konstbarbro

Fototriss - guld

Kategori: Djur och natur.

Ikväll har jag druckit flera koppar svart te med en kompis framför Melodifestivalen på TV så nu är jag fortfarande pigg. Veckans fotoutmaning är Guld med tanke på alla medaljer svenskarna har tagit i årets OS. Till och med sportokunniga jag har med spänning följt några dramer, t. ex. herrarnas stafett.

Apropå temat så fann jag några gyllene bilder från Venedig och  Sundsvall, men det jag fotograferar mest är ju just naturen så detta blir mitt bidrag.

Ett exempel på skogens guld är väl dessa underbart goda svampar som det ifjol var gott om.


Inte lika gyllene men ändå värdefulla som guld för oss svampälskare, inte minst för att de går att finna så sent på hösten, ända tills snön täcker dem.


Skogens röda guld, lingonen, plockade jag inte så många av, men har ännu kvar några att baka bröd på eller göra parfait eller annat gott av.

Vad som fattas i denna triss är förstås hjortronen men några sådana fann jag inte ifjol.

Fler bilder på temat Guld hittar ni på Fototriss.

Vinterutflykt

Kategori: Resor och utflykter

Igår släppte kung Bore sitt järngrepp om oss och lät solen värma tills bara några minusgrader återstod. En lätt bris kylde lite men det gjorde inget för dagen var så vacker. Med sällskap av en annan dagledig (kallas visst fritidsforskare :)) åkte jag ut till båthamnen i Karlsborg, Holmsund för att rekognosera inför söndagens New Friendsutflykt som jag är ansvarig för. Mycket snö var det; där jag tänkt vi skulle fika täckte snön det mesta och vi måste i så fall plumsa en bra bit innan vi skulle komma fram.

Inte många skoterspår att vandra på men en fyrhjuling hade kört ute på isen, i alla fall en bit. En ensam pimplare syntes längre bort, men närmare oss låg en övergiven gädda som någon lämnat vid ett gammalt överskottat pimpelhål.

Annars var snön orörd långt bort mot horisonten på denna smala havsvik mellan Karlsborg och ön Storklyvan.

Det är skönt att låta ögonen blicka långt ut mot vita världen och bara fantisera vad som är bortom, vad som kan visa sig om vi vandrar vidare utan något speciellt mål. Björkarna växer nog på någon liten holme, tror jag, som inte känner kartan till detta område mer än vad vi läste på informationstavlan vid båtplatserna.

Det är ännu inte för sent för snökonst och detta blir dagens bidrag.

Som en rynkad drapering i ett tyg som ska sys till en klänning. Det hade synts tydligare om jag kunnat sväva lite och ta fotot uppifrån.

Jag är så nöjd idag då jag för ca en timme sen blev färdig med omplantering av alla mina växter. Nu är också de redo för kommande vår. Jag gläder mig också åt mitt (långsamma) tillfrisknande. Jag tror på att tiden läker alla sår och det jag märker idag är att jag klarade av att ha radion på hela tiden jag arbetade med jorden och växterna. Radio Umeå, 102,3 som spelar gamla godingar från 60-70-tal.

Tidigare år klarade jag kanske bara en eller två låtar innan jag måste stänga av och ännu före det tänkte jag inte ens tanken att jag skulle kunna lyssna på musik. Däremot när jag var frisk hade jag nästan alltid radion på och lyssnade på olika sorters men mest populärmusik, på jobbet, hemma, ute med andra, dvs jag var som de flesta.

I och med att jag insjuknade klarade jag inte alls att lyssna på musik, kanske den påminde mig så smärtsamt om allt som varit. Kanske musiken nådde känslor jag inte ville känna, inte orkade ta emot just då. Därför är det så skönt att märka att mitt gamla jag sakta kommer tillbaka och finner glädje i musik ännu en gång.

Min pappa, som i yngre dagar spelade i ett danskapell med sin bror, reagerade liknande. Han spelade dragspel och brodern fiol, och de uppträdde och spelade på danser runt om i trakten på 30-talet. Men så dog brodern tragiskt i en vägolycka och pappa slutade efter det helt att spela.

Detta hände långt innan jag föddes men när jag som är yngst i syskonskaran var sju gav han mig ett dragspel. Det var ett så vackert instrument med röd pärlemorinfattning som såg ut som marmor, pianotangenter på ena sidan och knappar på den andra. Jag hade tyvärr inte min fars talang eller intresse att lära mig spela ordentligt, men ett tag var det roligt att frambringa några valser med enhandsfattning, med två händer på tangenterna gick det inte alls. Några år senare tog tio i topp-lyssnandet över och dragspel blev bara såå töntigt. Förlåt, pappa!

Nog kan det vara så att arvet påverkar min känslighet för musik. Både positivt och negativt.

Nu snöar det igen men jag tror snart att vintern måste ge sig så jag tappar inte humöret. Mars kan bli en underbar vårvintermånad med mycket sol och många tillfällen till friluftsutflykter. Från pudersnö till allt större lapphandskar ser jag genom fönstret. Både jag och katterna har varit ute och insupit ljuset tidigare så nu kan vi kan mysa inne medan världen utomhus blir ännu vitare.

Ha en skön helg!

Katthjälp och fadderbarn

Kategori: Katter

Äntligen har jag  börjat med att plantera om blommorna. Det är något jag vill göra i februari helst och nu är det inte så många dagar kvar av denna månad. Jag tycker väl inte att jag har så många blommor men de verkar förmera sig och bli fler och fler när jag står där med min jordpåse och mina krukor.
Som ifjol när två Saint Paula blev minst fem med viss hjälp av Tusse, ser det i alla fall ut som.

Han fanns vid min sida även i år, nosade lite, tittade intresserat och var inte alls i vägen. Riktigt mysigt faktiskt med katthjälp. Han såg bara lite orolig ut när jag härjade lite hårdhänt med någon växt. Det gör jag ibland med större, äldre, gröna växter som fått för många rötter. Då river och sliter jag i rotsystemet utan försiktighet. De brukar tåla det.

Katt nr 2, Desirée, är mera ointresserad,  i år visade hon sig inte alls i köket utan låg och sov någon annanstans.

Denna bild är också från ifjol, från mars faktiskt så då var jag inte alls snabb med blomomplanteringen. Det går det också.

Hos en annan fototrissande bloggare hittade jag ett inlägg om fadderbarn som hänvisade till en artikel i Aftonbladet. Tydligen har det debatterats om nyttan av egna fadderbarn, var visst bättre att skicka till alla barn. Jag har inte följt debatten utan läste bara denna, ganska korta artikel. Eftersom jag har ett fadderbarn vill jag naturligtvis tycka till lite.

De påstod av vi vill ha fadderbarn för att döva vårt dåliga samvete. Det tror jag inte alls på, utan mycket mer om att det handlar om en glädje att ge och få respons på att det jag ger kommer fram, tas emot och uppskattas av någon som verkligen behöver min hjälp. Då tror jag hellre att samvetet mer styr över allt annat biståndsgivande.

Kanske vill vi alla ibland, precis som lilla Agnes, få känna oss som goda féer.

Förutom att jag har ett fadderbarn i Etiopien är jag också s.k. världsförälder i Unicef, dvs ger även där två hundra i månaden att användas som de anser bäst. Det gör jag normalt utan att reflektera
över det, pengarna dras automatiskt via autogiro och jag får rapporter en eller två gånger per år hur alla givares pengar används. 

I mitt fadderbarn engagerar jag mig, vilket ger så mycket mer än att ge anonymt. Jag har alltså ett fadderbarn bara för mitt eget egoistiska nöje skull (!), en liten flicka i ett land i Afrika som mina pengar ger möjlighet till utbildning, hälsovård och ett näringsrikt mål per dag.

Dessutom skickar jag 500 kr extra två gånger per år (man får inte skicka mer enligt Barnfonden, kanske för att de tänker på just orättvisor mellan barnen). Senare får jag alltid brev där de berättar om hur de pengarna används, inte bara till t.ex. kläder till mitt fadderbarn utan även kläder till syskonen och mat åt hela familjen. Det är tillfredsställande för jag får direkt veta att mina pengar kommit fram och att de gjort nytta.

Hur mycket jag än skulle vilja det så har jag ingen möjlighet att hjälpa alla fattiga barn. Istället gläds jag åt att kunna hjälpa åtminstone en av dessa behövande. Kanske egoistiskt men egentligen bara mänskligt. Kritiken om att pengarna skapar orättvisor mellan barnen bygger på tron att världen är rättvis. Det är den inte, även i vårt rika land finns det massor av barn som har det svårt på olika sätt, inte bara pga brist på pengar.

Jag har inga egna barn, men när jag ger mina syskonbarnbarn gåvor, de som redan har mängder av leksaker, inte tänker jag då på alla dessa barn som inte får något. Jag vill ge för att jag tycker om dem. Ni som har egna barn eller barnbarn, gläds väl också åt att få ge dem utan att ha dåligt samvete. Samma sak är det med fadderbarn, det är roligt att få ge och lära känna en liten människa i ett annat land.


Barns nyfikenhet och iver att få öppna sina paket kan man inte få nog av.

Debatten gällde tydligen en annan insamlare än Barnfonden och delvis handlade det om att pengarna gick till ett projekt, inte till det enskilda barnet. Det tycker jag är okej med månadsgåvorna, men extrapengarna, presentpaketen och breven som jag/vi skickar till det namngivna barnet är det som betyder mest i kommunikationen oss emellan, som berikar och gör det roligt att ha ett fadderbarn. Det är väl inget ont i det?

Jag hade ett fadderbarn i Brasilien och hon var trots sin ringa ålder väldigt duktig på att både teckna, måla och skriva. I Afrika kan man inte förvänta sig samma sak utan hittills har bara pappan skrivit och Fetiya ritat en pytteliten teckning på en julhälsning, men så glad jag blev när den kom. Mitt inlägg vill alltså säga: Låt oss få ha fadderbarnen kvar! :)

Sen kan man ju naturligtvis önska sig en bättre värld utan dessa orättvisor mellan människor och då skulle inte mitt bistånd alls behövas. Men som det är idag så...

Oväntat fototriss - igen!

Kategori: Konst

Nej, fototriss har inte haft temat Oväntat förr, men jag fick detta ämne i Fotostafetten för några veckor sen och hade då visst besvär med att hitta bilder som passade. Idag gick det lite lättare.

Denna istappskonst fann jag på ett gammalt, numera utrymt hus. Lite svårt att förstå hur fallande istappar helt plötsligt fastnar halvvägs, så oväntat!


Helt oväntat visade sig harspår i snön vid det välbefolkade spåret nedanför Hamptjärnstugan.


Men roligast är lilla djuret som jag oväntat fann i leksaksbutiken när jag skulle blidka syskonbarnbarnet Lukas. Den blinkar också om man skakar den.


Jag besökte nämligen min brorsdotter med familj före Alla Hjärtans Dag och hade impulsköpt lite smått och gott på Willys innan. En mjukisnalle med hjärta till Agnes och en mjukishund till Lukas. Flickan strålade av glädje när hon fick sin gåva men en tuff femåring gillade inte alls det han fick. Ville du hellre ha en bil med hjärta på, frågade jag, och då sken han upp, men sådana finns visst inte.

Nu hoppas jag att han gillar detta lilla slemmonster som helt plötsligt börjar blinka rött och grönt också. I alla fall jag tycker att den är helläcker :).

Fler oväntade fototriss hittar ni här.

Mitt barndomshem

Kategori: Grisbackaänget

Förra veckan besökte jag resterna av min uppväxtby, Grisbackaänget, vilken jag vill berätta lite mer om. Barndomshemmet finns inte kvar utan revs en tid efter att vi flyttat, vad jag vet. Själva bostadhuset stod kvar ganska många år. Enligt uppgift bodde där en tid Bilfrakts kamrer, sen användes huset som däckförråd bl.a. och en dag var det plötsligt borta när jag körde förbi. Det kändes som ett hårt slag mot hjärtat och jag skrek till när vi passerade. Jag stannade inte.

Jag hade väl ett fåfängt hopp om att en gång få återse mitt barndomshem, gå uppför trappan genom farstun, öppna ytterdörren, titta in i alla rum och minnas. Huset var i så gott skick, för några år innan vi flyttade hade hela nedervåningen totalrenoverats. Visst hade det varit möjligt att flytta gården ännu en gång? Ibland tror jag det kan ha hänt, undrar om man kan ta reda på sånt?

Vår familjs historia börjar nämligen med att farfar 1924 köper mark och bostadshus, vilket flyttas från Grisbacka by till Grisbackaänget, ca 2 km. Undrar hur dom löste husflyttningar på den tiden? Riva ner och bygga upp igen, antar jag. Här är i alla fall ett flygfoto över vår gård taget 1954, mitt födelseår. Kanske ligger jag i barnvagnen där nere.

En praktfull gård, man kan tro att mina föräldrar var välbärgade, men de var blott enkla bönder. Då, när jag föddes var detta rena hyreshuset, i boningshuset bodde tre familjer och i bagarstugan fanns en familj, totalt var där 17 personer på gården, i alla åldrar, jag yngst.

Det måste ha varit härligt att växa upp i denna gemenskap; som liten rörde jag mig säkert ut och in hos dem alla. Tyvärr minns jag inget av det, minns bara den sista familjen som bodde på övervåningen från det att jag var 4 tills jag fyllde 8 år. Sen fyllde vår familj på sex personer hela huset själva. Sju kor rymdes i ladugården, några hästar, får, tidigare fanns där höns och grisar men det minns jag inte heller och så massor av katter, förstås:).

1968 revs ladugården. Jag har en suddig bild på brädhögen som blev kvar. Det såg ut som när man tömmer en tändsticksask på bordet, fast i större upplaga.  Så småningom försvann de andra byggnaderna och nu ser det ut så här där jag bodde som liten.

I bakgrunden ser man Rödberget. Dit åkte vi skidor över slätten för att åka i backe. Det var ganska guppigt och brant, minns jag, lite för tufft för fallrädda mig. Jag gillade och gillar långa sluttningar eller helt släta spår som på en åker eller en sjö.

Precis bortanför ladugården byggdes Bilfrakts garage medan vi bodde kvar. Där i betongskelettet, innan portarna installerades, gick det jättebra att spela badminton den sommaren, eftersom det var helt vindstilla. Åkrar försvann, men det jag saknade mest var ett jättestort dike fullt av saftiga åkerbär. Som trettonåring var det inte så sorgligt att flytta för framtiden såg ljus ut och det var bara spännande att möta det nya.

Det är inte så dumt att fotografera fula miljöer, känner jag, om de betyder något för en.


Eller en helt vanlig uppfart för er men för mig en backe som jag minns som riktigt brant och tung att cykla uppför till min barndomskompis hus, där vi hade mycket roligt, lekar, bus och fnitter i mängd.

Här ser ni utfarten från en annan kompis som en tid hade två jättesöta pekingeser. Gamla byn, nya, alltså nuvarande Västerslätts industriområde och längre fram det av tiden oförändrade Rödberget.


Bakom berget passerar Vännäsvägen, E12, och där på andra sidan ligger byn Grisbacka som vårt hus kom ifrån. Det finns en bok om den byn, ursprungsgården finns på bild, men vår by omnämns bara som slätten. Jag blev besviken över det, som om Grisbackaborna inte ville kännas vid vår by på minst 21 gårdar.

Jag ska själv skriva en bok om byn, tänker jag ibland, men jag är nog för lat. Var ju bara barn när jag flyttade därifrån, har som vuxen frågat ut min mamma om vilka som bodde i de olika husen, men jag saknar energin att göra research och samla in fakta och minnen från andra som bott där. Det måste nog vara fler som hjälps åt med det arbetet, tror jag, vuxna som bott i byn en längre tid och minns mer. Vi får se vad som händer i framtiden. Jag kan i alla fall skriva små anekdoter då och då, i bloggen eller på annat vis.

Traditioner skapas.

Kategori: Resor och utflykter

Igår var det fettisdag och eftersom jag i år gjorde samma sak som ifjol så är det väl en ny tradition på gång, eller hur:). Jag och min kompis Sofie besökte Hamptjärnstugan, några km bortanför min barndomsby (se förra inlägget), ett utflyktsmål jag haft sen jag var mycket ung. Vi promenerade runt på alla stigar som fanns, dock ej skidspår. Där fanns lyckligtvis några uppkörda skoterspår även för gående, lite smådramatiskt kurvigt nerför och uppför berget. Se upp för rusande skranor med åkglada barn fick vi också göra.


Här har undertecknad visst tappat balansen, men med humöret i behåll. Väninnan som var med har jag känt sen vi var 13 resp 14 (jag är den äldre) och vi blir lite härligt barnsliga ibland fortfarande :).

Solen försvann tyvärr ganska fort bakom molnen men det var en skön dag ändå. Efter diverse närkontakt med snön gick vi in i stugan och köpte oss varsin jättegod semla med tydlig kardemummasmak i bullen. Jag är ingen stor semmelätare men åtminstone på fettisdag ska den avnjutas och då är denna miljö ett extra plus.


Idag har kylan tagit ett nytt grepp om oss även om den dimhöljda solen försöker värma lite så då blir det nog att mest hålla sig inomhus.

Jag har fått till uppgift att söka lagfart och det är lite bökigt med telefonsamtal, kontrakt, vidimerade kopior, värdering m.m. Jag ringer kommunen och ber att få prata med en lantmätare, blir kopplad, ställer min fråga, får till svar att jag ska prata med någon annan, får ett nytt namn och telefonnummer. Jag ringer dit, presenterar mitt ärende och hon säger att jag ska prata med en lantmätare!! Gör jag inte redan det??? 

Lite spänning i vardagen :), tur jag har gott om tid och tålamod (nja). Ute larmar skatorna och Desirée låter fågelaktigt. Det visar sig att det är en liten katthanne på besök så vi går ut en stund så de åtminstonen får titta på varandra, på långt avstånd. Mer än så blir det tyvärr inte för min lilla kattfröken som oturligt nog (för henne) är kastrerad.

Grisbackaänget - Fototriss

Kategori: Grisbackaänget

Så roligt när jag får använda mina senaste bilder i Fototrissutmaningen. Denna vecka är temat Känsla, något som det finns otaliga sätt att tolka.

Igår besökte jag (äntligen) resterna av min barndomsby för att föreviga de enstaka gårdar som finns kvar nu när Botniabanan och den godsbangård som håller på att uppföras helt kommer att utplåna byn Grisbackaänget. Någon byaskylt har inte funnits på många år men i den byn som då bestod av 21 gårdar levde jag mina första 13 år. 1968 flyttade vår familj till närbelägna villaområdet Västerslätt och då började gårdar rivas för att ge plats för Västerslätts Industriområde. De senaste åren (15 kanske) har bara 7-8 hus stått kvar och varit bebodda.

Nu har alla flyttat ut och de hus som står kvar används enbart av de som arbetar på området, ser det ut som. Som ni förstår finns det hos mig åtskilliga minnen och framförallt känslor inför dessa hus.
Här bodde farbror Ville och tant Lina och i gården snett bakom bodde en av mina barndomsvänner.

Sorg över de som inte längre lever, vemod över de liv som levts, glädje över att ha känt dessa människor är några av de känslor jag får.

Betydligt mera positiva känslor ger detta hus, där min bästa kompis Britt bodde. Oj, vad roligt vi har haft här, och kommer tårar så är det tårar av glädje över allt gott som skett i detta hem. Som ni förstår har huset renoverats på senare tid och nu ska det flyttas till Tomtebo, ett nytt bostadsområde här i utkanten av Umeå. En liten bit av Grisbackaänget får faktiskt finnas kvar :).

Huset är redan flyttat från sin ursprungliga plats och uppallat på ett transportfordon.

Vår familj var jordbrukare och en bit från gården fanns mark som vi brukade. Här, på det som en gång varit åkrar som kallades "Gäla" hade vi slåtter. Fina timmerlador och diken fulla av åkerbär, underbara minnen av stunder då jag och mamma kom med fikakorgen och vi alla satte oss ned, lutade mot en hässja eller en solig laduvägg och åt vad som bjöds, minns speciellt kärnmjölken som var syrligt läskande. Den nordsvenska hästen fick också vila, Dolla stod stor och trygg i närheten och åt klöver.

Så här ser alltså den platsen ut idag. Känslor? Jaaa!

Egentligen finns inga ord för vad jag känner när jag ser det här, men jag tror ni förstår. Jag känner i alla fall att jag vill berätta mer om min by och nu har jag skapat en egen kategori för inlägg om Grisbackaänget så det kommer troligtvis att fyllas på med mer minnen.

Många fler intressanta inlägg på temat Känsla hittar ni på Fototriss.

Himlen sjöng inatt!

Kategori: Min närmiljö

Kvart över ett inatt vaknade vi till, jag och mina två katter som sover bredvid (eller på) mig, av ett märkligt ljud utomhus. Korta sjungande sekvenser av överjordiskt ljud, tyckte jag, påminde lite svagt om när en plåt svänger men mycket mer subtilt. Jag gick upp och himlen lyste rosa åt alla håll utom när jag tittade västerut, där var den mörk som vanligt.

Norrsken, tänkte jag, vackra Aurora borealis, som jag vet kan synas i alla möjliga färger men som jag själv mest sett i grönt. Men det såg inte alls ut så, fast natten var mulen och det kanske påverkade utseendet. Vi gick och la oss igen, men ljudet fortsatte, blandat med mina egna ljud i skallen som ökar vid stress och spänning, tinnitus. Som jag funderade. 

I höstas var vi på en föreläsning om norrskenet och fick bl.a. lära oss att det inte alls skapades något ljud i samband med detta ljusfenomen. Men jag och många fler minns att vi hört ett knastrande ljud samtidigt som vi sett norrsken.

Det är väl som med forskarna som kom fram till att rent fysiskt kan inte humlan flyga (fast det visste den ju inte så den flög ändå :)). Några år senare gjordes nya upptäckter som visade att humlan faktiskt ändå kunde flyga och det hade den ju vetat hela tiden, och vi också, vi som inte forskar, hi hi hi. Kanske norrskenet ändå hörs, menar jag, fast forskarna har inte kommit på det än på vetenskaplig väg.

 Strax efter två gick jag i alla fall upp och tog detta foto genom fönstret. -10° ute så jag kände inte för att klä på mig och gå ut.


Sen somnade jag men vid fem när Tusse ville ut (fast det ville han inte när han upptäckte hur kallt det var) hördes samma ljud fast ljuset mattats av. Kl sju var ljudet mycket starkare och då började jag undra om det möjligtvis kunde vara ett vägarbete som pågår vid E4:an. Ja, något svar har jag inte, mycket rör sig i huvudet en halvvaken natt.

Söndagen var underbar med värmande februarisol och gnistrande vit snö på Nydalasjön där jag tog årets första skidtur med en väninna. Visserligen var spåren delvis dåliga då flödesvatten och is bredde ut sig men ändå, bara så ljuvligt att få vara ute.

Inte värmde solen så mycket och visst fanns det svalkande vind men en liten fikastund vid stranden kunde vi unna oss. K fick till och med fjutt på lite magra grenar så en liten brasa fick vi också njuta av till te och mackor (hembakt mjukt tunnbröd, måste skryta lite). Det var i höstas jag bakade med New Friends men lite finns ännu kvar i frysen.

När jag kom hem såg jag detta underbara häng och så snart jag parkerat bilen rusade jag ut med kameran.

Det är helt otroligt så länge snön hänger kvar och det skapas hela tiden nya former av nysnö och sol.

Jag håller på att sortera fjolårets bilder och är nu färdig med april. Det är härligt att se så mycket fint denna normalgrå månad kan bjuda på, de första spirande växterna och solen som lockar oss, djur och människor, utomhus. Jag längtar våren.

Fototriss - Inuti

Kategori: Djur och natur.

Så roligt att Helena valt mitt Fotostafettema till veckans fotoutmaning, nämligen Inuti. Jag inser att ämnet var lättare att ge bort än att få, så fina askar med så vackert innehåll som Lisa hade har inte jag. Det får bli lite blandat.

Idag lyser solen från en klarblå himmel och jag längtar ut på Nydalasjön där vi har tänkt åka skidor lite lugnt och njuta av dagen. Kanske fika ute i en snödriva också.

För några veckor sen besökte jag ett tropikhus med diverse läbbiga invånare. Inuti burarna lurade reptiler av alla de slag.

Här ser ni två pytonormar, tror jag det var, den ena rörlig, den andra mer avvaktande.


Inuti buren, bakom glaset som tur är, herr Rutpyton som är mycket nyfiken och verkar vilja lura ut vad som finns inuti vännens ryggsäck :).

För alla känsliga, inte minst mig själv, avslutar jag med en ljuvare bild, harmonisk men inte så spännande, på vad som döljer sig inuti en utslagen Amaryllisblomma.


Jultomtefärger, upptäcker jag.

Fler bilder på temat Inuti finner ni på Fototriss.

Tillbakablick februari

Kategori: Katter

Jag letar i fjolårets bildarkiv för att hitta några bilder till Bildbloggerians Tillbakablick som jag deltar i en gång i månaden, och det mest dramatiska jag hittar är väderbilder. Väderdramatik som vi haft så gott om denna vinter var lite ovanligare ifjol och det växlade snabbare. I år upplever jag långa perioder av snöfall, gråmulet, kyla men i februari 2009 ändrades dagarna på ett mer positivt sätt.

Den ena dagen såg det ut så här...

..och nästa dag var solen på sitt bästa humör. Båda bilderna är tagna genom fönstret.


Februari handlar väl mycket om att njuta av solen och ljuset som sakta får oss att återvända till livet, få livslusten åter att möta en ny vår. I alla fall för mig är januari efter det att julen stökats undan en svår och tung tid att genomlida, bara stå ut tills dagarna blir lite längre.

En otrevlig konsult som utredde mig sa att den 10 februari vänder det, och åtminstone det hade han rätt i, fast jag i övrigt var så arg och besviken på honom. Ganska kul att jag minns sånt där, att det var just han som sa det. Det visar att de flesta människor man möter har något att lära en, och det kan man ta till vara så får det mindre trevliga rinna iväg så sakteliga när det sårade läker ut.

Solen börjar värma i februari och det märker även katterna. Denna bild får representera att livslusten spirar. Min stora katt Tusse i mitt lilla ostadiga, men ändå starka körsbärsträd.


Vackrare blå himmel får man leta efter och nu väntar jag på den. Jag såg i alla fall en flock grönfinkar igår som glatt kvittrade sig igenom björk och tall. I helgen har det varit fågelräkning av antalet fågelarter vid fågelbord och i trädgårdar. Talgoxen vann, förstås, men bergfinken seglade upp på andra plats före pilfink och blåmes.

Här uppe har jag inte sett bergfinken på vintern utan den kommer senare, en vacker fågel med ett utdraget, ganska fult läte. Det är också något att se fram emot, alla vårfåglar som börjar välla in i april ( kanske redan i mars om det blir varmt). Oj, vad pratsam jag var idag då :).

Fler tillbakablickar hittar ni här.

Fotostafetten

Kategori: Katter

Helena på Bildbloggerian har startat en ny fotoutmaning bland oss fototrissare, Fotostafetten där vi deltagare skickar olika teman vidare. Som nr 8 i laget har jag fått temat Oväntat av Ingalill vilket är ett ganska svårt ämne, tycker jag. Å andra sidan, då blir utmaningen desto större och mer spännande.

Ute lyser en blek vintersol men termometern visar -21° så jag lockas inte att gå ut i staden och leta nya motiv, det oväntade kan man dessutom få vänta på :).

Jag har i alla fall lyckats hitta foton som är tagna i år. Vid en glöggbjudning jag hade för två väninnor jag känt sen 1974 hände det sig att de plötsligt båda oväntat ville ha mina tomtar, samtidigt. Vilken kamp mellan starka kvinnohänder :).


Det visar sig att tomtarna helt oväntat är ihåliga.

Russin i den ena och mandel i den andra till Blossa 09-glöggen.

Nästa morgon finner jag helt oväntat min stora kisse högt upp under balkongtaket fast han inte alls brukar gilla att vara ute när det är så kallt. Jag gissar att det är en skata eller annan fågel som skrapat mot taket och lockat honom att ta sig upp dit.

Tusse ser själv ganska förvånad ut och jag får assistera för att få ned honom, min store jägare.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Lisa och ger henne temat Inuti.