konstbarbro

Fredagsmys

Kategori: Festligt

Snabbt fixar jag ett inlägg innan sängen kallar. Ikväll har jag haft besök av väninnan A som trevligt nog bjöd på middag hos mig som tack för en lunch jag bidrog till tidigare i år. Jag bistod med drink före med persikosmak och senare lite fryst chokladmandeltårta.
Kolla vilken läcker katt på tröja, eller läcker t-shirt med katt på :)! A är också en stor kattvän och har två lurviga perser i sitt hem med maken H.
 
Läcker fiskgratäng bjöd hon på ikväll med pressad potatis till. God, lättsmält mat som magen (och jag) gillar.
Lite fredagsmys att starta helgen med känns bra. Vi såg "På Spåret" tillsammans där jag faktiskt klarade Aten precis före Göran Hägglund :). Inte ofta det händer. Lysistrate kunde jag också men väninnan var mer bevandrad i ryska hockeyspelare, ett område där jag har noll kännedom.
 
Katterna gömmer sig tyvärr när jag får gäster för det mesta men kvällen innan myste de med mig i soffan då jag såg en väldigt bra film om judegettot i Warzawa. Ninas resa hette den, klart sevärd trots mer än två timmar i Svt2 ända till halv ett på natten då sluttexterna rullade ut.
Gott när de är sams, syskonen.
 
Ha en trevlig helg!
 
 

Mot havet

Kategori: Miljö, friluftsliv

Bara en kortis blir det idag då jag både är bjuden på födelsedagskalas tidig eftermiddag och senare på kvällen ska på restaurang Orangeriet med Umegänget för god mat och boulespel. Rolig kombination som jag inte prövat förut.
 
Igår hade vinden mojnat och några gluggar fanns i molnen så vi åkte ut till Holmsund, egentligen för att hälsa på hos några, men då de var inte hemma lyckades jag övertala min måttligt naturintresserade vän att låta mig andas lite havsluft. Först ett stopp vid bäcken för att leta strömstare.
Ifjol var första gången jag lyckades få se den men även igår visade sig den pigga fågeln, badandes och fiskandes i bäcken. Bara en dålig bild blev det men ändå ett roligt möte. Här är bäcken där strömstaren var alldeles nyss :). Ifjol publicerade jag några bilder även om inte de heller blev bra, klicka här om du vill se dem.
 
Mestadels öppet vatten men lite is hade frusit till av nattens minusgrader.
En skön men lite halkig promenad längs bäcken som jag avbröt ganska fort då jag inte ville skrämma iväg strömstaren helt. Vi åkte vidare ut mot Lövön ända ut mot havet med i stort sett helt öppet vatten.
Fina blåfärger av molnen. Ja, lite is närmast land ser ni även på nästa bild.
Jag mötte en fågelskådare med tubkikare som rekade inför dagens Ume Bird Race då det gäller att se så många arter som möjligt på drygt 6 timmar. Här fanns inte en fågel i sikte denna dag.
Jag tycker det skulle vara roligt att få vara med och leta fågelarter i januari men har inte några riktigt fågelintresserade vänner, tyvärr. Mannen föreslog att jag skulle anmäla mig och vara med på festen efter racet för att lära känna några, men så modig är jag inte. Jag försökte ifjol få vara med i något lag via Facebook men fick inget napp då heller.
 
De har i alla fall fått en fin dag att vara ute i för idag lyser solen och det är bara -1°. Jag får väl nöja mig med kalas och godsaker istället. Inte så dumt det heller :)! Ha en trevlig helg!
 
 
 

Snöstad med barnaljus

Kategori: Umeå Stad

Fredagen den trettonde kan vara otursdag men för mig igår var det bara trevligt, speciellt på kvällen då jag skulle träffa min systerdotter på stan. Vi har haft ett ruggigt snöoväder i flera dagar men när det är över och vägarna har hunnit plogas så blir det riktigt vackert.
Här är Kungsgatan in mot centrum ca kl 17. Det kan vara lite svårt för cyklisterna att hitta när skyltarna ser ut som nedan, eller hur?
Närmast gaveln av Mimerskolan som den hette förr men numera Elite Hotel Mimer. Det blågröna som anas längre bort är Umeås nya simhall med det tråkiga namnet Navet. 
Jag tittar in till Vänortsparken med sin mysiga belysning.
Snötyngda grenar i närbild.
Lite glitter kan anas och bakom dem ljusen som vi ska titta närmare på senare. Ute är det bara -4°, men det känns kallt efter att vi haft plusgrader några dagar.
 
Så här såg det ut vid en annan ingång till parken.
Jag går inte in där utan vandrar vidare in mot centrum där torget byggs om för fullt innanför fula gallergrindar. Inte fotar jag det utan tittar till höger istället.
En bland många översnöade fordon men den här var lite extra fin även om den lutar mot tråkiga avfallskärl.
 
Jag är på väg för att träffa systerdottern som jag nämnt och vi sammanstrålar utanför Sushi House dit vi går in och bestället Mammas special. Jättegott var det. Så härligt när wasabin stiger ända upp i hjässan och rensar alla bihålor eller vad den nu gör :). A bjuder för vi låtsas att det är hennes födelsedag som egentligen inföll veckan innan. Då borde förstås jag ha bjudit men så blev det inte.
 
Sen går vi ut på Renmarkstorget där fortfarande storgranen ståtar med julbelysning.
Precis till höger har Stig Lindbergs skulptur Fisken blivit vackert täckt av snön.
Vi beger oss tillbaka till Vänortsparken där barnens alla ljusburkar tändes kl 18. Ja, de tände nog dem tidigare men nu var den officiella invigningen och alla (speciellt föräldrar med barn som ville visa just sin burk) höll sig utanför ringen.
Visst är det vackert? Enligt lokaltidningen är det 4 200 burkar i år. Egentligen skulle de ha tänts redan i november, den 18 tror jag det är en Barnens egen dag, men i fjol regnade det då för fullt och arrangemanget sköts upp. Det blev en fin inramning med den nyfallna snön, tycker jag.
Här syns ingen snö utan bara en massa folk men åt andra hållet, mot stadskyrkan, ser ni den.
Efter den ljusa upplevelsen tog vi oss till hennes lägenhet där det bjöds på smarriga tårtor/kakor och grönt Roiboste. Jättegott och en ny smak på teet för mig som bara smakat rött Roibos tidigare. Då gav jag henne presenterna också som i år var rätt så många då jag handlat porslin och glas från Fyrklövern.
 
Nu har kylan kommit också när himlen är vackert blå mot allt det vita. Jag vill fota mycket mer. Men det har jag ju gjort så ofta förut så jag hejdar mig. Ha en trevlig helg!
 
 

Händer inget men minnen finns

Kategori: Min närmiljö

När nu helgerna och därmed de festliga sammankomsterna är över kommer lugnet sakta, i alla fall det yttre. När jag skrev sist var det kallt och det hann ner till -26° innan det vände och blev behagligt igen. Sen svängde det över till plusgrader och just idag är det riktigt ruskväder med regn och snöblandat vertikalt i luften då det blåser ordentligt. Till postlådan har jag gått två gånger men inte mer än så utanför dörren. 
 
En bild från en av de fina morgnarna.
Grönfinkar är det som solar högt uppe i björken.
 
Jag plockar bort julsaker, byter ut julgardiner och dukar och gör mig redo att möta det nya året. Januari är vanligtvis en trist månad med få ljustimmar och en sån dag som vi har idag gör det inte lättare. Kanske är det den stämningen eller att de i tv nyss haft cancergala som får mig att vilja berätta om min familjs cancerhistoria.
 
Min far som dog redan 1974 hade lungcancer på slutet. Han hade rökt pipa i femtio år innan han slutade efter sin andra hjärtinfarkt. Han var på sjukhuset ofta det senaste halvåret men låg på Medicin så jag är inte säker på om det var cancern som tog hans liv. Någon strålning eller cellgiftsbehandling hörde jag aldrig talas om. Han hade sitt tjocka hår kvar och när han dog talades det om lungödem och en tredje hjärtinfarkt, men det är klart att cancern spelade roll. Jag var bara 19 år när han dog, en tid i livet då mycket hände utanför hemmet, så jag vet faktiskt inte mer.
Bilderna hör inte alls hit men är nytagna.
 
Min mor som var en riktig friskis ville visa mig en sak 1983, tror jag det var. Försynt visade hon mig en stor knöl under högra bröstet. Men mamma, sa jag upprört, varför har du inte berättat tidigare? Som sagt var hon inte den som ville besvära i onödan. Jag tog i alla fall med henne till läkare direkt. Snabbt blev hon inlagd och hela bröstet opererades bort. Hon var då 75 år. Däremot hade inte cancern spritt sig så hon slapp cellgifter. Strålning fick hon varje dag i flera veckor men hurtig som hon var cyklade hon från Åldermansvägen på Teg upp till lasarettet och tillbaka efter behandlingen, ca 4 km enkel väg. Det var väl ingen sak, sa hon bestämt, när jag ville hjälpa.
Skatan kämpar för att få sig en smakbit av småfåglarnas solrosfrön med fett.
 
Nästa gång var det jag som hade en cellförändring på livmoderhalstappen 1987 vilket upptäcktes vid en rutinkontroll. Den tog de bort med laser i stort sett smärtfritt för mig. Stor som en tjock femtioöring var den.
 
Ni vet att jag drabbades av utbrändhet 1994 (den fanns redan 1992 men arbetslöshet gjorde att jag inte begrep). När jag efter mycken kamp fick sjukbidrag 1999, alltså jag ville inte alls ha det utan få hjälp tillbaka till arbetslivet istället, sökte och kom jag in på en collegeutbildning i engelska. Där gick jag med betydligt yngre elever ca tre halvdagar varje vecka och kämpade hårt. Först bröt jag ett handledsben i höger hand så jag fick också lära mig skriva med vänster, bl.a. ett nationellt prov.
 
Vad vill jag nu säga med det? Jo, jag hade så svårt att acceptera min sjukdom och istället för att vila och ta det lugnt påbörjade jag studier vilket inte alls var bra då stressen och pressen ökade. Jag upptäckte en knöl i höger lår som faktiskt växte ganska snabbt. Jag försökte väl ignorera den men till slut bokade jag tid på vårdcentralen. Jag fick vänta ca fyra veckor innan jag kom dit, men sen gick det snabbt.
En lite otäck målning kanske passar. Jag känner att det är jobbigt att berätta om det här fast det är så länge sen.
 
På lasarettet konstaterades att jag hade en elakartad tumör som skulle opereras bort. Jag scannades ordentligt med olika röntgenbilder men den hade inte spritt sig. Den första läkaren jag träffade sa att jag kanske inte skulle kunna gå efteråt då de var tvungna att ta bort en hel del muskel. Jag skulle alltså blir rullstolsburen. Jag blev förstås skärrad men tog nog inte helt in den infon, som tur var. 
 
Jag hade fått plats på Konst i Kvarn i Vindeln i juli och planerade den utställningen, men studierna var i alla fall avklarade och tumören hade slutat växa. Men den var rejält stor visade det sig när de plockat ut den, nio cm lång som ett stort ägg. Jag har ett ärr på ca tjugo cm som går från höften ner på låret och en liten grop inåt där den satt. Däremot går jag hur bra som helst trots att de tog bort en bit av lårmuskeln. Läkare nr 2, en fantastiskt förtroendegivande man, sa tryggt att inte behövde jag oroa mig för att hamna i rullstol, när operationen närmade sig. 
 
Jag hade också haft en dröm: jag kravlade omkring på knä på ett golv med en krossad spegel. En bit hamnade i knäet men den gick att ta bort. En större skärva satt i just höger lår. Den måste opereras men det kommer att gå bra sa någon i drömmen och den vissheten bar jag med mig. Efter operationen låg jag inne på ortopeden i ca fem dagar där jag fick träna på att gå med kryckor. När de skulle ta bort dräneringsslangen varnade de för att det nog kunde göra ont, men si, jag kände absolut ingenting, så nerverna var troligtvis kapade. 
 
Den första tiden hemma gick det förstås tungt att gå. Jag bodde 3,5 trappa upp utan hiss så lite kamp var det allt med så småningom bara en krycka. Lycka var det när jag upptäckte att jag både kunde cykla och köra bil obehindrat men bara att gå några meter på stan t.ex var länge väldigt jobbigt trots att jag kunde släppa kryckan relativt snabbt. 
 
Inte hade jag trott att det skulle ta så här lång tid att berätta. Suck! Jag tror det får bli ett senare inlägg också fast jag jättegärna hade gjort färdigt idag :).
 
Blev det här för tungt för er läsare, tro? Skriv gärna en kommentar.
 
 
 
 

Julafton

Kategori: Festligt

En stor kommamåne blickar ned på mig från kvällshimlen nu när jag plötsligt får lite energi att skriva här. Serien Doctor Thorne har just slutat lyckligt för nästan alla medverkande och nästa program som intresserar mig börjar inte förrän om en halvtimme. Ute har kylan gripit tag ordentligt, -20,8° står det på termometern. Idag vid tolvtiden när jag tog en liten promenad efter snöfallet var det bara kring -12°, men med isvindar på kinden ville jag inte gå långt. Istället har jag sorterat årets papper bl.a. och känner mig så nöjd när nu lådan är tom redo för 2017 års dokument. Fast man har mer och mer på datorn så nog blir det papper ändå trots att jag är bra på att kasta det oviktiga.
 
Julaftonen bjöd på mycket mildare luft när jag körde till Grubbe och min brorsdotters familj vid tvåtiden. Vi samlas där 7-8 personer, i år bara 7 och har det gott tillsammans. Detta år var det exakt tjugo år sen min mor och brorsbarnens farmor dog just på julaftons morgon. Hon finns ständigt i mina tankar någon gång per dag. Jag minns henne med glädje och värme, tyckte så mycket om mamma, Hedvig Maria född 1908, en glad, livlig och aktiv kvinna ända tills hon vid 84 års ålder fick en stroke och blev halvt förlamad. De sista 4 åren bodde hon på Hemgården bunden/buren av rullstol som någon annan måste styra. Jag vill minnas hennes friska tid och det är också det jag gör för det mesta. Här ska jag sätta in en bild som jag scannar från något album men det får bli senare.
 
Istället får ni se mig denna julafton.
De säger att jag blir allt mer lik min mor men det ser inte jag. Mest släktingar som ser mig sällan som säger så, eller de som hör min röst i telefon och också känt min mor. Här har jag min nya julklänning inköpt på MQ några dagar innan. Enkel, rak och juligt röd i behaglig viskos. Mamma hade mer grått hår på äldre dagar men jag har ännu mitt blonda hår kvar även om det mörknat lite längst upp. Hon var också en lång kvinna, ca 173 cm medan jag bara mäter 165, alltså kvinnlig medellängd.
 
Så, åter till nuet. Vi bjöds på god glögg, superläckra hemgjorda biskvier och andra bakverk, småpratade lugnt tills det var dags att samlas till Kalle Ankas vänner kl 15.
När barnen var mindre visade de inte speciellt intresse för denna tecknade timme men nu när de är 10 resp 12 sitter de snällt med oss vuxna och kommenterar, skrattar och har kul.
 
Efter det börjar vi sakteliga förbereda middagen. Jag hade gjort grönkålschips som jag tog med, likaså gravlax med senapssås och goda tomater. Även brorssonen hade gravlax med, hemgjord sådan vilket förstås var godare. Vi hjälps åt att fylla julbordet med godsaker. 
I uterummet, det relativt nya, hade de dukat fint. Här är värdinnan A med sonen som sakta blir allt vuxnare.
 
Här är vi bänkade och låter oss väl smaka.
En nyhet var varm grönkålssallad med valnötter och västerbottensost. Den var jättegod, åtminstone var den min favorit. Efter alla sillar och lax smakar det så gott med grönsaker, tycker jag, och lider inte alls av att avstå från köttbullar, skinka och prinskorv. Några julsånger blev det också som passade bra som snapsvisa, t.ex. Hej tomtegubbar.. som visst just är en sådan och inte alls en barnsång som jag trodde i yngre dagar.
 
Någon brådska blir det inte nu när inte tomten kommer. Lite höll familjefadern och morbrodern deras på för att försöka lura barnen att tomten var i faggorna, ringde på dörren och bultade på altanfönstret, men inte går de på sånt idag. Lite kul är det i alla fall. Lilla A delade ut klapparna och pilade snabbt mellan oss alla med färgglada paket. Helt utmattad blev L av att få så mycket.
Eller var det bara spel.... :)?
 
Jag skulle vara nöjd med 2-3 klappar men helt utan vill jag inte vara. Så barnslig är jag fortfarande att det är roligast att få.
Klart att det är roligt att ge också när det man ger blir riktigt uppskattat men det är ju lite ansträngning varje år att komma på gåvor, gå i affärer och slå in paketen. Kära besvär, eller hur?
 
Fadern med tomteluva var lite ledsen ett tag att han inte fick några paket men så småningom växte julklappshögen där också.
Så även han blev nöjd. Paketöppningen är alltid ett kaos men lite lugnare än vanligt, tror jag, som trivdes denna afton i gemenskap. Jag som inte har en egen familj varje dag även om katter och särbo fyller tiden och ger litegrann familjekänsla.
 
Glad är jag att vi ses till jul och firar våra födelsedagar ihop. Såsom varande faster och gammelfaster får jag vara med. Resten av julhelgen blev lugn. Min vän och hans son kom och hälsade på en av dagarna och sen var det dags för släktmiddagen jag redan nämnt. 
Himlafint var det och med bara lite vitt på marken fanns julstämningen nära. Till nyår fastnade detta lilla pärlemormoln på bild.
Om det är ett sådant vet jag inte säkert, men kanske.
 
Jag försöker ta det lugnt nu efter allt firande men ändå piper och susar det i öronen dagligen. Jag är så less på min tinnitus som aldrig ger sig. Det gamla susandet består och nya ljud gör sig hörda emellanåt samtidigt som öronen slår lock med jämna mellanrum. Jag har en tro på att när stressen minskar ska tinnitus också lugna ner sig men jag börjar tvivla. Visst finns tystare stunder men när ljudet då kommer igen med förnyad styrka är det lätt att ge upp hoppet. Nåja, än finns tron på kroppens (och själens?) självläkande förmåga.
 
En liten katt som inte vill gå ut i kylan får avsluta mitt inlägg.
Nu kl 22.30 är det -21,7°. Hurv! Men redan om några dagar ska det bli varmare att vara ute.
 
En god fortsättning på det nya året önskar jag er.