14 November 2022 - 15:42
Solen skiner denna vackra novemberdag men än har jag inte bestämt vad jag ska hitta på idag förutom att hälsa på min särbo som ligger på lasarettet ett tag till. Kanske jag hinner blogga lite innan suget att gå ut blir för starkt.
Augusti började trevligt med en lunchbjudning hos en av grannarna. Jag fick åka i nyinköpt eka med de andra grannarna (vi är tre som träffas varje år) och här lägger vi till vid bryggan hos G.
Alltid roligt att ses och prata på om sommarens händelser med god mat o dryck därtill.
Räkor, det är verkligen en av mina favoriter :). Fint ute lite senare samma kväll.
Kl 21, närmare bestämt. Åh, vad jag saknar ljuset nu i november då dagarna mörkna redan kl 16, ännu tidigare då det är gråmulet som det ofta är den här tiden.
Den 5 augusti var det ett märkligt ljus när solen gick ned.
Så gult brukar det inte vara, men läckert, vilket också verkar locka Missan att sitta på blöt brygga.
Den 9 fick jag besök av två barndomskompisar. Vi växte upp i byn Grisbackaänget och har många minnen att dela från den tiden.
B och jag var bästisar från 2 till ungefär 12 års ålder då olika mognad ledde oss åt olika håll. Jag var den barnsligare av oss och är kanske än idag då hon har fått stor familj medan jag lever med särbo och katt. Hur som helst var det väldigt kul att träffas med I som är ett år yngre. Ibland umgicks vi alla tre och ibland ännu fler, t.ex. fina sommarkvällar med kurragömma o gränsbrännboll m.m. De båda bodde kvar i byn medan jag flyttade därifrån redan innan jag fyllt fjorton år.
God rabarberpaj med vit choklad bjöd jag på och även Missan njöt med oss.
I unga år cyklade vi från vår by till Piparböle och badade. Då hade vi ingen stuga och jag visste nog inte om Kullasjön fast den ligger precis bredvid med en liten öppning emellan.
När solen kom åter till bryggan flyttade vi ut där och fortsatte samtalet.
Då upptäckte jag något spännande i båten. Varning för känsliga tittare!
En vattenspindel, den största spindel vi har här i norr, tror jag. För blotta ögat ser den kolsvart ut, men när jag ljusar upp bilden lite ser man några bruna skiftningar. Den är nog inte större än 5-7 cm inkl benen, men det räcker. Jag kollar noga innan jag sätter mig i båten för en gång var den under sittbrädet när jag rodde, vilket inte var kul att upptäcka.
Trevliga, sköna augustidagar då Missan var hemmavid och som vanligt, så jag började tro att det skulle gå bra tills vi flyttade hem om en vecka som jag hade planerat. Men efter denna mysiga dag (bortsett från spindeln) gick Missan ut vid tretiden på natten och kom aldrig tillbaka, till stugan vill säga.
Min väninna S kom på besök den 10 vilket vi firade med sommardrinken nr ett, Aperol Spritz, som vi brukar.
Men först hade vi orienterat i Hissjö då jag förutom kontroller även spanade efter min kära katt utan resultat. Jo, kontrollerna fann vi, men inte alla för någon hade saboterat och tagit bort tre av dem. Första gången det händer i Skogsluffens historia, sa mannen vi ringde till som redan visste om det.
Senare var det dags för årets kräftpremiär.
Vi har slutat köpa svenska kräftor (som inte hållit bra kvalité de senaste åren) utan håller oss numera enbart till de som testades bäst, tror det var Pandalus, turkiska eller kinesiska, minns inte riktigt. De var i alla fall goda.
Så jag hade trevligt och oroade mig inte speciellt för Missan den första dagen hon var borta.
Efter att väninnan åkt hem (hon övernattade) cyklade jag iväg till Hissjö och satte upp lappar med foto på min äventyrliga katt vid affären och något ställe till.
Natten mot den 13 brann himlen vackert 03.25.
På morgonen gled de förbi, den fina svanfamiljen. Ser ut som att det regnar lite.
På kvällen halv nio fick jag ett sms med bild på min katt, att hon fanns på en stugtomt vid Tavleån. Jag blev eld o lågor, ringde och frågade hur jag skulle hitta dit. Kvinnan som svarade sa att hon var så dålig på att beskriva. Och ja, det var hon. Jag åkte iväg till Hissjö, långt från där hon hittades sist, ut på stora 363:an, trodde jag skulle förstå hennes beskrivning. Men jag kom fel och, ringde igen men vi missförstod nog varandra, för jag blev inte klokare. Jag ringde på hos en bondgård. De gav mig rätt riktning men jag litade inte på det helt för det såg ut som att det bara var en infart till ett hus. Till slut mötte jag en ung man med hund som kunde visa mig vägen som verkligen inte var lätt att finna. Jag hade hittat platsen på Google Maps men de visade inga vägar.
Gott om tomater i mitt lilla växthus. Lite bilder som utfyllnad.
Inte så konstigt, visade det sig då det bara var smala åker- och skogsvägar, leriga och guppiga. Skymningen kom, en dimma lade sig över åkrarna och dessutom började det skrapa oroväckande under bilen. Den stannade också en gång och jag var så stressad att jag skulle bli fastnande mitt ute i ingenstans. Jag kom fram en timme efter att de hört av sig. Då hade de redan tappat bort henne. Missan hade sprungit iväg när de kom för nära. Det var ett ensligt men väldigt fint ställe vid ån, med höga nipor och många snår för liten katt att gömma sig i. Jag gick runt och ropade, lockade ksssksss, men inget svar.
Bild tagen vid ett senare tillfälle.
Till slut var jag tvungen att ge mig då det helt enkelt blev för mörkt. Jag fick löfte att återkomma nästa dag och gjorde så, la ut lite mat som visserligen försvann men inget spår av Missan.
På måndagen efter då vi orienterade i Hissjöskogen ringde en äldre dam och berättade att hon sett lappen vid Hissjö handel. Hon hade sett Missan redan på lördag fm och det var där hon de tidigare gångerna befunnit sig. Så katten hade sprungit rakt igenom skogen (det finns lite större stigar) förbi bondgårdar, åkrar, hagar fulla av tjurar kanske, över trafikerade 363:an och ned till stugan vid Tavleån på en halv dag. Kanske hon blev skrämd, kanske jagad. Vi får aldrig veta. Några km blev det. Så märkligt!
Bild tagen mycket senare.
Jag började cykla omkring i Hissjö och ringde på hos ställen som hon kunde ha passerat, men ingen hade sett henne. Jag fick träffa och prata med många trevliga människor och jag upptäckte hur fint det var i Hissjö med alla olika typer av hus och gårdar. Bl.a. stötte jag på en klasskompis från Hissjö skola där vi gick i samma klass från 2:an till 6:an. Det är hans tjurar jag hade råkat fotografera.
En närbild. Tur det var ett stängsel emellan. Det visade sig att fåren också tillhörde honom, eller kanske hans döttrar.
Roligt att träffas och prata bort en stund var det i alla fall. Fina katter hade han också, men han var den enda pessimistiska personen när det gällde att tro på att Missan skulle komma tillbaka. Alla andra uppmuntrade mig.
Lilla Britta som redan gjort sig hemmastadd tidigare kom mest varje dag.
Så här ser en katt ut när hon trivs 😄. Hon muntrade i alla fall upp mig, den lilla sötnosen.
Jag stannade kvar på stugan en extra vecka om Missan skulle komma tillbaka. Sen lämnade jag mat i uterummet dit jag hade kattlucka. Den maten åts nog upp av lilla Britta och hennes syster (?) Greta för Missan syntes inte till.
Tiden gick, jag annonserade i olika Facebook-grupper, hittade en ny för bortsprungna djur.
Sen jag hade flyttat hem alldeles ensam åkte jag till stugan mest varje dag från början, men sen lite mindre ofta.
En fin röd vallmo.
Min särbo följde med mig för att sätta upp lappar i olika byar om hon nu var på väg hem till Ersboda. Fast det trodde jag egentligen inte på då det pågår ett stort gräv- och byggarbete i vägen där Norrbotniabanan ska gå. Jag upptäckte många fina platser på mina turer med bil och cykel. Spanade hela tiden i diken och vägrenar så hon inte låg där överkörd. En tuff tid då jag sörjde mycket men också höll mig igång med allt letande.
Röda solrosen levererade också i år.
I september kom jag plötsligt på att annonsera i lokaltidningen, Västerbottens Kuriren. En liten annons, om bortsprungen katt som synts i Hissjö, i papperstidningen för dem som kanske inte kollar på Facebook och liknande. Onsdag den 7 september publicerades den första gången. Vid 18-tiden ringde en man och sa lugnt att han hade sett henne på gården några dagar. Det var ännu ett ensligt ställe långt från stora vägen i Håkmark, men denna gång visade Google Maps helt rätt förutom vägbeskrivningen jag fick av honom.
Just den dagen hade han inte sett till henne, men tidigare hade hon ätit mat han hade satt ut men inte låtit honom komma nära alls. Jag hade hårdmat med mig i liten burk som jag gick runt och skakade samtidigt som jag lockade på henne. Gården omgavs av både skog, berg och åkrar så jag var beredd på att få leta länge.
Några fina gula vi hittade i Hissjöskogen på orienteringsrunda.
Men så fort jag kom på husets baksida började hon jama, högt och ivrigt, men jag såg henne inte. Det var höga träd och hallonsnår mm. Jag ropade och hon jamade allt högre. Var var hon? Jag hade tittat uppåt i träden men såg då ingenting. Nu kollade jag en gång till och låångt däruppe i en rönn satt min kära katt som då varit borta i 28 dagar!
Jag försökte få henne att klättra ned försiktigt, men efter att ha gått några steg med huvudet före, föll eller hoppade hon ner, landade på fötterna och sprang iväg runt hörnet, bakom en häck. Jag gick dit, satte mig på huk, öppnade en burk med god mjukmat som jag tog på fingret och blåste doft mot henne. Då kom hon direkt och slickade mitt finger. Sen var det bara att lyfta henne till bilen och åka hem. Lycka!
Här vilar hon vid min sida i soffan den 9 september.
Hon var hungrig men inte speciellt mager. Jag höll henne inne i fem dagar med visst besvär men sen dess får hon springa ute fritt. Min kära katt som varit på äventyr så länge. Hela tre veckor vet jag alls ingenting var hon höll hus. Jag är så tacksam mot dem som hjälpt mig och berättat att de sett henne på olika ställen. Då fick jag i alla fall några livstecken.
Det blev en lång historia med lyckligt slut 😃.
1 kommentar(er)
