konstbarbro

Öppen älv

Kategori: Miljö, friluftsliv

Nja, att en liten del av Umeälven är öppen upptäckte jag i lördags. Jag var bjuden på födelsedagskalas på eftermiddagen men ville hinna vara ute i solen också, denna jättefina vårvinterdag den 25 februari. Utanför mitt fönster låg snön mjuk och fin.
Men lite mer natur än så ville jag uppleva så jag tog bilen och parkerade vid Backens kyrkogård och gick sen ner mot älven.
Den vackra kyrkan, ursprungligen från 1500-talet men nedbrunnen och uppförd igen betydligt närmare nutid, där jag både är döpt, konfirmerad och nej, gifte mig gjorde jag ju aldrig :(.
 
Efter kyrkogårdens stigar blev det till att plumsa lite. Skoterspår och något upptrampat fanns men helt promenadlätt var det inte. Jag ville komma ner till älven men vågade inte gå nedför slänten bara för att slippa träden i förgrunden.
Så småningom plumsade jag ned till spåren ni ser lite närmare vattnet i alla fall.
Åt andra hållet uppströms ändå mera öppet vatten i Umeälven.
Solen som man ändå älskar extra mycket så här års gör fenomen på bilden som synes.
 
Lite mer detaljerade bilder.
Stenar med grädde påminner mig om att det idag är fettisdag och dags att äta en semla. Jag är ingen stor semmelfantast, tål grädde lite dåligt och tycker mandelmassan oftast är för söt, men det är klart att jag idag ska smaka en med väninnan, kanske två senare ikväll om vännen också vill ha en.
Inte skulle jag våga mig ut på isen när det ser ut så här men mittemot stod en liten människa. Ja, den var säkert fullstor men på avstånd såg hen så liten ut precis vid iskanten. Vet inte om det var fiske på gång eller något annat som lockat personen att gå så nära älvens strömmande vatten.
 
På vägen upp mot kyrkan igen glänste gånglyktan så fint i solen. Jag tror inte jag lyckades fånga det helt men himlablåfärgen gillar jag.
Efter denna sköna stund i vårvintersolen var det dags för födelsedagskalas.
Stolen närmast är förresten ända från mitt barndomshem. Den var min plats denna dag :).
 
Jag glömde förstås att fota tills vi ätit upp både smarriga tårtan och läckra bakverken. Vi i släkten samlas alla bara till jul och födelsedagar förutom något enstaka stugbesök på sommaren så jag uppskattar verkligen en stunds gemenskap och samvaro. Nu dröjer det tyvärr ända tills i juni innan det bjuds till kalas igen.
 
Utanför fönstret pilade fåglar fram och tillbaka för att äta av fågelgodiset i granen men tror ni att någon av dem fastnade på bild? Inte här i alla fall.
Lilla huset ni ser som idag är förråd har en gång innehållit fängelseceller om jag minns det rätt. Usch, jag börjar glömma sånt där som jag vetat så säkert förut.
 
Här fångade jag i alla fall en talgoxe på marken med huvudet dolt bakom grangrenarna.
Katt finns det också i hushållet, en Biffen med samma mamma som mina men ur en fyra månader tidigare kull.
Tror Desirée också har samma pappa då de liknar varandra. Lite misstänksam tittar han på mig men står i alla fall still en stund.
 
Ute snöar det stilla och har gjort så sen igår eftermiddag. Speciellt mycket är det inte vilket gör det lättskottat även om nu minusgraderna förbytts till över 0°. Tyvärr har de lovat två dagars plusgrader vilket förstör det vackra mjuka som så gärna fått ligga kvar till senare delen av mars om jag fått bestämma. När solen nu börjar värma och dagarna är allt längre är vintern så vacker innan det börjar tina och bli smutsbrunt. Vårvinter är en härlig tid här uppe och jag gör gärna utflykter i naturen med matsäck och vänner fina dagar. Men jag får inte bestämma så det kan bli vilket väder som helst. Bara gilla läget!
 
Min egen solkatt får avsluta.
Visst ser man lite likhet?
 
Önskar er en fin fettisdag och bra fortsättning på veckan!
 
 

Snöredovisning

Kategori: Min närmiljö

Oj, så spännande, vilket är ironi, men det är vad jag har att komma med idag då vi väntar på ett rejält snöfall under morgondagen. 
 
Jag börjar med himlen som fortfarande fascinerar mig. Egentligen solnedgången den 13 januari.
Vacker himmel över Glassgränd med de gula husen.
Det finns ett område med röda hus och ett annat med gröna hus också med samma adress, men jag gillar att bo bland de gula :).
 
Mycket snö är det inte som ni ser då det tinat ordentligt flera dagar. Den fjortonde fick vi i alla fall lite påspädning vilket jag ville föreviga.
Lite ljusare blev det på vår bakgården när gråisfläckarna täcktes. 
 
Några dagar senare, den 19, kom det mer snö och världen blev då svartvit.
Ganska stor förändring, inte sant? Nu finns det hopp om skidåkning i år också. Det gäller bara att finna ett datum då både jag och systerdottern har tid.
 
Ännu vackrare var det nästa dag då solen behagade skina.
Tallarna ser ut som att de bär grädde på sina barriga grenar.
På framsidan är det oätliga äppelträdet som får finaste grenarna.
Inte ens sidensvansarna gillar dessa småäpplen även fast de kan fylla trädet med sin närvaro och sitt svirrande läte.
 
Denna amaryllis fick jag av min brorsdotter några dagar efter jul. Två stänglar med tio klockor kom först men sen kom en tredje stängel med fyra nya klockor. Här är en av dem i närbild.
Nu är den också bortvissnad och istället ståtar en fin bukett röda rosor jag fick av vännen på Alla Hjärtans dag. Vi hade sagt att vi skulle strunta i gåvor i år, men för säkerhets skull köpte jag en fin blåglänsande pralinask och det var ju tur när han kom med både rosor, en vällagrad ost och läcker fikon/dadel/aprikosmarmelad :).
 
Ja, det var det det. Veckorna rullar på med bridge, yoga, träffar med UMeGänget och allt det vardagliga. I morgon får jag besök av en väninna som jag brukar resa med. Nu var det längesen (Wien i maj ifjol). Jag hoppas att vi kan hitta någon resa vi båda vill göra och planera in den snart.
 
Ha en fortsatt bra vecka.
 
 

Snöskulpturer i Umeå

Kategori: Konst

Här kommer bilder på alla snöskulpturer som var med i årets tävling i Umeå. Ett antal stora kuber fulla av rejält packad snö ställdes ut längs Rådhusesplanaden förra veckan. På fredag kväll började de olika lagen forma till sina bidrag som sedan visas upp på lördagen. Jag gissar att de får jobba hårt hela natten, vissa mer än andra. I år var det flera minusgrader vilket gjorde snön behaglig att jobba med, men tyvärr kom plusgraderna redan på söndagkväll. På måndag och tisdag hade vi upp till +8° så igår när jag besökte Gamla Bibliotekscaféet fanns det bara kvar någon blöt snöfläck av de fina skulpturerna.
 
Här är de däremot nygjorda. Årets tema är Ålder, Visdom och Respekt. Den första från Rådhustorget räknat hade titeln "Simma lugnt".
Det är kanske inte helt lätt att se men det föreställer en trött sköldpadda som tar flythjälp av ett oljefat medan en människa slöar på dess rygg. Tolkningen är fri :).
 
Nästa skulptur med namnet "Oundvikligt" visar en ålderstrappa med bl.a. ett krypande spädbarn längst ner och en äldre person med käpp högre upp. Ugglan på toppen med utbredda vingar är väl symbolen för visdom. 
Skaparna putsade och putsade. Tänk dig vilket jobb att ur jättekuben av snö forma en så skir skulptur!
 
När solen lyser över verket blir det ännu finare. Denna titel var lång men hade med något av orden mind och making, så jag kallar den helt enkelt "Mindmaking"
Jag gillar den här och den fick också tredje pris.
 
Ett litet brobygge...
och stora troll vid en eld. Jag minns alltså inte titlarna.
Mot järnvägsstationen går vi och möter då ugglemor med ungar i solsken..
..med en skuggig baksida. Lite svårfotograferad var just denna.
De ulliga uggelungarna påminner mig om när jag fick hålla i en sådan, pärluggla var det. Klicka här om du vill se det.
 
Ett troll till mötte vi på vår snökonstvandring. 
Ett lite mera kungligt sådant vilande i sin tron. Jag har blurrat ansiktet på mannen bredvid för han har ju inte bett att få vara med på fotot.
 
Till sist kommer vi fram till Yoda som i sin StarWarsvisdom åker elmotorcykel. Titeln är "Go Green like me you must".
Laget Apelsin som vunnit de senaste åren har gjort denna. De vann i år också, både juryns och publikens pris.
 
Vi är nu framme vid Rådhusesplanadens slut och vår vackra järnvägsstationsbyggnad.
Vicke Lindstrands glasskulptur "Grön Eld" framför är så fin men har stympats lite vid senaste ombyggnationen av järnvägstorget. Kommunen har kritiserats mycket för det och har nu lovat att göra bättre.
 
Jag gick runt med några medlemmar i UMeGänget och efter konstvandringen sökte vi oss till Café Kakmonstret för en god fika. Ett mycket mysigt ställe med gott bröd som jag gärna rekommenderar. Ett kort besök i gallerian Utopia blev det också. Konstverket i taket gillar jag jättemycket.
Här kan man snacka om WW-bubbla!
Konstnärens namn har jag glömt men han kommer från Jakarta, läste jag. Han har inte bara knycklat ihop en folkvagn om nu det skulle gå utan använt vissa originaldelar och skapat andra. Läckert!! Väninnan som var med hade aldrig sett det fast hon besökt Utopia många gånger. Ja, det gäller att titta uppåt ibland :).
 
Jag myste sen hos vännen Östpåstan några timmar innan jag återvände till snöskulpturerna för några kvällsbilder. Nu hade skaparna slutat putsa på denna.
Trollen med sin eld ger en annan stämning i mörker.
Utan blixt blir himlens färg en helt annan.
Statyn på Rosén glimtar till i bakgrunden. Ids inte berätta mer om honom. Om intresse finns kan ni alltid googla :).
 
Det blev ett riktigt långt inlägg om lördagens trevligheter. Nu har som sagt allt det snöfina tinat bort. Isigt är det på gångbanorna här ute men traktorn har i alla fall sandat en gång extra eftersom det inatt faktiskt var minusgrader och nu är nere på noll ungefär.
 
Broddar på nu när jag ska gå en längre promenad. Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen medans jag har suttit här med min blogg.
 
Önskar er en bra vecka!
 
 
 

En snöskulptur i alla fall

Kategori: Konst

Just det! Igår gick jag runt med Umegänget och tittade på årets snöskulpturer. En av dem hinner jag lägga upp här innan jag åker iväg på min årliga träffa med H o K till IKSU Spa på Umedalen.
Laget Apelsin som brukar vinna juryns pris har i år gjort en Yoda på mc. Jag vet ej än om den fick även årets jurypris men många beundrade den välgjorda skulpturen igår.
 
Ha det så gott!  Jag återkommer med fler skulpturer om några dagar.
 
 

Kattmys

Kategori: Katter

Nej, inte händer det något speciellt att berätta om, men några kattbilder kan jag alltid bjuda på. Igår hade jag två väninnor på besök, vi spelade spel, Carcassone, fikade och pratade oss genom Melodifestivalen. Då höll sig katterna undan fast jag försökte locka med räkor, men kvällen innan fanns de hos mig.
Tusse ligger nära eller på som alltid, men mer självständiga Desirée väljer oftast en egen plats.
Här väckte jag henne när jag kom med kameran. Visst har hon fin päls ? Det gäller att fota snabbt för annars kniper hon oftast igen ögonen. Hon minns blixten fast det var jättelängesen jag använde den.
 
Ja, vi gissade att Ace Wilder skulle gå vidare och det gjorde hon ju. Men annars, inte är det min musik, direkt, få låtar som jag fastnar för. Sist var det nog Malena Ernmans vackra halvoperasång för flera år sen. Den tyckte jag väldigt mycket om, fast jag nu har glömt titeln.
 
Solnedgångsbilder kan man väl inte få för många av?
30 januari var det här. Nu är det dags för min promenad för att få frisk luft, lite motion och kanske några D-vitaminer av dagsljuset. Funkar det när molnen täcker himlen, tro?
 
Sen ska jag en stund till vännen på stan innan jag går till mitt yogapass på 1,5 timme.
 
Ha en skön söndag, kära läsare!
 
 
 

Cancer i familjen

Kategori: Allmänt

Lite lite pudersnö har fallit ned från himlen. Trots att det är alldeles för lite för att få bort halkan så gör det ändå världen lite ljusare. Så jag blev så glad över flingorna. Min syster har i lördags fallit i sitt hem och hamnat på lasarettet så där har jag varit idag på besök. Som tur var fick hon ingen fraktur men risken finns för hjärnskakning och hon klarar inte att gå med rullatorn som tidigare pga värk i knäet, berättade hon. Hon hålls alltså kvar för observation ett tag till men verkade i alla fall vid gott mod trots att hon är tvingad till att sitta stilla. Jag rullade iväg henne till matsalen för lunch så en liten tur fick hon. 
 
Jag är så glad att jag inte behöver vara på lasarettet mer, en deprimerande plats, känner jag, kanske pga tidigare minnen därifrån. Då kanske det passar bra att jag fortsätter på inlägget om min familjs erfarenhet av cancer. Jag hade hunnit till tiden efter operationen av min tumör i låret och hur jag sakta fick tillbaka förmågan att gå utan stöd. Det hör till saken att jag sen länge varit sjukskriven för utbrändhet och aldrig orkat några längre promenader så att jag nu gick lite saktare var för mig ingen större skillnad. Ortopeden, en utmärkt kirurg, visade däremot inget intresse för min sjukdom utan koncentrerade sig helt på benet som var opererat. 
Som tidigare, bilder utan koppling till texten. Här en liten fågelkonferens på taket.
 
Pga av att tumören var elakartad, en 3:a på en skala av fyra, ville de att jag både skulle strålas och få cellgiftsbehandling, men jag vägrade båda. Dels litade jag på min dröm (se förra inlägget) dels insåg jag att jag var helt ensam och absolut inte skulle orka gå igenom biverkningarna av cellgifter helt på egen hand. Jag intervjuade läkaren på onkologen och även ortopeden ovan om riskerna. Jag fick faktiskt fram att det bara var 50% chans att cellgifter m.m. skulle få bort cancern och då resonerade jag som så, att det då också var 50% chans att det skulle gå bra utan att jag gjorde något sådant. Vilket det också gjorde. I alla fall så har ingen tumör kommit tillbaka och nu har det gått snart 18 år sen den togs bort. 
Fina större hackspetten gillar min fågelmat.
 
Däremot ville de kolla mig fyra gånger per år med magnetröntgen vilket också är en sorts strålning så jag gjorde bara några enstaka sådana kontroller, en per år ungefär i fem år, tror jag det var. Att ligga inuti detta stora magnetrör med hörlurar på och ändå höra smattrandet medan alla foton togs i ca 1,5 timmar per gång var ganska jobbigt, men jag fick i alla fall veta att allt var okej. 
 
Mitt liv förändrades åren 2005-8 sakta men säkert till det bättre. Med det också förmågan att gå mycket längre än de mest sjuka åren då jag promenerade så långsamt på Haga. Nu orkar jag orientera i skogen, alltså vandra i varierad terräng, inte springa, långa sträckor. Härligt, för jag älskar verkligen att vara ute i naturen.
Flera gånger när solen skiner har jag nu hört talgoxen vårsjunga. Så härligt!
 
Mycket sorgligare blir nästa historia om min 13 år äldre bror som 2003-4 fick en hjärntumör. Den upptäcktes efter att han oförklarligt fallit flera gånger. Han opererades före jul 2003 och vi firade delvis julafton uppe på lasarettet. Då mådde han hyfsat och var på gott humör. Han kom hem och blev frisk, som jag fick veta. Efteråt har jag förstått att han nog istället fick beskedet att han bara hade ett år kvar ungefär att leva. Han ville nog skydda mig eftersom jag inte mådde så bra själv. Sådana här tankar kommer efteråt när inga svar längre finns. Den sommaren var han lite speedad, tyckte jag, och hade väldigt bråttom bl.a. att måla stugan. Jag tyckte att han slarvade med skrapningen en del, men har förstått att han nog ville lämna något bra efter sig. Och kände stressen att hinna med, att blir färdig. 
En vacker amaryllis med hela 10 klockor jag fick av hans dotter i julas.
 
I februari 2005 ringde han mig och berättade att han skulle läggas in på lasarettet för att operera bort en ny tumör i hjärnan. Ett litet farväl även om vi träffades några gånger efter det. Operationen gick bra, tror jag, vet inte om de fick bort allt, men efteråt fick han bältros mitt i cellgiftsbehandlingen som de snabbt satte in trots att han var så dålig efter operationen. Varför fick han inte återhämta sig innan?? Jag hälsade på på lasarettet och minns hans funderingar om det var mobiltelefonen som orsakat tumören. Han fick också komma hem någon helg och då gick vi, hans fru och jag, ut med honom på rullstolspromenad i villaområdet där han bodde. Fortfarande var han optimistisk men orkade väldigt lite.
Blå timmen...
 
Sakta blev han sämre. Den 10 maj drog han sitt sista andetag och kom aldrig tillbaka igen. Vi var alla där då och fick ta farväl fast han inte var vid medvetande. Han blev bara 63 år, gick bort alldeles för tidigt, även om hans liv varit rikt på resor, upplevelser och umgänge. 
 
Det var min förhoppningsvis sista erfarenhet av cancer i familjen. Det önskar jag i alla fall, fast det vet man ju aldrig. En väninna har jag som klarade av sin bröstcancer och nu är helt frisk. Ja, cancer är vanligt och jag hoppas verkligen att forskarna hittar bättre botemedel än dessa plågsamma cellgiftsbehandlingar med jobbiga biverkningar flera år efteråt som är det som bjuds idag.
 
Januarihimlen är så vacker med sina långa solupp- och nedgångar då himlen hinner skifta färg flera gånger.
Den här bilden tog jag förrgår vid tretiden. Nu har vi ljust nästan ända tills kl 4 på eftermiddagarna. Det ger hopp och tillförsikt om vår även om det här i norr dröjer länge än innan det blir grönt. Först ska vi väl få ordentligt med snö, tycker jag, men prognosen lovar inget sådant.
 
Igår var jag och vännen på reseinformation om Provence och i morgon ska jag med väninnan och få detsamma om Champagne och Paris. Kanske det blir att boka någon av resorna i september. Det skulle vara roligt att få komma iväg. Flera nära bekanta har åkt eller ska åka till Kanarieöarna direkt härifrån Umeå. Jag skulle också behöva lite mera sol och värme, känner jag, men saknar ressällskap just nu.
 
Ha en skön vecka!