konstbarbro

Grisbackaänget 2010, fortsättning

Kategori: Grisbackaänget

Vår fina decembersnö har nu regnat och nästan tinat bort lagom till jul. Det är lite trist men vi ska visst få lite påspädning av flingor på själva julafton enligt SMHI. Kanske julstämningen ökar då eller så blir det bara besvärligt i trafiken.
 
Nåja, vi återvänder till mitt sista besök i resterna av byn Grisbackaänget. Uppe på backen där min barndomskompis B bodde var nu deras hus flyttat som jag tidigare berättat om. När man däremot går backen ned mot stora vägen 363, stod familjen Löfgrens hus ännu kvar.
Där bodde tidigare i mitt minne två krigsbarn från Finland, Hillevi och Rittva, två flickor som jag tyckte om. Jag har ingen aning om ålder vare sig på mig eller dem, men däremot minns jag den senare familjen. De bestod av den långe fadern I, glada modern S och busiga sönerna P-E som ändå var ganska hyfsad men de ännu busigare tvillingarna L och L. Så enkla kan barnaminnen vara :).
I februari 2010 bäddade snön in huset fint. 
 
Jag var några år äldre än pojkarna men var ändå där och lekte ibland, minns en liten rutchkana som jag var för stor för. En gång fick de en vit katt av oss, vi hade många i vår ladugård. Jag var då liksom nu en stor kattvän och höll lite koll på hur barnen L behandlade katten. En gång fick jag se att de bar den i svansen vilket gjorde mig så upprörd att jag senare helt sonika hämtade hem katten! Men inte fick jag bestämma. Ganska snart var katten åter hos dem och jag fick ge mig. Den fick nog ändå ett gott hem men naturligtvis blir det lite hårda tag med busiga ungar som den fick stå ut med. 
 
När jag var 10 år föddes dottern G-I vilket gladde oss småflickor mycket. Jag minns dock inte att vi fick vara barnvakt som vi önskade. Hur länge familjen bodde kvar har jag ingen aning om men ovan var huset i alla fall utrymt redo för rivning. 
 
Nästa hus var redan borta men därifrån ungefär har jag tagit bilden av den tomt där vårt hus stod.
Inte mycket till bild! Vår ladugård hade baksidan mot garagens gavel.
 
Nej, usch, nu går jag raskt vidare till huset som stod kvar längst och som man kunde se när man körde Norra Länken mellan Backen och Ersboda. Där i mitten har rondellen fått namnet Västerslättsrondellen, tråkigt nog. Jag hade önskat att byanamnet fått vara kvar men kommunens handläggare tyckte annorlunda. Jo, jag ringde faktiskt upp honom.
Här bodde familjen Esberg, tant J och farbror (äsch, där sa man bara farbror Esberg) tillsammans med sönerna B och T, ungefär i samma ålder som mina bröder, 13-15 år äldre än jag var. Ni anar en stor bulldozer eller vad de nu kallas så därför fotar jag huset i flera delar.
Jag till och med tittar in :).
In i köket var jag nog några gånger och jag minns att det luktade ladugård där. Det gjorde det aldrig hos oss, tänkte jag också. Men nu i vuxen ålder har jag kommit på att sina egna dofter känner man ju aldrig, ej heller sitt eget hems. 
 
De hade förstås också en ladugård.
Och ett annat förråd, en bod.
Mellan husen gick vägen till våra åkrar där vi hade slåtter så förbi dessa hus har jag många gånger åkt, antingen på tom vagn eller högst upp på hölasset med pappa som körde nordsvenska hästen Dolla. Ibland var kompisarna med däruppe. Det var jättemysigt att åka gungigt hölass ända in i vår ladugård tills pappa hjälpte oss ned och vi kunde hoppa i höet eller bara springa ut på gården och fortsätta med andra lekar. 
 
Så här såg ladugården ut från vägen. 
Husen och gårdsplanen användes väl av Botniabanans eller andra företags arbetare tills de inte längre behövdes. Nu står där industrihus av olika storlek och karaktär och inte en susning visar att det en gång varit en levande jordbruksby. Vemodigt, men det är väl naturliga tidens gång med byar som ligger så pass nära stadens centrum. Bara tre km hade vi att cykla eller på vintern åka spark till Umeås centrala delar. Klart det fanns bilar också men som barn var det inget val.
 
Nu är det slut på foton, i alla fall de relativt nytagna. De gamla från 50-60-talet är tyvärr av ganska dålig kvalitet men kanske plockar jag in något fler, kanske inte.
 
 
 
 

Grisbackaänget, det som var kvar 2010

Kategori: Grisbackaänget

I nuet händer inget värt att berätta så jag återvänder till 2010 och min barndomsby som jag flyttade från redan 1968. Jag var nästan 14 år fyllda och flyttade med familjen till en villa på Vallmovägen på Västerslätt. Mina äldre bröder (13 o 16 år äldre) bodde kvar på övervåningen av bondgården några år till men på nedervåningen flyttade Bilfrakts kamrer in.
 
Redan 1964 köpte Umeå Kommun fastigheten med all mark för de planerade då att utöka Västerslätts industriområde. Min äldre bror blev väldigt upprörd då han hade sett fram emot att fortsätta med jordbruket men pappa bedömde det som att det var enklast att sälja. I annat fall hade marken exproprierats, vilken innebär tvångsinlösen, om jag har förstått det rätt.
 
En gammal bild på vår gård tagen från ängarna och Rödbergshållet. I mitten bagarstugan där det faktiskt bodde en familj när jag föddes 1954. Till höger bostadshuset och till vänster ladugården som revs redan 1967-68.
En lång björkallé ledde upp till Hissjö/Vindelvägen som gick genom byn. Vännstedts hus på andra sidan vägen anas direkt till höger om vårt hus och längst till höger ett hus som innehade många olika familjer under de 13 år jag bodde i byn. Mest kände jag familjen Andersson vars barn A och U vi lekte med och hos.
 
Oj, det är inte meningen att jag ska stanna i gamla minnen så mycket utan år 2010 insåg jag att nu är hela byn på väg att försvinna så jag skyndade mig dit med kameran för att föreviga de få, endast 5, hus som ännu stod kvar.
Byn hade ursprungligen 22-23 gårdar och före den här, där familjen Sundling bodde på 50-60-tal (mer vet inte jag) stod nästan i början av byn räknat från Umeå centrum. Först fanns ett vitt hus där systrarna Gyllensten höll i söndagsskolan, sen kom familjen Sahlins hus där min barndomskompis G bodde och därefter ett vitt där jag inte kände någon direkt.
 
Där fanns bl.a. en ladugård och bakom den stod många skrotbilar som vi barn lekte i. En skogsväg gick snett förbi och i mitt minne stod skrotbilarna efter den men G hävdar att jag har fel och jag ger mig då hon faktiskt bodde alldeles i närheten. Skogsvägen ledde bl.a. till ett låst bergrum med många varningsskyltar på, ägt av militären. Mycket spännande! Först därefter kom ovanstående hus där farbror Ville och hans Lina bodde som jag ibland hälsade på i sällskap med min pappa.
 
Nära dem fanns familjen Vestmans hus där min kompis I bodde med storebror H. Ett år yngre än mig var hon och  hade två jättesöta pekingeser. Här är baksidan som vetter mot grannen S...
.... och så här ser framsidan ut.
Garaget är av nyare datum som synes. Den gamla boden nedan innehöll kanske också garage en gång i tiden.
Öppna är dörrarna fast ingen bor där. 
Lite vemodigt att snön tillåts tränga in, men alla hus skulle snart rivas. Bara jobbare som höll till däromkring när Botniabanans stora område bebyggdes. Järnvägen går inte där, men tågen ska väl in, servas ibland och förvaras någonstans.
Det här lilla huset stod närmast vägen. Jag har ingen aning vilka som bott där sen vi flyttade. Som jag minns det blev det aldrig av att jag besökte mina gamla väninnor i byn utan mitt liv rullade på med nya vänner. I skolan sågs vi men bylivet var borta för min del. 
Denna lilla tall påminner mig om lite dramatik. Tydligen var det lite grannfejd över några träd och en dag när jag cyklade förbi stod ena grannen och högg med sin yxa ett stort träd nära vägen. Jag kunde höra ilskan och blev jätterädd så jag cyklade förbi i rasande fart till min kompis längre bort. Sen gruvade jag mig för att ta vägen tillbaka men då var allt lugnt igen.
 
Om vi fortsätter på den här sidan vägen kom först ett skogsparti med en stor, i barnaögon jättestor grop. Pinnmogropen har jag fått höra att den hette fast vi sa "Pimmogropa" på vår västerbottniska kustdialekt. Ovanför den bodde min bästa kompis Britt med sin storebror och föräldrar. Det gula huset har jag visat förut, se här , men så här såg tomten ut 2010.
Huset har nämligen flyttats och lever vidare i stadsdelen Tomtebo. Kul, tycker jag.
 
Mitt internet var borta i nästan 2 dygn pga fel i områdets nät för detta inlägg började jag med redan i onsdags fm. Skönt att få avsluta det nu men jag återkommer med några fler bilder på hus på Grisbackaänget senare.
 
Igår var det tjejfest med minst trerättersmiddag med tillhörande dryck. Är fortfarande mätt fast jag bara ätit en filtallrik i morse och te med en hårdbrödmacka och ett havrekex med ost före lunch. Klockan närmar sig 16 så det är väl dags att laga dagens enda riktiga måltid. I morgon är det bridgefest med 84 anmälda varav jag bara känner de sju andra i min nybörjarkursgrupp och känner igen några i fortsättningskursen som vi fikat med. Där ska tävlas (inte vi) och sen ätas julbord. Det blir mitt första i år och jag ser fram emot det för då har säkert aptiten återkommit :).
 
Ha en trevlig helg ni också!
 
 

Vintertankar

Kategori: Grisbackaänget

Det händer ju inget och därför är det svårt att hitta en bra rubrik. Efter en tid med isiga gator kom så snön igen och gjorde världen vacker, men det har jag fotograferat så många gånger förr att jag inte ids göra det igen. Inte ens i tisdags när solen sken så skönt med bara några minusgrader. Men när trädet utanför tvärfylldes med sidensvansar kunde jag inte låta bli kameran.
En bild hann jag ta och sen flög de i samlad tropp iväg. Rackarns, jag hade velat zooma in dem ordentligt och få en riktigt fin sidensvansbild där man kan se alla deras färger. Nåja, det kanske blir fler tillfällen.
 
Idag är molnen åter och tråkiga lite mer än noll- plusgrader. En bra dag att sova länge, pappersarbeta och röja lite i uteförrådet. Ja, det var skönt att vara ute i värmen. Men det är trögt att få ut katterna ändå. De sover otroligt mycket, som Tusse här bakom gardinen.
Sötast i världen, min lilla Tusse. En annan  tuss jag har är min bil med det passande registreringsnumret TUZ och den ska jag besikta i morgon. Jag upptäckte att några lampor inte lyste som de ska, ett dimljus och en där bak så jag fick snabbt tid hos min favoritreparatör Kurres Bil & Rep här på Ersboda. Det är behändigt nog promenadavstånd hem till mig så när jag lämnat in den får jag också lite lagom motion. Det var bara småfel så det blev otroligt billigt. Skönt!
 
Jag tycker så mycket om att få ta det lugnt i mitt liv, vilket kanske är förståeligt med diagnosen utbrändhet sen många år tillbaka. Att få småjobba i hemmet utan stress, utan människor som vill ha en massa av mig. Rent praktiskt är/var jag bra på att fixa det andra vill ha, alltså med min yrkeskompetens i löne-, försäkrings- och personalfrågor, men det andra som krävdes av en var jobbigt.
 
Den här medkänslan med alla som gnällde och klagade, den här förståelsen för alla andras arbets- och livsproblem - den var jag varken förberedd eller hade riktig kompetens för. Det är klart att jag försökte och lyckades säkert också emellanåt förmedla något gott men oftast ville jag praktiskt förändra för att de skulle slippa ha det svårt. Då upptäckte jag att många inte alls ville förändra utan hellre fortsätta att klaga och gnälla. Kanske jag förenklar men det var så jag upplevde det. Som den positiva idéspruta jag var hittade jag många gånger lösningar, men de togs inte emot, märkte jag så småningom. Då tappade jag geisten och kände mig mer som en slaskhink för andras problem än en kompetent personalchef som ville och kunde hjälpa till i arbetslivet.
 
Så, nu har även jag gnällt lite :). Tyvärr har jag fastnat och aldrig kommit vidare i mitt arbetsliv. Jag vände mot det konstnärliga istället men där är jag bara en medelmåtta, knappt det. Roligt var det i alla fall att måla i olja några år och kanske den lusten kommer åter.
 
Nu jobbar jag med gamla fotografier som jag nämnt tidigare i bloggen. Jag scannar in dem från gamla album. Här bjuder jag på en bild från min fars gamla album från 30-talet. Han var född 1902 och här är han med sina föräldrar, sin bror och några av sina systrar på slåtter.
1924 hade farfar förvärvat jordbruksfastigheten på Grisbackaänget där jag senare föddes (fast på Umeå BB) och jag gissar att det är där bilden är tagen. Notera kvinnan, faster Gunhild, näst längst till vänster, hur hon poserar moderiktigt som kvinnor gjorde på den tiden. Jag tänker faktiskt på Astrid Lindgren för jag såg ett foto från dokumentären om hennes liv kring jul där hon stod på precis samma sätt, med sin son, tror jag.  Det är ju helt annorlunda från hur vi ser ut idag, men ändå så fint! Min pappa är närmast henne.
 
Så blev det lite tankar från mig i alla fall. Märkligt att det alltid finns något att skriva om. Ha en fortsatt trevlig vecka, ni mestadels för mig osynliga som läser min blogg. De synliga är de som kommenterar och kommentarer tycker jag mycket om :).
 
 
 
 

Höst

Kategori: Grisbackaänget

Den här tiden blir naturbilder fort inaktuella. Den här bilden togs för en vecka sen på vår innergård.

Lite regn och blåst så faller alla löven ned på marken och trädet står naket kvar. Det är en hägg med vacker kopparfärgad bark, fin även utan löv.

Den dagen som var så solig och fin var jag på väg till en fågelskådarutflykt mot Hamptjärn till fast vi vandrade åt andra hållet längs Tavelsjöleden.

När vi körde dit passerade vi min gamla by, Grisbackaänget, som förändras till oigenkännlighet. Än står tre hus kvar, Sundlings, Vestmans och Esbergs, alla tre har jag varit inne i under mina barndomsår även om inte så ofta. Ingen bor där längre utan de används väl som servicehus till de som arbetar med godsbangården och de nya vägsträckningarna.

Min pappa var bjuden på kalas hos Ville S och jag fick följa med. Hemma hos oss drack vi aldrig alkohol men här bjöds det på snaps. Jag tror pappa tog en men när någon fyllde på hans glas tittade han på mig och blinkade samtidigt som han hällde över spriten i ett tomt glas som stod bredvid. Oj, vad jag gillade min pappa då, vi var liksom i maskopi:). Det är ett roligt minne från det huset, sen har jag ett tråkigt från när vi besökte fru S och hon låg mager i kökssoffan döende i cancer. Detta hände slutet 50-och början 60-talet.

I huset V bodde en av mina barndomsvänner och där var jag lite oftare. De hade två jättesöta pekingeser som var så roliga att leka och gå ut med. Minns mest att vi höll till utomhus.

I det sista huset bodde en bondefamilj med två äldre söner, mer i mina bröders ålder så de var inte intressanta alls. Farbror A var lång och smal och tant ..(äsch, har glömt hennes namn) var rejäl och rund, riktigt rolig att retas med ibland eller om det var hon som retades med oss barn:). Men i det köket minns jag att det luktade ladugård och det gjorde det aldrig hos oss. Inte mycket till minnen att bygga en bok på, men i bloggen går det ju att skriva vad som helst (nästan).

I skogen var så vackert, mossklädda stenar som i en riktig trollskog.

På ena sidan stigen reste sig Nyåkersberget och på den andra sidan porlade Kullabäcken stillsamt slingrande nedanför branta nipor. Mycket till svamp fann vi inte, någon enstaka blek taggsvamp och så den ståtligt fjälliga taggsvampen med lite kraftigare smak. Inget för mig men vännen E gillar dem.

Vi fick äntligen syn på kungsfågel, denna Sveriges minsta fågel, bara 9 cm, som är så svår att upptäcka. Nu hade vi turen att hitta två eller tre ungfåglar som flög och hoppade omkring i en liten tall länge nog så vi kunde studera dess gula hjässa och bli absolut säkra på att vi funnit rätt art. Lycka!!

Efter min barndomsby kommer Forslundagymnasiet där de bland mycket annat odlar så goda tomater. Jag handlade inte där men har funnit dem på en liten butik i stan, Meretes.  Konstigt att inte Coop vill saluföra våra lokala tomater. De är mycket godare än de ekologiska från Holland eller Spanien. Denna utvikning bara för att jag vill visa en bild på min egen tomatplanta ännu långt från mognad.

Så här såg de ut i måndags, nu hänger de på lina i mitt soliga badrumsfönster i väntan på att rodna :).

Mer om denna utflykt senare. Ha en skön helg. Idag mår jag bra då jag varit ute i skogen, hittat kontroller och några enstaka kantareller samt jättefina stora blåbär som ännu är goda.

Mitt barndomshem

Kategori: Grisbackaänget

Förra veckan besökte jag resterna av min uppväxtby, Grisbackaänget, vilken jag vill berätta lite mer om. Barndomshemmet finns inte kvar utan revs en tid efter att vi flyttat, vad jag vet. Själva bostadhuset stod kvar ganska många år. Enligt uppgift bodde där en tid Bilfrakts kamrer, sen användes huset som däckförråd bl.a. och en dag var det plötsligt borta när jag körde förbi. Det kändes som ett hårt slag mot hjärtat och jag skrek till när vi passerade. Jag stannade inte.

Jag hade väl ett fåfängt hopp om att en gång få återse mitt barndomshem, gå uppför trappan genom farstun, öppna ytterdörren, titta in i alla rum och minnas. Huset var i så gott skick, för några år innan vi flyttade hade hela nedervåningen totalrenoverats. Visst hade det varit möjligt att flytta gården ännu en gång? Ibland tror jag det kan ha hänt, undrar om man kan ta reda på sånt?

Vår familjs historia börjar nämligen med att farfar 1924 köper mark och bostadshus, vilket flyttas från Grisbacka by till Grisbackaänget, ca 2 km. Undrar hur dom löste husflyttningar på den tiden? Riva ner och bygga upp igen, antar jag. Här är i alla fall ett flygfoto över vår gård taget 1954, mitt födelseår. Kanske ligger jag i barnvagnen där nere.

En praktfull gård, man kan tro att mina föräldrar var välbärgade, men de var blott enkla bönder. Då, när jag föddes var detta rena hyreshuset, i boningshuset bodde tre familjer och i bagarstugan fanns en familj, totalt var där 17 personer på gården, i alla åldrar, jag yngst.

Det måste ha varit härligt att växa upp i denna gemenskap; som liten rörde jag mig säkert ut och in hos dem alla. Tyvärr minns jag inget av det, minns bara den sista familjen som bodde på övervåningen från det att jag var 4 tills jag fyllde 8 år. Sen fyllde vår familj på sex personer hela huset själva. Sju kor rymdes i ladugården, några hästar, får, tidigare fanns där höns och grisar men det minns jag inte heller och så massor av katter, förstås:).

1968 revs ladugården. Jag har en suddig bild på brädhögen som blev kvar. Det såg ut som när man tömmer en tändsticksask på bordet, fast i större upplaga.  Så småningom försvann de andra byggnaderna och nu ser det ut så här där jag bodde som liten.

I bakgrunden ser man Rödberget. Dit åkte vi skidor över slätten för att åka i backe. Det var ganska guppigt och brant, minns jag, lite för tufft för fallrädda mig. Jag gillade och gillar långa sluttningar eller helt släta spår som på en åker eller en sjö.

Precis bortanför ladugården byggdes Bilfrakts garage medan vi bodde kvar. Där i betongskelettet, innan portarna installerades, gick det jättebra att spela badminton den sommaren, eftersom det var helt vindstilla. Åkrar försvann, men det jag saknade mest var ett jättestort dike fullt av saftiga åkerbär. Som trettonåring var det inte så sorgligt att flytta för framtiden såg ljus ut och det var bara spännande att möta det nya.

Det är inte så dumt att fotografera fula miljöer, känner jag, om de betyder något för en.


Eller en helt vanlig uppfart för er men för mig en backe som jag minns som riktigt brant och tung att cykla uppför till min barndomskompis hus, där vi hade mycket roligt, lekar, bus och fnitter i mängd.

Här ser ni utfarten från en annan kompis som en tid hade två jättesöta pekingeser. Gamla byn, nya, alltså nuvarande Västerslätts industriområde och längre fram det av tiden oförändrade Rödberget.


Bakom berget passerar Vännäsvägen, E12, och där på andra sidan ligger byn Grisbacka som vårt hus kom ifrån. Det finns en bok om den byn, ursprungsgården finns på bild, men vår by omnämns bara som slätten. Jag blev besviken över det, som om Grisbackaborna inte ville kännas vid vår by på minst 21 gårdar.

Jag ska själv skriva en bok om byn, tänker jag ibland, men jag är nog för lat. Var ju bara barn när jag flyttade därifrån, har som vuxen frågat ut min mamma om vilka som bodde i de olika husen, men jag saknar energin att göra research och samla in fakta och minnen från andra som bott där. Det måste nog vara fler som hjälps åt med det arbetet, tror jag, vuxna som bott i byn en längre tid och minns mer. Vi får se vad som händer i framtiden. Jag kan i alla fall skriva små anekdoter då och då, i bloggen eller på annat vis.

Grisbackaänget - Fototriss

Kategori: Grisbackaänget

Så roligt när jag får använda mina senaste bilder i Fototrissutmaningen. Denna vecka är temat Känsla, något som det finns otaliga sätt att tolka.

Igår besökte jag (äntligen) resterna av min barndomsby för att föreviga de enstaka gårdar som finns kvar nu när Botniabanan och den godsbangård som håller på att uppföras helt kommer att utplåna byn Grisbackaänget. Någon byaskylt har inte funnits på många år men i den byn som då bestod av 21 gårdar levde jag mina första 13 år. 1968 flyttade vår familj till närbelägna villaområdet Västerslätt och då började gårdar rivas för att ge plats för Västerslätts Industriområde. De senaste åren (15 kanske) har bara 7-8 hus stått kvar och varit bebodda.

Nu har alla flyttat ut och de hus som står kvar används enbart av de som arbetar på området, ser det ut som. Som ni förstår finns det hos mig åtskilliga minnen och framförallt känslor inför dessa hus.
Här bodde farbror Ville och tant Lina och i gården snett bakom bodde en av mina barndomsvänner.

Sorg över de som inte längre lever, vemod över de liv som levts, glädje över att ha känt dessa människor är några av de känslor jag får.

Betydligt mera positiva känslor ger detta hus, där min bästa kompis Britt bodde. Oj, vad roligt vi har haft här, och kommer tårar så är det tårar av glädje över allt gott som skett i detta hem. Som ni förstår har huset renoverats på senare tid och nu ska det flyttas till Tomtebo, ett nytt bostadsområde här i utkanten av Umeå. En liten bit av Grisbackaänget får faktiskt finnas kvar :).

Huset är redan flyttat från sin ursprungliga plats och uppallat på ett transportfordon.

Vår familj var jordbrukare och en bit från gården fanns mark som vi brukade. Här, på det som en gång varit åkrar som kallades "Gäla" hade vi slåtter. Fina timmerlador och diken fulla av åkerbär, underbara minnen av stunder då jag och mamma kom med fikakorgen och vi alla satte oss ned, lutade mot en hässja eller en solig laduvägg och åt vad som bjöds, minns speciellt kärnmjölken som var syrligt läskande. Den nordsvenska hästen fick också vila, Dolla stod stor och trygg i närheten och åt klöver.

Så här ser alltså den platsen ut idag. Känslor? Jaaa!

Egentligen finns inga ord för vad jag känner när jag ser det här, men jag tror ni förstår. Jag känner i alla fall att jag vill berätta mer om min by och nu har jag skapat en egen kategori för inlägg om Grisbackaänget så det kommer troligtvis att fyllas på med mer minnen.

Många fler intressanta inlägg på temat Känsla hittar ni på Fototriss.