Barbro S

Grisbackaänget 2010, fortsättning
Vår fina decembersnö har nu regnat och nästan tinat bort lagom till jul. Det är lite trist men vi ska visst få lite påspädning av flingor på själva julafton enligt SMHI. Kanske julstämningen ökar då eller så blir det bara besvärligt i trafiken.
 
Nåja, vi återvänder till mitt sista besök i resterna av byn Grisbackaänget. Uppe på backen där min barndomskompis B bodde var nu deras hus flyttat som jag tidigare berättat om. När man däremot går backen ned mot stora vägen 363, stod familjen Löfgrens hus ännu kvar.
Där bodde tidigare i mitt minne två krigsbarn från Finland, Hillevi och Rittva, två flickor som jag tyckte om. Jag har ingen aning om ålder vare sig på mig eller dem, men däremot minns jag den senare familjen. De bestod av den långe fadern I, glada modern S och busiga sönerna P-E som ändå var ganska hyfsad men de ännu busigare tvillingarna L och L. Så enkla kan barnaminnen vara :).
I februari 2010 bäddade snön in huset fint. 
 
Jag var några år äldre än pojkarna men var ändå där och lekte ibland, minns en liten rutchkana som jag var för stor för. En gång fick de en vit katt av oss, vi hade många i vår ladugård. Jag var då liksom nu en stor kattvän och höll lite koll på hur barnen L behandlade katten. En gång fick jag se att de bar den i svansen vilket gjorde mig så upprörd att jag senare helt sonika hämtade hem katten! Men inte fick jag bestämma. Ganska snart var katten åter hos dem och jag fick ge mig. Den fick nog ändå ett gott hem men naturligtvis blir det lite hårda tag med busiga ungar som den fick stå ut med. 
 
När jag var 10 år föddes dottern G-I vilket gladde oss småflickor mycket. Jag minns dock inte att vi fick vara barnvakt som vi önskade. Hur länge familjen bodde kvar har jag ingen aning om men ovan var huset i alla fall utrymt redo för rivning. 
 
Nästa hus var redan borta men därifrån ungefär har jag tagit bilden av den tomt där vårt hus stod.
Inte mycket till bild! Vår ladugård hade baksidan mot garagens gavel.
 
Nej, usch, nu går jag raskt vidare till huset som stod kvar längst och som man kunde se när man körde Norra Länken mellan Backen och Ersboda. Där i mitten har rondellen fått namnet Västerslättsrondellen, tråkigt nog. Jag hade önskat att byanamnet fått vara kvar men kommunens handläggare tyckte annorlunda. Jo, jag ringde faktiskt upp honom.
Här bodde familjen Esberg, tant T och farbror A tillsammans med sönerna B, T och ev en till, ungefär i samma ålder som mina bröder, 13-15 år äldre än jag var. Ni anar en stor bulldozer eller vad de nu kallas så därför fotar jag huset i flera delar.
Jag till och med tittar in :).
In i köket var jag nog några gånger och jag minns att det luktade ladugård där. Det gjorde det aldrig hos oss, tänkte jag också. Men nu i vuxen ålder har jag kommit på att sina egna dofter känner man ju aldrig, ej heller sitt eget hems. 
 
De hade förstås också en ladugård.
Och ett annat förråd, en bod.
Mellan husen gick vägen till våra åkrar där vi hade slåtter så förbi dessa hus har jag många gånger åkt, antingen på tom vagn eller högst upp på hölasset med pappa som körde nordsvenska hästen Dolla. Ibland var kompisarna med däruppe. Det var jättemysigt att åka gungigt hölass ända in i vår ladugård tills pappa hjälpte oss ned och vi kunde hoppa i höet eller bara springa ut på gården och fortsätta med andra lekar. 
 
Så här såg ladugården ut från vägen. 
Husen och gårdsplanen användes väl av Botniabanans eller andra företags arbetare tills de inte längre behövdes. Nu står där industrihus av olika storlek och karaktär och inte en susning visar att det en gång varit en levande jordbruksby. Vemodigt, men det är väl naturliga tidens gång med byar som ligger så pass nära stadens centrum. Bara tre km hade vi att cykla eller på vintern åka spark till Umeås centrala delar. Klart det fanns bilar också men som barn var det inget val.
 
Nu är det slut på foton, i alla fall de relativt nytagna. De gamla från 50-60-talet är tyvärr av ganska dålig kvalitet men kanske plockar jag in något fler, kanske inte.
 
 
 
 
#1 - Stina Nordström

Hej Barbro!
Jag studerar masterprogrammet på Umeå Arkitekthögskola och håller just nu på att kartlägga Västerslätts industriområde. Vi studerar bland annat hur området växt över tid, och hur detta har påverkat närområdet och staden i stort. Därav sprang jag på din blogg, och dina minnen om vad Grisbackaänget en gång var. Jag skulle gärna träffa dig, alt ringas en snabbis för att få höra om hur det gick till när ni blev tvungna att flytta, hur livet på gården var osv. Hör gärna av dig! Mvh, Stina Nordström. Tel: 0730474500.