännen till flygplatsen åkte jag ut till stugan, dammsög och städade bilen min. Det var jätteskönt ute trots den låga solen vars strålar knappt nådde fram mellan de låga husen. Som avslutning bjuder jag på gårdagens fina solnedgångshimmel.
Vackert, inte sant!
 
Ha en trevlig fortsättning på veckan!