Barbro S

West Lulworth och en jätte
Sista utflyktsdagen på vår Englandsresa, den 16/9-22 styrdes vi kosan mot Cernes Abbas Giant norr om Dorchester. Där skulle vi få se en jätteman framträda i det gröna vilket stämde.
55 m lång är han, men i gråvädret inte så lätt att fotografera. Nedan visar jag hur han skulle se ut om allt varit idealiskt.
Som det står i texten ovan tvistas det om den är tusen eller bara några hundra år gammal. Hur som helst mystiskt och spännande hur den har kommit dit. Runt omkring massor med får som vi redan vant oss vid att se.
Här en sort med svarta huvuden, så fina.
Här blandade sorter. På kullen lite till höger anar man jättens linjer. Vi åker vidare till West Lulworth, inte så lite svår att uttala för mig. Fiskebyn lockar många turister med vandringsmöjligheter längs den vilda kustlinjen som kallas Jurassic Coast.
Så lång tid hade ju inte vi på oss, men den räckte i alla fall till att bestiga den närmsta kullen.
Inte så brant stigning men lite kändes det i benen ändå. På vägen upp fann vi taggiga buskar med björnbär.
Jag plockade de mörkaste för att smaka, men tyckte inte alls de var goda. De jag har smakat tidigare var säkert odlade och infrysta för här i norr finns inga björnbär att plocka. Väninnan däremot tyckte att de smakade bra. 
Här ser vi vyn över byn. Den dinosaurieliknande klippan som sticker ut i havet kanske har gett kusten dess namn?? Man hade också kunnat gå ut mot kusten och fått se spektakulära vyer fick vi veta efteråt, men båda hade vi ju inte hunnit med.
Vi var så nöjda med att nå upp till kullens topp där det var ordentligt blåsigt. 
Snart nere igen mot en hägrande lunch då jag börjat bli hungrig. Inte hittade vi någon märkvärdig restaurang. Det fick bli en tonfiskmacka igen med en krämig cappuccino till. Den var så krämig att jag började må lite illa ett tag efteråt, tyvärr. Jag kan vara lite känslig för feta mjölkprodukter ibland.
En kort promenad genom byn mot vattnet hanns också med. Fina hus och glasskyltar som även erbjöd glass till hunden såg vi (inte den här).
Vacker mur dekorerad med solrosor.
Fiskebåt med tillbehör. 
Stenig strand som ändå lockar till promenad. I vattnet syns några tappra badare, eller kanske vadare mot en sup-bräda som lyser turkos.
Väninnan hittade denna härliga dahliaträdgård på väg tillbaka till bussen.
Nu återstår bara ett besöksmål till att berätta om, Lyme Regis. Där fick vi faktiskt lite regn på oss, men vad gör det när resten av resan bjöd på så fint väder.
Här hemma i Umeå har mars mest varit gråmulen med sällsynta solglimtar. Någon enstaka plusgrad mitt på dagen och några minus på natten, vilket gör att isen och snöskravlet på cykelvägarna tinar bort väldigt långsamt.
Jag har hunnit med lite trevligheter dessa dagar ändå. En frukost på Elite Hotel Mimer med UMeGänget den andra mars, en lördag.
Fina lampor blev den enda bilder från det besöket. På tisdag 5 mars ett försenat födelsedagsfirande på Backen med läcker smörgåstårta från Ullas.
Även Brittatårta bjöds det på. Min mamma kallade den alltid för Märtatårta men det berodde nog på att hennes syster (min moster Märta) gett henne receptet. Marängbottnar med grädde och frukt/bär emellan. Mamma hade alltid äpplen, här var det hallon.Jättegott! Så roligt att få träffa sina släktingar emellanåt.
Två dagar senare hoppade jag in som ersättare i ett bridgegäng i Holmsund. Även där fick vi smörgåstårta, hembakad av någons särbo. Min uppgift som särbo är numera mest anhörigvårdare då min käre partner är multisjuk. Nu ligger han på lasarett sen drygt två veckor.
Jag avslutar med bilder på min kära sambo promenerandes på Glassgränd i slutet av februari.
Här är radhusområdet bakom oss. Jag brukar stanna vid snöhögarna mellan våra områden men ibland vill Missan vidare. Till slut kom hon i alla fall tillbaka.
Mars lockar henne ut allt oftare, tyvärr också långa turer nattetid trots att hon är kastrerad. Plusgraderna gör i alla fall att vårens doft anas alltmer och småfåglarna sjunger lite gladare.
Med hopp om en snar vår önskar jag er allt gott!